Under förutsättning att säkerhetsrådets permanenta medlemmar är eniga, ger FN-stadgans kapitel VII i praktiken dessa fem stormakter befogenheter att göra i stort sett vad de vill med vilken annan medlemsstat i FN som helst.
 Vad är bakgrunden till denna FN-arkitektur? Ja, det var faktiskt USA:s president under andra världskriget, Franklin Delano Roosevelt, som kläckte idén och hans uttalade tanke var att om de ledande stormakterna gavs denna globala hegemoni skulle de kunna hålla samman och inte behöva ryka ihop i konfrontationer av det slag som första och andra världskriget var exempel på.
Nu har vi inte haft några krig i denna storleksordning på över femtio år, så då måste väl denna idé om ett världssamfund som ett slags ”Great Power consortium”, som FDR formulerade det, vara en mycket bra idé? Ja, om det varit så att FN:s säkerhetsråd fungerat på det sätt, som FDR tänkte sig, att det skulle fungera, så hade det väl åtminstone inte varit helt bort i tok, att anföra detta som stöd för en sådan uppfattning.
Men i verkligheten har ju säkerhetsrådet minst av allt fungerat på detta sätt! Inte en enda gång under FN:s halvsekellånga historia har dess fem poliskonstaplar - ja, det är faktiskt det ord som FDR använder: ”policemen” –
lyckats ena sig på det sätt som är FN-stadgans uttalade krav för att de skall komma i åtnjutande dess yttersta maktbefogenheter.
Är inte en rimlig slutsats av detta, att det överhuvud inte finns något som i denna hegemoniska mening skulle kunna svetsa samman dessa konstaplar? Jo, fram till för bara fem, sex år sedan, så skulle nog de allra flesta ha varit benägna att hålla med om det. Men så entydigt är det inte idag. Jag behöver bara säga: Jugoslavien 1999, Afghanistan 2001 och Irak 2003. Så ser alla mönstret.
Det börjar med att en USA-koalition tar sig an någon lagom ”otrevlig” och inte alltför stor stat. Eliminerar dess regering. Eller byter ut den. Eller kanske nöjer sig med att ”bara” frånhända staten ifråga en del av dess territorium.
Så kommer det andra ledet och det är att säkerhetsrådets resterande konstaplar ger denna amerikanska ”peace keeping” sin legitimation genom att i det nya läge som USA etablerat säga ja till av den amerikanska regeringen i sammanhanget efterfrågade FN-insatser och säkerhetsrådsbeslut.
Är alltså detta den yttersta innebörden av FN-stadgans tänkta ”Great Power peace” och ”Big Power politics”? Ett slags Pax Americana! Ja, det vill jag väl låta vara osagt. Men en varning tycker jag ändå är på sin plats. Alltså: Tro inte allt för mycket på FN!
Skrivet av Bo Persson för Pitetidningen 12/1 2004
|
