GUNNAR OLOFSSON
Hösten 1998 presenterar fotografen Elisabeth Ohlson sin utställning ”Ecce Homo”. En samling färgsprakande bilder med Jesus i olika ovanliga och ibland provocerande miljöer – inte minst mitt ibland homosexuella. Reaktionerna låter inte vänta på sig. I Lund vägrar såväl biskopen Christina Odenberg som DN:s tillförordnade kulturchef Ingela Lind att inviga utställningen. Och när den visas i Riksdagen vädjar riksdagsledamoten Johnny Gylling (kd) till talmannen Birgitta Dahl att ompröva beslutet. ”Jag känner mig ytterst kränkt i min kristna tro” skriver han i ett brev. Gylling anser att det inte handlar om att ta ställning för eller emot homosexuella utan om att få sin gudsuppfattning respekterad. Och moderatledaren, Carl Bildt, anser att det är ett oseriöst jippo som bara är till för att provocera. ”Varför just den här utställningen? Varför inte en Pol Pot-utställning i talmanskorridoren, det är ju alltid någon som kan se den där”, säger Bildt. Den svenska kyrkan är kluven i sin uppfattning. I Rom, däremot, förklarar påven Johannes Paulus II att han tills vidare inte tänker bevilja den svenske ärkebiskopen KG Hammar, som uttalat förståelse för utställningen, någon audiens.
Det är sent 90-tal och fortfarande möjligt att försvara kritik och satir riktad mot kristen religion. Men på andra sidan Atlanten förbereder en nykonservativ, strikt kristen och sionistisk, grupp kring ”Project for the New American Century” (PNAC) ett ideologiskt paradigmskifte. Gruppen, med namn som Elliott Abrams, Jeb Bush, Dick Cheney, Lewis ”Scooter” Libby, Norman Podhor, John Bolton, William Kristol, Richard Perle (även kallad ”mörkrets furste”), Donald Rumsfeld och Paul Wolfowitz, har redan uppmanat presidenten William ”Bill” Clinton att ”avlägsna Saddam Hussein och hans regim från makten”, och talar i sitt ”Statement of Principles” om növändigheten av att ”öka försvarskostnaderna betydligt” för att ”acceptera ansvaret för Amerikas unika roll” att utvidga ”politisk och ekonomisk frihet utomlands” i det nya århundradet ...
Några år senare sitter de kristna fundamentalisterna vid makten i USA, och Ariel Sharon har provocerat fram den andra Intifadan för att få en förevändning att slutgiltigt krossa den palestinska självständighetsrörelsen. Nu är det slut med toleransen, de ideologiska linjerna är uppdragna enligt Samuel P. Huntingtons teorier, och det råder inte längre något tvivel om vilka som är på ”vår” sida och vilka som inte är det - och alltså får kränkas. Efter 11 september 2001 startas korståget mot islam, det är i de muslimska länder den allt värdefullare oljan finns och det är här det behöver reformeras och demokratiseras för att ge marknadskrafterna mer spelrum. "Every nation, in every region, now has a decision to make. Either you are with us, or you are with the terrorists". (”Alla nationer, har ett val att göra. Antingen är ni med oss eller med terroristerna”) sammanfattar USA-presidenten George Walker Bush.
I mars 2003 invaderas Irak. Samma år sänder tecknaren Christoffer Zieler in flera satiriska teckningar, med Jesu uppståndelse som motiv, till Jyllands-Posten. Tidningen tackar nej med motiveringen att teckningarna
skulle skapa negativa reaktioner. ”Jag tror inte att Jyllands-Postens läsare kommer att ha roligt åt teckningen. Faktiskt tror jag att den kommer att utlösa ett ramaskri. Därför kommer jag inte att använda den” svarar tidningens söndagsredaktör Jens Kaiser i ett mail.
I juli 2003 håller pingstpastorn Åke Green på Öland sin famösa predikan om homosexualitet. "Sexuella abnormiteter", säger Green "är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer att våldta djuren. Inte heller djuren går fria från människans sexuella behov och branden som är tänd i en människa. Utan till och med detta kan man ägna sig åt". Green hänvisar till flera bibelord som, menar han, direkt fördömer homosexualitet - som 1 Mos 2, 3 Mos 18: 22-30 och Rom 1: 24, och berättelsen om Sodom och Gomorra. Pastor Green döms 2004 i Tingsrätten till 1 månads fängelse, men frias 2005 av både Hovrätten och Högsta Domstolen. Yttrandefriheten klarar sig med ett nödrop - till mångas förtvivlan. "Domen ifrågasätter hela hetslagstiftningen" konstaterar Sören Andersson, förbundsordförande i Riksförbundet För Sexuellt Likaberättigande (RFSL). "Enligt domen är det OK för homosexuella att vara en cancersvulst, det är OK att vara orsaken till AIDS". Amina Ek, föreståndare för Centrum mot rasism, befarar att den friande domen kan leda till ökad rasism och homofobi i samhället: "Hatbrotten ökar, speciellt de riktade mot HBT-personer (homo-, bi- och transsexuella)" säger hon. Sten-Gunnar Hedin, nyvald föreståndare för Pingströrelsen, är kritisk mot Åke Greens predikan, men hälsar ändå frikännandet med tillfredsställelse. Medan folkpartisten Birgitta Rydberg, troende kristen och ledamot av (fp):s partistyrelse, är säker på att Green kommer att hamna i Helvetet. "Det torde vara ställt utom allt tvivel att när han på domens dag knackar på uppe hos Sankte Per kommer han inte in. I stället ska han en trappa ner till helvetet. Det är där man ska hamna om man kallar sig kristen och trotsar det kristna kärleksbudskapet" skriver hon i ett pressmeddelande.
I januari 2004 vandaliserar den israeliske Sverige-ambassadören konstverket ”Snövit och sanningens vansinne” på Historiska museet i Stockholm. Verket, en installation av den israelfödde konstnären Dror Feiler och hans hustru Gunilla Sköld-Feiler – och ingående i ett arrangemang kring en konferens om ”Förintelsen” - visar den kvinnliga advokaten Hanadi Jaradat, som blir självmordsbombare sedan flera nära anhöriga dödats av israelisk militär, flytande i en liten båt på ett hav rött av blod. Ambassadörens tilltag fördöms i ledande tidningar som DN och Expressen, och Centerledaren Maud Olofsson är ”oerhört överraskad” över agerandet. Andra politiker tycker annorlunda. ”Jag måste säga att jag har stor förståelse för att ambassadören känner sig provocerad av installationen” säger Alf Svensson (kd) och Fredrik Reinfeldt (m) kan likaså ”förstå hans upprördhet ... att det ligger en provokation i att jämställa självmordsbombare med förintelsen”. I Stockholms tunnelbana plockas reklamaffischer med bilder på installationen bort eftersom den konstnärligt ansvarige Thomas Nordanstad ”fått hundratals mail och brev från människor som lider och känner sig ledsna över utställningen” – ett beslut stött av muséets chef Kristian Berg.
Kriget i Irak, där Danmark är djupt indraget, går dåligt. Med publiceringen av nidteckningarna av profeten Muhammed hösten 2005 lyckas den lilla regionaltidningen på Jylland - som tidigare varit rädd för "negativa reaktioner" - reta upp en hel muslimsk värld och lägga mer bränsle till den ideologiska krigföringen om det islamistiska hotet mot yttrande- och tryckfriheten i våra västerländska länder - och våra värderingar över huvud taget. Dansk egendom förstörs, och danska ambassader stormas. Människor dör och skadas i olika kravaller. Debatten spiller också över till Sverige. "Med den mentaliteten finns inga kompromisser, bara en mur mot dårskapen. Israel har byggt den. Måste Europa?" frågar sig PM Nilsson i Expressen. "Danskarna kämpar just nu också för svenskarnas frihet". Men när konflikten till slut på allvar hotar danska ekonomiska intressen, och försäljningen av dansk-svenska Arlas produkter minskar dramatiskt i den muslimska världen, tonas den ideologiska retoriken ned, och allt landar till sist i någon slags halvt beklagande över händelsen från den danska regeringens sida. I Sverige får händelsen ett efterspel. I februari 2006 publicerar Sverigedemokraternas ungdomsförbund, "Sverigedemokratisk Ungdom", bilderna från Jyllands-Posten på sin hemsida. Och partiorganet SD-Kuriren visar ett nytecknat bidrag till en svensk tävling om "den bästa karikatyren" av profeten Muhammed. Efter påtryckningar från SÄPO tas samtliga bilder bort. När det står klart att ingripandet skett med utrikesminister Leila Freivalds kännedom, avgår Freivalds den 21 mars. Detta är dock även i efterdyningarna av Tsunami-rapporten, och sambandet med teckningarna inte helt solklart.
Publiceringen av muhammed-karikatyrerna visar, säger tecknaren Zieler, att Jyllands-Posten sätter sina kristna läsares känslor högre än de danska muslimernas. Detta avvisas av tidningens kulturredaktör, Flemming Rose: ”Jyllands-Posten har självklart publicerat satirteckningar av andra religiösa personer än Muhammed” säger han till norska Dagbladet. Vilka satirer det gäller framgår dock ej.
Folklig satir riktar sig mot överheten, medan överhetens satir riktar sig mot, och syftar till att kränka, den som redan ligger. När Lars Vilks ritar sina rondellhundar på Muhammed-temat slår han in öppna dörrar. Förnedrande beskrivningar av islam och muslimer är sedan flera år legio i vår del av världen medan varken homosexuella eller judar - ingen av dem i dag någon förtryckt grupp i vårt land - får kritiseras på samma sätt. Ingen politiker med självbevarelsedrift, utom möjligen inom (kd), vågar idag förhålla sig annat än positiv till Pridefestivaler och krav på homosexuellas "rätt" att adoptera barn och gifta sig i kyrkan. Sverige arrangerar konferenser och "Om detta må ni berätta"-dokument om judeförföljelserna under Nazitiden. I EU behandlas just nu ett lagförslag som gör det förbjudet att förneka eller "trivialisera" förintelsen. En känga åt de som ev. vill föra upp andra utrotningar - indianerna, Rwanda, Indonesien, Vietnam och Irak - på dagordningen.
Nu är alla på banan igen. Upprörda muslimer, och företrädare för en rad muslimska länder, inklusive 57 stater i den muslimska "Islamiska Konferensen", protesterar mot Nerikes Allehandas publicering av karikatyrerna, och Niklas Ekdahl i DN konstaterar förnöjt att den svenska tryck- och yttrandefriheten är "under press från alla väderstreck - söder, väster och öster". "Muslimska länder exploaterar en latent kränkningskänsla och kräver religiöst motiverade inskränkningar av vad som får tryckas" menar Ekdahl. "Detta fall belyser också hur nöjda de som styr i Iran kan vara med vår regering. Genom att misstolka tidningen i Örebro kan (president) Ahmadinejad ställa till oväsen" skriver Åke Wredén, f.d. chefredaktör för Nerikes Allehanda, i Expressen. "I verkligheten har Nerikes Allehanda haft en artikel till försvar för yttrandefriheten". "Sluta kryp för islamisterna!" kräver Liberala Invandrarförbundets ordförande Gulan Avci, och medan Fredrik Reinfeldt - nu mer nedtonad i sin nya egenskap som statsminister - inleder en dialog med de upprörda ambassadörerna, anser Avci att det snarare är "en ideologisk konfrontation som behövs".
Möjligen har Vilks genuint konstnärliga ambitioner att provocera. På en direkt förfrågan av journalisten Ingmarie Froman i SvD varför han inte också vill "rita en modern judesugga", gör Vilks verkligen detta. Judesuggan är känd sedan Gamla Testamentets dagar. "Svinet är enligt den mosaiska lagen ett orent djur"... och "judesuggan" användes från slutet av Medeltiden för att i bild visa "mosaiska trosbekännare, karakteriserade af sina spetsiga hattar, suga en suggas spenar. Innebörden synes klar: att begabba judarna genom att sätta dem i en nära och grotesk förbindelse med det, som för dem betydde höjden af orenhet" (Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, 1920). Judesuggor har mest setts i Tyskland, på kyrkor och rådhus som relief från
1200-talet, i träsnitt även på 1400-talet, i enstaka antisemitiska skrifter - och på en konsol i Uppsala Domkyrka. Lars Vilks´ version, med hans egna ord en "modern kapitaliststinn judesugga på väg ut för att böka sönder några fredliga byar (i Cezannes stil)" - publiceras naturligtvis ingenstans.
Veckans krönika 
