 Jag har nog aldrig upplevt något så osannolikt. Efter en intensiv arbetsdag åker jag till invigningsfesten på Historiska museet. Någon ropar att den israeliske ambassadören har förstört ett konstverk. Plötsligen står han bredvid mig.
- ... gör en hjälte av en massmördare. Det är oacceptabelt, det uppmuntrar massmord, säger ambassadören upprört.
Installationen ”Snow White and The Madness of Truth” består av en bassäng med blodfärgat vatten med en båt och en bild av självmordsbombaren Hanadi Jaradat.
En text, som kan läsas på makingdifferences.com, blandar utdrag ur Bröderna Grimms Snövit och citat om Jaradat ur israeliska tidningar.
I texten beskrivs hennes liv, hur hon bryts ned av sorg då en bror och en kusin dödats av israeliska styrkor, hur hon mördar sig själv och 19 oskyldiga. Också det lidande hennes självmordsaktion leder till beskrivs i texten. Är det en hyllning av självmordsbombare?
Konstnärerna Gunilla Sköld Feiler och Dror Feiler ser Israel som sitt andra hemland. Dror är uppväxt där, de har vänner och släktingar där. Är de antisemiter?
- Det är omöjligt att säga att det nazisterna gjorde var underbart. Vi vet exakt vad de gjorde, säger ambassadören bredvid mig. Nu vet vi vad araberna gör. De är initiativtagare till terror överallt, överallt. Särskilt i Israel. Araberna, palestinierna, absolut, ja.
- Herr ambassadör, ni menar väl inte att alla palestinier och alla araber är terrorister? hör jag mig själv säga.
- Alla, svarar ambassadören.
Jag tar ett djupt andetag.
- Ursäkta, ni bedrövar mig. Det är just sådana generaliseringar som mina far- och morföräldrar utsattes för i 30-talets Tyskland och Österrike, framhåller jag.
Hör han mig? Kanske stannar han upp och ger mig en förbryllad blick. Jag försöker samla tankarna.
Vet inte ambassadören att hets mot folkgrupp är förbjudet i Sverige just för att nazisternas övergrepp aldrig ska kunna upprepas?
Jag måste tala med honom.
- Herr ambassadör, hur kan ni som representant för ett land som kallar sig demokratiskt censurera ett konstverk på detta sätt?
- Det är inget konstverk, det är en obscen förolämpning av de dödade judarna, av mitt folk.
- Och vem ger er rätten att avgöra vad som inte är konst?
Någon ropar:
- Men ockupationen då?
- Det finns ingen ockupation, svarar han.
- Men er regering dödar palestinier på Västbanken och Gaza. Är deras liv mindre värda än de israeliska offren för självmordsbombningarna?
- De attackerar oss.
- Menar ni att varje palestinier som er armé har dödat, varje kvinna och barn, har attackerat israeler?
- Varenda en!
Ambassadör Zvi Mazels tilltag och min diskussion med honom ger mig ingen ro. Varför blev han så provocerad. Konstverket beskriver Hanadi Jaradat i en kedja av omänskligt våld, som förvandlat henne till en mördare vars offer i sin tur riskerar att förvandlas till förövare. ”Och nu gråter många människor: Zer Avivs familj, Almogs familj och alla släktingar och vänner till de döda och skadade”, står det i texten vid installationen. Kanske blev detta för mycket för ambassadören. För honom är en självmordsbombare ond, blodtörstig, hjärntvättad. Punkt. Det är inte en människa och behöver inte behandlas som en sådan.
Hur lockande är det inte med förenklingar när sanningen blir obehaglig och komplex? Att dela in människor i goda eller onda - de som är för oss och de som är emot - gör ju analysen och livet mycket enklare. Att reflektera över om Israels fördrivning, förtryck och ockupation av palestinierna bidrar till den desperation som föder självmordsbombare är smärtsamt. Det är självfallet enklare att se dem som enbart mördare. Och det är enklare att kalla kritiker för antisemiter än att reflektera över vad de verkligen säger.
Avhumaniseringen av motståndare har ett pris. Det påverkar en själv. Israels förtryck av palestinierna skapar en mentalitet som likt en cancer genomsyrar samhället. Ambassadören förstör ett konstverk i stället för att
diskutera. Israeliska soldater skjuter misstänkta i stället för att ställa dem inför rätta. Är palestinierna inte mänskliga behöver man inte behandla dem enligt grundläggande judisk etik.
Avhumanisering av motståndare har ofta använts i historien. Englands grymma kolonialvälde och Sydafrikas apartheidsystem är exempel. Zygmunt Bauman skriver att nazisternas avhumanisering av judarna var en förutsättning för Förintelsen.
Nej, jag jämställer inte Israels politik med nazisternas. Sådana förenklingar är mig främmande. Men den som demoniserar sina motståndare avsäger sig en av de viktigaste mänskliga egenskaperna: förmågan till inlevelse i andra människors situation.
Sverige är antisemitiskt, och svenska tidningar innehåller dagligen antisemitiska utfall, hävdar ambassadör Mazel. I tv har han antytt att ärkebiskop K G Hammar är antisemit och att Anna Lindh var en omogen flicka. Sådana förenklingar trivialiserar antisemitismen. De är en förolämpning av dem som lidit under antisemitism i historien. Dessutom: genom att utarma begreppet riskerar vi att ingen lyssnar då vi varnar för verkliga hot.
Att försöka förstå är inte att ursäkta. Men om vi förstår vad som driver våldet, kan vi skaffa effektiva motmedel utan att samtidigt själva avhumaniseras. ”Snow White and The Madness of Truth” är ett försök till förståelse. En sådan analys leder sannolikt till slutsatsen att ockupationen, förtrycket, murbygget, o s v skapar ökad palestinsk desperation och fler, inte färre, självmordsbombare.
Sharons politik ger ökat lidande också för israelerna. Därmed blir varje försök till intellektuell analys ett hot mot Israels politik, som bara kan motiveras med ett schablonmässigt demoniserande svart-vitt tänkande.
Ambassadör Mazel kan inte diskutera konstverket, bara slå sönder det.
Utställningen ”Making differences” vill, som jag ser den, verka för tolerans, förståelse, försoning och hågkomst. Det finns alla skäl att stödja de israeliska fredskrafterna och att fördöma ambassadörens sabotage och censurförsök liksom hans generaliseringar och hets mot palestinier och
araber.
Henry Ascher
överläkare och docent i barnmedicin
Henry Ascher är barn till flyktingar undan nazismen. Hela hans fars släkt dog i koncentrationsläger. Henry Ascher är medicinskt ansvarig för Rosengrenska kliniken i Göteborg, en sjukvårdsklinik för gömda flyktingar.
|
