Av CRISTER ENANDER
enander@kajen.com
Jag sitter här i ottan med morgontidningen och kaffemuggen och försöker hitta på ett nytt ord. Inte för att svenskan är ett fattigt språk. Tvärtom! Men verkligheten är ju ständigt föränderlig och kräver därför nya ord. Fenomenet jag grunnar på när jag kommit fram till den evighetslånga tevetablån är alla dessa soffprogram. Eller rättare sagt: alla dessa tanketomma och floskelfulla människor som sitter där i sofforna och dinglar med benen och glappar hårt med käften som buktalardockor. Ni vet vilka jag menar. Den ena morgonen är det Göran Greider, den andra är det Yrsa Stenius. 
Men den jag tänker mest på denna dystra morgon är Stig-Björn Ljunggren. Vad har han gjort? Ingenting. Vad har han någonsin sagt eller skrivit som varit av minsta värde? Ingenting.
Ändå dyker han upp, om och om igen. Stig-Björn Ljunggren har alltid åsikter om precis allt och alla. Det är som att trycka på en knapp och pratet rinner ut som — ja, välj själva! Mina tankar går åt en havererad peristaltik. Dessa människor måste få en egen titel att trycka på sina visitkort. Och efter att ha grunnat klart kommer det liksom av sig själv: PRATTARE!
