DAN KOTKA
För tolv år sen låg jag risigt till. Jag hade en stor elakartad knöl i tjocktarmen. Hade jag kommit in några veckor senare hade jag inte överlevt. Knölen hade gjort genombrott i tarmen rätt in i buken, och svalt en körtel i sin långsamma attack. Vaknar du med påse på magen är det kört var det kärva meddelandet till min hustru, av den rättframma kirurgen. Själv hade jag fullt upp med tankar och kunde inte ta emot all information. Jag hade en stor familj att försörja. Tid att dö hade jag inte. Kanske var det allra värsta att lämna dem som gav livet sitt fulla värde. Att behövas är en stark drivkraft och föremål för stor ångest för den som icke har någon utanför sig själv att kämpa för.
Nåväl min närmaste såg mest rädslan, inte den bakomliggande orsaken. Kanske är jag generad också för rädlsan att dö för tidigt, innan livsverket är rott i hamn.
För nu när jag fick en "ny knöl" i låret känner jag inte samma panik. Mina barn är, sånär som på en dotter som klarar sig själv, utflugna. Går till Akka hälsovården, eller rättare sagt tvingar mig dit, efter påtryckningar och får ett preliminärt besked att det rör sig om en ofarlig fettsamling i låret. Dock skickar läkaren mig för punktion och en noggrannare diagnos av knölen. Ja, det är en ofarlig "Pilom", eller vad det nu heter, berättar läkaren i telefon en tidig fredagsmorgon. Ångesten fick aldrig riktigt grepp om mig.
Vad jag reagerar på är dock tidningarnas upprepning av rubriker som: HON BESEGRADE CANCERN, typ. Det skrivs mot bättre vetande; cancer är aldrig en dragkamp mellan vilja och ovilja. Förloppet hänger på celldelningstakten, det kanske inte ens är avgörande om du "kommer i tid" som är ett annat vanligt mantra. Cancern kan vara av den typ som en närstående har i sin släkt; en ytterst aggresiv bröstcancer som slutar bara på ett sätt när väl cancern slagit rot. Min närstående opererade bort sina bröst precis innan det var möjligt att genom gendiagnos fastställa genbärare eller inte. 50% chans att ärva genen, mer än 80% risk att dö i cancer för den som har genen. Kvinnorna i den här släkten har dött på löpande band, släkten ifråga är en av fem släkter i Sverige som har den här formen av ytterst aggresiv bröstcancer. En man i släkten har dött i samma cancer som angrep lungorna i slutstadiet. Mannen blev bara 47 år, kvinnorna har dött samtliga före 50.
Idag är livsbetingelserna annorlunda. De kan, som min närstående, göra gentest på Karolinska sjukhuset hos genforskaren Annica Lindblom, och få svart på vitt om vedebörande har genen. Man kan bli opererad i förebyggande syfte, amputera riskområdet och leva ett liv utan ångest, utan att dina nära och kära går på den vassa eggen.
Din vilja handlar nu om att gå till närmaste storsjukhus inte lämna dig till "viljans kraft", i diffus mystisk form. Forskning besegrar cancer med andra ord.
Veckans Krönika
