Av Ingvar Erlandsson
En solig vårdag i mars gör det groteska i fenomenet "Stammlager KL Auschwitz I" mest tydligt - Förväntningarna på nytt spirande liv i motsats till total mänsklig förnedring och död.
Tillräckligt folktomt för att kunna skapa en egen bild av det hemska bortom det fattbaras gräns. Och inte fler skolklasser än att man kan lägga märke till var och en av de tonåringar som går undan ibland för att torka tårarna när guidens berättelse och samlingarna av offrens hår, proteser, resväskor, skor, barnskor, glasögon och andra tillhörigheter ger övermäktiga känslor.
Lägret upprättades i april 1940 eftersom SS fyllt fängelserna i Schlesien och en ny arresteringsvåg planerades.
KL Auschwitz II-Birkenau tillkom 1941 och ett år senare KL Auschwitz III som med ett 40-tal filialer var ett utpräglat slavarbetsläger för tysk industri.
1942 påbörjade en 22-årig man, bördig från Wadowice som ligger några mil från lägret, sina prästseminariestudier i Krakow, ytterligare några mil bort.
Långt, långt senare berättar han för en polsk journalist: "Jag har burit med mig Polens historia, kultur, erfarenhet och språk. Eftersom jag levt i ett land som fått slåss för sin existens förstår jag vad exploatering är för något. Jag placerar mig omedelbart på den fattiges, den förtrycktes och den försvarslöses sida."
Så ville nog Karol Wojtyla se på sin gärning i kyrkans tjänst och med ockupationens och krigets fasor inpå, verkar det troligt att han kan ha övervägt att bli munk efter fullgjort prästseminarium 1946.
Men han övertalades till fortsatta studier i Vatikanen, som ledde till en professorstol och ett ärkebiskopat i Krakow 1964. En kardinalsstol och påve Johannes Paulus II 1978. En dryg månad efter hans företrädares tillträde.
Samtidigt pågick varvs- och andra strejker i hans hemland och partiets tolkningsföreträde utmanades bl a av KOR, "Kommitten för arbetarnas Försvar" med bl a Jacek Kuron.
Fjorton år som ärkebiskop hade säkert gett Johannes Paulus II en medlarförmåga som nu fick prövas på ett högre plan. Gentemot Kreml som statsöverhuvud. "Solidaritet", bildat 1980 fick ju manöverutrymme genom detta.
Mig veterligt har bara staden Gdansk planerat uppmärksamma 25-årsminnet. Och lika väl som jag kan tänka mig att det kanske kunde blivit en utgångspunkt för en intressant analys av perioden, lika väl kan jag tänka mig att somliga helst såge till att Johannes Paulus död nu totalt överskuggar 25-årsminnet.
Johannes Paulus reste mer än någon tidigare påve. Då inte bara till gigantiska utomhusmässor utan även i ekumenikens ärende till andra religioners ledare. Till Ummayad-moskén i Damaskus och Klagomuren i Jerusalem bl a.
Mer än någon annan påve lär han ha gjort kyrkans syndabekännelse och botgöring syftande till försoning och återförening. För 1204 års korståg till patriarken av Konstantinopel, till Unierade Katolska Kyrkan i Västasien trots dess gemensamma nattvardsgång med ortodoxa. Men också till Galilei, reformatorn Hus och påvekritikern Savonarola. Han gav order om en särskild undersökning om inkvisitionens metoder.
Men till Ryssland kom han aldrig.
"Hur många divisioner har påven" lär Stalin ha raljerat efter något uttalande från Vatikanen. Det är nog detta Bush vill kolla i samband med begravningen.
F ö har jag några bilder på galgen där lägerkommendanten Rudolf Höss ska ha hängts efter lägrets befrielse.
Passande mottagaradresser de kan mejlas till mottages tacksamt.
Veckans krönika 
