Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Sparvhökar och svarta antiloper

Av MATS PARNER

Fotboll är inte bara poesi; riktig fotboll är också ett stycke bländande teater. Därtill är fotbollen ”vår tids sista heliga ritual”, om vi får tro den italienske författaren och filmskaparen Pier Paolo Pasolini.
    På det stubbade gräset förenas skönhet och sann glädje med storslagen dramatik och bottenlös förtvivlan. Under matchsekvenserna lever det fysiska utspelet i självklar symbios med taktiska dispositioner och mental inlevelse. Ja, här ryms i till brädden fyllda mått det vinnande samspel som utmärker goda scenaktörer och aktriser, och här finns generöst tilltagna ytor för hissnande improvisationer och individuellt skapande.
    Samtidigt är få ting här på jorden så deprimerande som en avslagen, händelsefattig och uruselt spelad fotbollsmatch i konstant busväder. Bollen är rund, (o)svuret pest och inte bara domaren dömer. Tjugotvå vuxna män och/eller kvinnor som jobbar livet ur sig för en svullen läderbit …
    Men aldrig glömmer vi Diegos historiska mål - varken tvåan eller ettan - mot engelsmännen i Mexiko 1986. Det är nu hela tjugo år sedan, men den lille argentinske snitsarens andra balja är och förblir lika tidlös som Mozarts pianokonsert i D-moll eller N H Abels stora additionssats i Crelles Journal. Än mindre glömmer vi Anders Svenssons formidabla (helikopter)fint med ty åtföljande stolpträff i åttondelen mot Senegal 2002 eller, för all del, samme Svenssons frispark i ”dödens grupp” veckan dessförinnan.
    Dock står sig skådespelare och bollkonstnärer tämligen så slätt, om publikkontakten lyser med sin frånvaro. Matcher som spelas inför tomma eller näst intill tomma läktare kan vara aldrig så fascinerande men saknar trots allt en viktig dimension. Drömmål utan handfast bifall existerar blott i drömmarnas värld; djärva målgester utan införstådda vittnen utmanar bara vårt löje.
    ”It takes two to tango!” betonade med rätta gamle Zenon från Elea: utan sakkunniga åskådare blir det varken aftondans, brasiliansk samba, fotbollsgala eller dragshow à la Uniteds Ronaldo (som inte bör förväxlas med sin välgödde namne i Madrid). 

Roger MagnussonSveriges mest tekniske fotbollsspelare genom alla tider slog upp sina himmelsblå den 20 mars 1945 nere i mörkaste Blomstermåla, växte upp tillsammans med sex syskon och hette (och heter alltjämt) Roger Magnusson! Jag är inte säker på att dessa omistliga data är allmänt kända i vårt läxlösa fosterland. Hur som helst togs Roger, som 15-årigt superlöfte, väl om händer och fötter av det närbelägna Facitgänget ÅFF, Åtvidabergs FF, där han fick mogna och utvecklas i ostört lugn och arkadisk 60-talsro. Men inom kort hördes djungeltrummor så gott som dagligen över hela Östergötland, och frampå skymningstimmarna såg vi tjocka röksignaler borta vid horisonten. Budskapen var entydiga. De underströk hela tiden ett och detsamma: det fanns, nere i den idylliska bruksorten på gränsen till Småland, en helt vidunderlig bolltalang, som nästan ensam kunde ta sig igenom vilket försvar som helst. Han var snabbare än blixten, smidig som en panter och hade ett sjätte spelsinne, dessutom perfekt balans och totalkoll på alla sina elva motståndare. Roger!
    Redan som 17-åring tog bygdens store son plats i Åtvidabergs A-lag i ”division II” (den tidens superetta). I samma ögonblick inleddes folkvandringarna till anrika Kopparvallen. Både gamla bruksveteraner och vi som ännu var unga och oförstörda köade i timmar före matchstart; något annat hade varit brottsligt på gränsen till dåraktigt.
    Även vi på ståplats hade nämligen järnkoll och visste in i minsta detalj vad vi gjorde. Att ÅFF for fram i seriedjungeln likt en topptrimmad skördemaskin i rågåkern förvånade ingen av oss.
    En av Magnussons stora galaföreställningar ägde rum på Vallen i den oförglömliga 7-0-dusten mot ett lätt skakat och aningen tandlöst MAIF, Motala AIF, i nådens år -63. Jag fanns själv på plats men hade dubbla lojaliteter: vännen/klasskamraten ”Lasse” Wede uppträdde i rollen som kantlöpare i svartvita MAIF. Det komplicerade i viss mån tingens ordning för min del.
    Men nu blev det aldrig någon match; det blev uppvisning och formidabel enmansshow. Roger hade lekstuga i 90 minuter och bjöd oss på det ena propagandanumret efter det andra. En gång satte han fart nedifrån egen planhalva, dribblade i typisk sicksackstil av sju-åtta försvarare och smekte in bollen på anfallskollegan Söderströms överläpp; en (MAIF)back hann dock emellan och räddade på linjen. Men ögonblicket senare lade slalomeleganten i ”Åtvidströja 7” rabarber på lädret igen, också nu långt ner i planen, vände upp och forsade fram längs högerkanten som ett tidigt förebud om Ingemar Stenmarks kommande glansdagar. Den här gången blev det mål. När domaren blåste, låg de svartvita utströdda i gröngräset som käglorna i en bowlinghall.
    Mest synd var det om den timide Fransson i motståndarlaget: ideligen rundades han av den blå 7:an och hamnade i 65:e minuten i farlig närhet av stekta korvkiosken, sedan Magnusson tagit genvägen över kolstubben efter en mästerligt avvägd tunnel.
    Såvitt bekant har enbart Littbarski gjort om det numret i modern tid.
    Också specialtricket kom till heders. Utan att genera sig lättade Roger upp kulan i ovädret och fångade sedan in den i ett solitt grepp mellan tjurnacken och sextonde halskotan, varefter han i hukande cirkusstil kryssade fram längs den kritade linjen. Tre pytsar noterades på Magnussons konto och fyra på skarpskytten Berndt Söderströms. Det var en fröjd och en ynnest att leva.
    Denna RM-exposé är självfallet inte tillkommen av en slump. Med den som utgångspunkt kan vi säga något väsentligt om den konstart som fotbollen är - t ex att Roger utan vidare spisning var sin tids Ibrahimovic (eller sin tids Christiano Ronaldo för att vara mera precis). Dock finns en avgörande skillnad: Magnusson kunde, på det hela taget, visa upp sitt artisteri och göra sina raider utan att bli påtagligt störd av motståndare! I dag skulle han bli upphakad, snärjd, krokad eller nedsparkad tretton gånger på dussinet innan han ens visste ordet av. Så ligger det till. Inte utan avsevärd smärta tvingas jag vidgå dessa sakernas tillstånd. Vår tids elitspelare är kort och gott långt bättre tränade än gårdagens; de är fysiskt starkare, snabbare, fränare, tuffare och har, på tok för ofta, ett ganska outvecklat sinne för rent spel. Givet de horribla och smått hysteriska penningkarusellerna i modern toppfotboll kan det nog inte vara stort annorlunda.
    Själva spelet är också ett annat än förr i tiden. I 1954 års VM-turnering gjorde man 131 strutar på 25 matcher, och i Sverige-VM fyra år senare tillagades 123 mål på 34 kamper. Det innebär aritmetiska medelvärden i storleksordningen 5,24 m/m resp 3,62 m/m. I nutida fotboll pendlar snittet i regel kring 2,00-2,50 m/m. Det beror på att slagstyrkan mellan lagen har jämnat ut sig. Vidare beror det på att dagens storklubbar infört dödsstraff för nonchalant försvarsspel.

Nu stundar som bekant ännu ett VM-slutspel, det XVIII:e sedan premiären i Uruguay 1930, och miljontals invånare här i landet kommer att hålla alla sina reellt existerande tummar för blågula framgångar. Jag lever själv i någon mån på hoppet, främst tack vare Ljungberg och Zlatan, men har väl så starka sympatier för ett knippe andra nationer: Elfenbenskusten, Ghana, Togo, Angola, Brasilien, Argentina och Ecuador. (Paraguay törs jag inte ens nämna…)
    Mina skäl är (fotbolls)romantiska, (person)historiska och, ärligt talat, djupt irrationella.
    Faktum är att jag i största lönndom höll på Brasilien redan i VM-finalen 1958, trots att Nacka, Gunnar Gren, Agne Simonsson och ytterligare några acceptabla typer stod för motståndet. Det hade inget med Pelé att göra, däremot med Garrincha, Didi och Vava. Men fr a ansåg jag, som knapp 15-åring, att den totala lyckokvantiteten på jorden - mängden ogrumlad fotbollslycka - skulle bli signifikant mycket större med en brasiliansk finalseger än med svensk. Den kalkylen blev avgörande.
    För min inre syn var brassarna helt enkelt typiska ”underhundar”, underdogs, låt vara sällsynt förföriska i den rollen. De kom från långt påvrare omständigheter än Axbom och kompani.
    På det viset har det sedan fortsatt genom åren. De verkliga underhundarna inför årets turnering är utan tvivel Sparvhökarna och De svarta Antiloperna - ”Palancas Negras” - med andra ord debutanterna från Togo resp. Angola. Rent känslomässigt önskar jag både gulgröna sparvhökar och svarta antiloper all framgång de stundande veckorna. På förnuftsplanet gör jag det inte. Få länder i världen är så allmänt korrumperade och diktatoriskt styrda som just Togo och Angola. Varje minsta hörnspark och vartenda antilop- och sparvhöksmål ner i Tyskland kommer, totalt hänsynslöst, att exploateras av de inhemska eliterna i dessa utarmade nationer.
    Här är fotbollen, om någonstans, ett opium för folket: bröd och skådespel som i antikens Rom.
    I Togo satt den blodtörstige despoten Gnassingbé Eyadéma vid makten i 38 långa år men gick, till mångas lättnad, ur tiden i fjol. Dessvärre tog en av de nattsvarta sönerna över den avlidnes skräddarsydda presidentmantel efter övliga våldsorgier, medan tyrannens näst äldste arvinge - Rock Gnassingbé - fick hålla tillgodo med presidentposten i fotbollsförbundet. Där lägger han numera beslag på samtliga de korvören som FIFA utminuterar till landet.
    Sålunda har allsköns revolter hört till oordningen för dagen i sparvhökarnas representationslag under de senaste månaderna. I afrikanska mästerskapen för knappa halvåret sedan gjorde Togo dunderfiasko och fick inte en enda sparvpoäng. Storstjärnan Emmanuel Adebayor, till vardags i Arsenal, lufsade runt i mittcirkeln och föreföll lika ointresserad av omgivningen som nyligen Zlatan i Chilematchen (2 juni). Det ser alltså illa ut inför VM - eller bra om man så vill. Att en tysk coach, ringräven Otto Pfister, kallats in under fanorna hjälper nog inte stort mot koreaner, fransmän och schweizare i gruppspelet.
    I Angola lever 75 procent av befolkningen på ett belopp motsvarande 15 kr/dag, och president Dos Santos regerar med järnhand. En enda omständighet talar för angolanska VM-framgångar i skrivande stund - nämligen det faktum att ett subtropiskt forskarteam (i december 2005) helt oförhappandes upptäckte en flock livs levande jätteantiloper, alla sotsvarta, i landets södra del. I åratal hade man trott att dessa ”palancas negras”, landets nationalsymbol, dött ut. Men inte!
    Ändå lär det bli sparsamt med afrikanska segrar i årets mästerskap. Kontinentens bästa lag har inte kvalificerat sig, och såväl Elfenbenskusten som Ghana har dragit nitar i grupplotteriet.

Men vilket skiftande fotbollsöde gick egentligen Åtvidabergs Roger till mötes, frågar sig den yngre generationens läsare. Dansade han bara några somrar på Kopparvallen eller hade gudarna större uppgifter i beredskap åt honom? Att lura skjortan av diverse kusiner från landet i division II är väl en sak, men hur uppträdde han mot verkligt skarpslipat motstånd?
    Tja, först gick karriären på skruvar några år. I likhet med den nästan lika tekniske Ibrahimovic köptes han upp av italienska Juventus, ”den gamla damen”, men i hennes tjänst fick han ingen speltid på grund av gällande importbestämmelser. Under en period lånades han ut till FC Köln i Bundesliga. Men redan 1968 hamnade Roger, ännu blott 23, i Olympique Marseille, och med detta var hans lycka gjord. I OM blev han dubbel fransk ligamästare, och i Marseilles upplysta arbetarkvarter står han än i dag högre i kurs än både Fadern, Sonen och den helige Zinedine.
    Kärleken är f ö besvarad kan jag berätta. Dagens 61-års-Roger är väsentligt mer intresserad av OM:s öden och äventyr än av Sveriges chanser mot T/T, Paraguay och Gerrards raska gossar.

Till sist några allvarsord:
Den som vill göra något konstruktivt i dessa löftesrika skördetider kan förskaffa in det senaste numret, 6/2006, av Populär Historia och sedan ta del av Jesper Högströms auktoritativa VM-resumé på sidorna 34-43. Med avgjord behållning kan man också läsa ”Sportmagasinets” 132-sidiga VM-special, där Simon Banks I huvudet på Zlatan medföljer på köpet. Tilläggas skall att nämnde S Bank och dennes kollega Erik Niva inte bara är unga spolingar i allmänhet; de är fr a sensationellt begåvade sportjournalister: initierade, frejdiga och språkligt mycket drivna.
    Slutligen kan alla med väl fungerande dator ”googla” på ”Roger Magnusson” och sedan klicka på rubriken ”svt.se - spelarfönster”. Därefter kan man i ca tio svindlande minuter glädja sig åt en kulturell och konstnärlig totalupplevelse av högst ovanligt slag. Tro mig för jag vet besked!



Publicerad pć www.fib.se 2006-06-09

Prenumerera pć tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgćva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  Sällskap för ungersk litteratur i Sverige
  LO:s kulturpris 2008 till David Eriksson
  Hans namn är Mats Odell
  Vass viskväll med Wiehe
  Enander 2007-09-06
  Enander 2007-03-19
  Enander 2007-03-12
  Enander 2007-03-07
  Enander 2007-02-22
  Konsten berättar ingenting
  Enander 2007-02-03
  Cissi och Erika till Memphis
  Arbetarlitteraturen i Eskilstuna
  Enander 2007-01-31
  Bekämpa elitdesignen!
  Mediakritisk jättekonferens i Memphis
  Malms tjänande ohederlighet
  Israel Shamir svarar Malm
  Kjell Berglund död
  Vilka fćr vara med i Sverige idag?
  Hederbergs eller Myrdals heder?
  Du mć icke skratta, icke läsa, icke visa dig pć den styva linan
  Per Svensson i Expressen
  Lasse Wilhelmssons svar till Andreas Malm
  Länge leve Arbetaren!
  Vćr kultur - en folkets kultur
  Klassperspektivet pć väg tillbaka i litteraturen
  Flamman fyller 100
  Enander 2006-10-29
  Enander 2006-10-27
  Enander 2006-10-21
  Rune skaldar
  Ali Roos (smakprov)
  Norrländska författarsällskapet byter namn
  Enander 2006-10-18
  Enander 2006-10-10
  Enander 2006-10-07
  Enander 2006-9-10
  Enander 2006-08-27
  Enander 2006-08-16
  Enander 2006-07-05
  Enander 2006-07-01
  Enander 2006-06-28
  Enander 2006-06-21
  Enander 2006-06-19
  Enander 2006-06-18
  Omvänd Fälldinare?
  Sparvhökar och svarta antiloper
  Enander 2006-06-05
  Enander 2006-05-31
  Enander 2006-05-28
  Enander 2006-05-23
  Enander 2006-05-18
  Enander 2006-05-16
  Bland tattare och rasbiologer
  I patriarkens undermedvetna
  Tjernobyl I-III
  Hemlös familj
  Enander 2006-04-11
  Enander 2006-03-01
  Enander 2006-04-06
  Enander 2006-04-05
  Fredsvänner och fridstörare
  Minaret
  Olaglig mur
  Kvasivetenskaplig renässans
  Norge 9 april
  Kamp mot terrorismen och mot fćgelinfluensan!
  Tvć vädjanden om hjälp att komma vidare
  Enander 2006-02-28
  Enander 2006-02-27
  Tlaxcala har fötts!
  Enander 2006-02-19
  Aleida Guevara besökte Göteborg
  Enander 2006-02-06
  Fler dikter om Björn Afzelius
  Barnrikehusen Myrdalsungarna söder om söder
  Enander 2006-01-18
  Minnesord över förläggaren Kalle Hägglund
  Frćn Kalle Hägglunds begravning
  Ordfrontsaffär II
  Vem vćgar tämja vargar?
  Enander 2005-12-16
  Enander 2005-12-15
  Enander 2005-12-14
  Enander 2005-12-13
  Talande stärkkragens mest framträdande röster ...
  Kjell Eriksson fćr LundeQ:s litteraturpris 2005
  Enander 2005-12-05
  De Nios julpengar till Omar
  Herrskap och tjänstefolk
  Brun sörja
  En spelmans jordafärd
  A som i Ahmed, ADHD och Attention
  Karl Östman - tal okt 2003
  Högre forskning framöver
  Du talar till oss Omar
  KvastHilda
Kultur alltsć!
Bildkonst och
Sett, läst, hört
Krönikor och Bloggar

Denna avdlening rymmer den breda fćran i vćrt kulturmaterial
Bl a:
Poesi
Litteratur
Bokrecensioner
epost

  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se