Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Rörande en kommunistisk kultursyn
– vissa synpunkter

Tal av Jan Myrdal på SKP:s konferens inför ett kommunistiskt kulturprogram 1974

Den här konferensen kommer inte att skriva något kommunistiskt kulturprogram. Det är utmärkt ty det behövs ett kommunistiskt kulturprogram. SKP har icke haft en klar linje i kulturarbetet. Dock har det utförts ett kommunistiskt kulturarbete och reaktionens våldsamma angrepp mot detta arbete visar inte bara kulturarbetets betydelse utan även hur farligt de anser det vara att förlora ens en del av sitt herravälde över kulturen. Högersocialdemokratiska byråkrater och storkapitalets direkta förespråkare i SAF inser omedelbart vad vissa kommunister ibland haft svårt att förstå; makten över kulturen är en hörnsten i klassherraväldet och kampen om överbyggnaden är en central uppgift för arbetarklassen i dess frihetskamp. Det var inte av någon konstig moralisk renlighetsiver som Stormklocke-männen en gång tog upp kampen mot Nick Carter-litteraturen. Det var i den klara och utsagda övertygelsen att den arbetarungdom som hölls fängslad av böcker som "Liket i byrålådan" eller "Bakom fällda rullgardiner" därmed hölls fängslad av arbetsköparna. Erfarenheterna från den revolutionära rörelsen i Sverige och andra länder - under de sextiosju år som gått sedan det socialdemokratiska ungdomsförbundet (det som senare blev det kommunistiska partiet i Sverige) sände ut sitt upprop om kamp mot smutslitteraturen och ställde parollen: "Ljus över landet, det är det vi vilja!" visar kulturarbetets betydelse för arbetarklassens kamp. Det är som Mao Tsetung sade i Yenan att den revolutionära litteraturen och konsten visserligen är delar av helheten och på visst sätt kan sägas vara andrarangsfrågor; men de är oumbärliga delar och utan konsten och litteraturen kan den revolutionära rörelsen icke segra.

Det är hög tid att utarbeta ett kommunistiskt kulturprogram. Det brådskar. Men eftersom det är bråttom är det viktigt att gå lugnt och metodiskt tillväga och ta god tid på sig. Trots att behovet av ett kommunistiskt kulturprogram är stort och de praktiska problemen varje dag ställer partiet inför kulturpolitiska frågor - kulturpolitiska i vid mening - är det ingen brist att SKP har saknat ett kulturprogram. Det ger tvärtom partiet möjlighet att på ett riktigt sätt forma det kommunistiska kulturprogram som är nödvändigt.

När jag nu tar upp några frågor jag anser viktiga så gör jag det under rubriken "vissa synpunkter". Det vore nämligen - anser jag - oriktigt att idag göra ett inlägg som kunde tolkas som ett personligt försök till en kort sammanfattning av frågorna kring en kommunistisk kulturpolitik i Sverige.

Det kan ju tyckas som om det inte rådde nåon brist på kommunistiska kulturprogram. An mindre någon brist på inlägg i debatten kring en kommunistisk kulturteori. Varje OKTOBER-bokhandel har en hel del material. Bok-cafeerna specialiserar sig på de kommunistiska kulturteoriernas mångfald. Mer välsorterade och allmänt anständiga borgerliga boklådor har ofta en speciell avdelning marxistisk litteraturteori och marxistisk kulturanalys. Den som önskar närma sig verkligheten på teoretisk väg och gå från definitionerna till praktiken har ett liv av teoretiskt läsande framför sig. Det enda som behövs är sittvana, studieflit och någon form av arbetsfri inkomst. Men till praktiken hinner man aldrig den vägen. Innan man kommit igenom definitionerna har man trillat ner i graven.

Detta säger jag inte därför att jag föraktar teori och intellektuellt arbete. Det gör jag inte. Det intellektuella arbetet är nödvändigt. Men vägen till insikt går inte från definitioner till verklighet. Man kan sitta ett helt liv vid sitt skrivbord och kämpa med de logiska definitionerna: Vad är folket? Vad är folkets kultur? Och dock kommer man inte ur fläcken. Praktiken är nödvändig. Då blir definitionerna möjliga och då blir det hårda teoretiska arbetet meningsfyllt.

Varje paroll kan i ett visst läge tas upp av reaktionen; varje krav kan i ett visst läge ställas av klassfienden. Tag ett enkelt exempel: I Paris hittade jag i ett antikvariat en broschyr från "Det franska arbetar- och bondepartiet". Det var ett parti som kämpade för fred och folkförsoning. Det kämpade mot storkapital och truster. Det hade en lång lista på de mest utmärkta krav. Men denna broschyr var tryckt i Paris år 1942. Fred betydde då fred med Hitler och folkförsoing betydde då kollaboration med de tyska ockupanterna och alla de utmärkta kraven hade växlat förtecken. Om jag bara höll mig till ordalydelsen och inte såg till den konkreta situationen skulle detta falska "Arbetar- och bondeparti" framstått som ett progressivt, radikalt, ja - till och med revolutionärt - parti. Ett kommunistiskt kulturprogram är inte en sammanfattning av abstrakta sanningar; det är ett resultat av analys av verkliga förhållanden.

Det kan vara viktigt att understryka detta. Ty socialimperialismen håller sig med ett slags marxism. Ordet - inte saken. Marxismen spelar för Bresjnev samma roll som kristendomen för Konstantin den store. Den är ideologi i betydelsen falskt medvetande. Runtom i världen odlas också allsköns marxistismer. Det är inte möjligt att doktorera på jämförande marxologi.

Men man bedömer ju inte folk efter vad de utger sig för att vara utan för vad de verkligen gör och när det gäller alla dessa marxismer och marxologer så är det intressanta inte att undersöka vad teorierna står för. Men observera; man bekämpar inte teorier med administrativa metoder utan med intellektuella argument. Det finns ingen annan väg.

Jag har träffat yngre kamrater som känt sig oroade och förvirrade inför denna uppsjö på marxismer och kommunismer och socialismer. På sätt och vis förstår jag dem. Men de har tagit ordet för saken. De går ju inte kring och känner sig osäkra över att det fins nominalister och kantianer och taoister och jesusfolk. Se till praktiken. Gör en analys av vad dessa olika marxismer egentligen står för. Det är historiskt förklarligt att alla dessa olika riktningar kallar sig "marxismer" liksom det var historiskt förklarligt att allsköns politiker kallade sig " socialister" på adertonhundrafyrtiotalet. Då skiljde Marx och Engels ut sig genom att ta namnet "kommunister". Och när det gäller dessa olika "marxister" bör vi komma ihåg Marx syrliga anmärkning när han lyssnat till franska självutnämnda marxister: Ett vet jag, marxist är jag inte.

Det är inte ordet som avgör, det är det verkliga innehållet.

Utan att ha något utarbetat kulturprogram och - uppriktigt talat - utan att utöva en klart medveten ledning har SKP spelat en stor roll för det progressiva kulturuppsvinget i Sverige under senare år. Partiet har på ett förtjänstfullt sätt stött uppbygget av organisationer som Folket i Bild/Kulturfront. Det finns allt skäl att ställa frågan hur det kunnat komma sig att SKP förmått fylla denna roll då det gamla SKP trots att det hade ett kulturprogram och trots att det under fyrtiotalet var betydligt större och hade avgjort större resurser än det nuvarande SKP dock aldrig förmådde ens hålla liv i sådana begränsade kulturfronter som "Konst och kultur". Observera att om man begränsar frågan om teorins betydelse till frågan om kulturteori så hade gamla SKP haft en livligare kulturdebatt än vad SKP nu haft.

Att ställa frågan på detta sätt innebär inte att underskatta kulturprogrammets betydelse utan att få relief på SKP:s nuvarande styrka. Ty trots de stora svagheter partiet har - dessa svagheter känner vi alla till - visar dessa framgångar styrkan i partiets arbete. Enhetsfronten, statens klasskaraktär, att lita till egna krafter, att tjäna folket; det är med sådana teortiska verktyg det varit möjligt att bygga upp stora och relativt stabila organisationer som Folket i Bild/Kulturfront. Detta trots att partiets leande roll var indirekt; att det ledde i allmänhet genom dessa riktiga paroller.

Det som omöjliggjorde gamla SKP:s arbete och det som gjorde att majoriteten av landets konstnärer och författare och teaterfolk kunde vid något tillfälle befinna sig som sympatisörer till partiet utan att det någonsin förmådde utöva någon ledande funktion inom kulturområdet var just de allmänna svagheter som kännetecknade partiet och som även präglade dess kulturprogram.

Det "Demokratiska kulturprogram" som antogs av SKP:s 14:e kongress 1948 är ett aktningsvärt program. För ett socialdemokratiskt parti. Jag förutsätter att det kommer att studeras noga under diskussionerna kring SKP:s kommande kulturprogram. Det är ett program som saknar verklig analys av statens klasskaraktär. Det talar om "samhället" precis så som SAP:s teoretiker. Hör till exempel på följande punkt:

"4. Forskningen får ej vara beroende av monopolkapitalet. De spärrar som den kapitalistiska produktionsordningen uppställer för det materiella och kulturella framåtskridandet är oförenliga med vetenskapsmännens och samhällets intressen. Den vetenskapliga forskningen utvecklas till att motsvara vårt lands resurser och behov. Detta förutsätter att samhället ger den sitt målmedvetna stöd, samtidigt som forskningens frihet fullt ut respekteras. Forskarna ges materiella möjligheter att fullfölja sina initiativ, varigenom ökat välstånd och en höjd kulturell nivå för hela samhället ernås."

Denna brist på grundläggande teoretisk klarhet omöjliggjorde det gamla SKP:s kulturarbete. Trots vissa ansatser förmådde partiet icke spela någon väsentlig roll. De olika konstnärer och författare och teatermänniskor som närmade sig partiet kom att utnyttjas i fredsrörelsen – och det var väl i och för sig gott och väl – men ur detta arbete växte ingen kulturfront. De kommunistiska konstnärer och författare som fanns arbetade visserligen som kommunistiska konstnärer och författare men de gjorde detta individuellt och var och en för sig även om de var aktiva inom organisationerna.

Detta berodde inte på att den ene eller andre funktionären var privat dålig. P. 0. Zennström var lynnig och besvärlig men det var politiken som var fel. Det var partiets grundläggande politik som gjorde att det icke förmådde genomföra ett riktigt kulturarbete.

Då jag nämnt P. 0. Zennström och då jag kritiserat svagheterna i gamla SKP:s politik vill jag dock påpeka att det gjordes en hel del av det gamla SKP. Gunnar Adolfsson och Gustav Johansson gjorde stora insatser. Att jag kritiserar P. 0. Zennström för hans nuvarande idealistiska och - såvitt jag förstår - helt skeva konstsyn innebär inte att jag gör som han själv hade så lätt för att göra under hela femtiotalet (och än idag f ö.): låta kritiken växa till ett fördömande.

Härute på bokbordet säljs han essäsamling "I bestämt syfte". Den innehåller delvis utmärkta saker. Hans böcker om Danielsson och Linderot är nyttiga. Nu i vår ger Zennström ut sina samlade artiklar. De bör läsas. Bland dem finns mycket att hämta. Det är dock viktigt att läsa kritiskt. Medvetet arbeta med läsningen för att ta tillvara det värdefulla och skilja ut det dåliga. Jag anser detta vara en principiellt viktig fråga. Ty det gamla SKP kom ständigt att svänga mellan den snävaste sekterism och den vildaste opportunism i sin bedömning av vänner och fiender och i sin syn på vad som var progressivt och vad som var reaktionärt.

Jag tror det vore nyttigt om några yngre litteraturforskare från aenna utgångspunkt gick igenom - och drog lärdom av - striden mellan Gunnarsson och Zennström och sedan även hur fredsrörelsen präglade kulturdebatten i gamla SKP:s skrifter. Det är viktigt att dra lärdom av allt detta.

VPK har fortfarande samma tendenser. Tomas Forser som ofta är ganska förnuftig slog ju helt måttlöst - och alltså felaktigt - såväl mot Vilhelm Moberg som mot Lars Gustafsson. Sant är att ingen av dem var kommunister men frågan om de var vänner eller fiender kunde ju inte avgöras på så enkelt sätt. Den kunde heller inte avgöras bara genom en hänvisning till hur Vilhelm Moberg ställde sig 1948. (Aven om just den frågan borde ha lett till en undersökning av hur det kunde komma sig att just progressiva kulturskribenter efter kriget deltog i det angrepp på "beredskapslitteraturen" - Rid i Natt bl a - som kom att driva Vilhelm Moberg åt höger under några år.) Observera att denna kritik av Tomas Forser inte är ett spolande av honom.

Det kan låta konstigt att jag säger detta. Själv slår jag ju hårt. Men jag menar att det finns en skillnad mellan att slå till hårt i en polemik och att spola. Just Lars Gustafsson och jag växlade mycket hårda slag för tio år sedan. Det var en nödvändig debatt. Den kom att rensa luften inför sextiotalet. Den blev grunden för senare öppna och vänskapliga diskussioner.

Vi bör vara uppmärksamma på att just nu lär vi oss se vilka som är vänner och vilka som inte längre är det. Det finns sådana som officiellt är progressiva och socialistiska och till och med revolutionära men som tigit med stor omsorg under IB-debatten. Det finns andra som aldrig kallat sig vare marxister eller revolutionärer men som nu tar hård och principiell ställning. Vi bör lägga märke till detta. Att prata är ju en sak men att gå ut när det blivit mörkt är en annan.

Det finns ett par utmärkta volymer om Marx och Engels syn på konst och litteratur. Men dessa volymer är inte bara utmärkta hjälpmedel - de kan också bli mycket farliga. Där finns samlat vad Marx och Engels skrivit om konst och litteratur. Men då dessa olika citat från olika tider och olika sammanhang ställts samman till en enhet kan de ge sken av att bilda en marxistisk estetik. Men det gör de inte. Det är nödvändigt att läsa dessa citat med stor uppmärksamhet. När och i vilket sammanhang har de olika styckena skrivits? Är de brev eller utkast eller icke publicerade anteckningar eller tryckgodkända manuskript? Marxismen känner inga eviga sanningar. Marx talade inte utanför rum och tid. Hans ord utgör ingen historielös överteori. Det har han själv mycket noga klargjort. Samtidigt som denna sammanställning av vad Marx och Engels skrivit är värdefull måste den därför läsas med omsorg och eftertanke. Det skulle föra alltför långt att här gå in på dess historia. Det kan göras i annat sammanhang. Men det bör undersökas …

här saknas ett stycke i originaltrycket

… marxismens grundinställning. Om Marx, Engels, Lenin eller Mao Tsetung används som fyndpatser för abstrakta sanningar då används deras ord för att maskera en reaktionär politik. Så gör revisionisterna med Marx och Engels, så gjorde Lin Piao med Mao Tsetung.

Som ni vet diskuteras en ny kulturtidskrift. Den har ännu inget namn. Dess plattform är som Folket i Bild/Kulturfronts. Dock med tillägget att folket är den drivande kraften i historien då denna tidskrift även kommer att behandla folkets historia. Denna tidskrift är nödvändig. Vi behöver nu bredda kulturdiskussionen. Det finns alltför mycket som inte kan publiceras i Folket i Bild/Kulturfront då det blir för långt eller för specialiserat. Samtidigt är det viktigt att slå fast att också denna tidskrift riktar sig till det läsande svenska folket. Detta folk kan läsa tunga och komplicerade texter om tyngden är nödvändig. Felet med de akademiska kulturtidskrifterna är inte att de är komplicerade. Jag tycker inte de är särskilt komplicerade; men de är komplicerade i onödan. Inte riktigt kunniga nog. Uppsatser och inte nödvändiga texter. (Frågan om det enkla och det svåra är för övrigt en besvärlig fråga. Vi bör undvika att falla för frestelsen att förenkla den. Den som så gör kan till slut hamna i den situationen att han fördömer Marx för att ha skrivit Kapitalet. Eller också i den andra ytterligheten, den som menar att Marx fick skriva krångligt för att han var ett geni. Sanningen är ju att han skrev enkelt när det gick - som i Manifestet - och svårt när det var nödvändigt - som i Kapitalet.)

Nu kan någon mena att det är onödigt med fler tidskrifter. Det finns ju redan tidskrifter. Det är en felaktig uppfattning. Det behövs många tidskrifter. De fyller olika uppgift. Men det behövs flera tidskrifter också därför att det är nödvändigt att debatten är levande och hålls mångsidig.

Låt mig ta ett konkret exempel. På Kulturfront har vi gett ut Lars Ake Augustsons roman FNL-gruppen. Det är en utmärkt roman. Det är en viktig debut. Den har nu tryckts i 8 000 exemplar. Men manuskriptet hade först refuserats av ett progressivt förlag. Om vi inte haft en mångfald progressiva förlag hade Lars Ake Augustsons bok inte kommit ut. Jag säger inte att det var fel av ifrågavarande lektör att avråda utgivning. Det var lektörens skyldighet när han nu kom fram till den bedömningen. Men det hade varit fel om vi inte haft flera olika möjligheter inom den progressiva rörelsen. Gamla SKP tillät ingen sådan mångfald. Därför blev också partiet isolerat.

Det är lätt att säga att konstnärliga och vetenskapliga frågor inte kan avgöras administrativt av partiets ledande kader. Det är lätt att säga att det var barockt när hyggliga kommunister satt på Kungsgatan 84 och slog i Engels skrifter och därigenom sökte bevisa vad som var rätt och vad som var fel när det gällde experiment med bananflugor i Sovjet.

Men därbakom döljer sig en grundläggande fråga. Mao Tsetung tar upp den i Yenantalet. Politiken skall leda. Konsten och litteraturen är underordnad politiken. Men vad är denna politik som skall leda? Politiken är klassens politik, massornas politik. Politik är klassens kamp. Inte några individers handlingar. Detta är ju kärnan i ett kommunistiskt partis ledande funktion. Varje mekanisk syn på politikens ledande roll får förödande konsekvenser.

Slutligen; det finns sådana som undrar vad det är för särskilt med konsten; orden, bilderna, tonerna. Nå, i Statistisk Årsbok finns mängder med fakta. Den är inte så bra nu som den var förr. Men vi kan tänka oss en bästa möjliga Statistisk Årsbok. Den är naturligtvis ett utmärkt redskap. Men den gripbara bilden av vår egen verklighet, vårt land, vårt folk, dess historia, våra möjligheter; ja till och med våra egna känslor och upplevelser får vi genom strukturerade enheter. Det som i vid mening kallas konst. Och det är helt enkelt precis så som Mao Tsetung sade i Yenan att utan konsten och litterateraturen skulle den revolutionära rörelsen aldrig kunna segra.

Skulle ni kunna tänka er Kinesiska Folkets Befrielsearmé ta sig över Yangtze med FIB-Aktuellt i näven?



Publicerad på www.fib.se 2005-03-19

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  Uppmarsch till nytt krig?
  Allvarliga rubbningar?
  Allvarlig rubbning
  Revolutionen 1918 och dess myter
  Både Bush och Abbas angriper palestiniernas rättigheter
  Rasistisk rapportering av krisen i Kenya
  Exotisk dans på rosor och törnen
  En kris som väst själv skapat
  Är Täppas islamofob?
  Kul att höra av dig!
  Jugoslavienkrigen är inte slut
  Nästa Kosovokrig
  Välpreparerad julskinka
  Puss och kram då på er!
  Fred på jorden
  Med röda betor och betäckt svans
  EN VARGUNGE OCH HANS MAJBLOMMOR
  Krypande för dekadent överhet
  Med rent uppsåt
  Svar till Rune L om nobelfesten
  Den offentliga lögnen om EU-fördraget
  Viktigt att Sverige förblir alliansfritt
  Alliansen — mot demokrati
  Dygnet som gick - en utställning, en död
  Ekonominyheternas världsbild
  Kärnkraftshökarna vädrar morgonluft
  Peter Bratt överklagade inte IB-domen
  Svenska soldater till Tchad
  Skoldebatt nov 2007
  Som en fågel
  Reflexioner efter Seminarium om Kambodja
  Jan Myrdals tal till Gun Kessle
  Gun Kessle talade själv på sin begravning
  Astrid - Småbrukarnas vän
  Den havererade skolpolitiken
  Till Minne - Rune L
  Stefan Lindgren om Gun Kessle
  Till minnet av Gun Kessle
  ”Så minns vi Gun Kessle”
  Myrdal är själv en del av problemet
  Kommunalrådsmonument i varje kommun
  Minnesord över Gun Kessle
  Om tre gånger utesluten Guillou
  RONDELLHUND PÅ ITALIENSKA
  Ett PS till diskussionen om IB
  FRED, JORD, BRÖD OCH POLITISK ALLMAKT
  Stor uppslutning av Jan Myrdals många vänner
  Jan Myrdaltal
  Enander 2007-08-31
  Kassjöbornas fritidsområde kalhugget trots år av protester
  Byarådet mot staten
  Fältbiologerna lämnar svenska FSC
  En solid tegelsten
  Sjukskriv Reinfeldt!
  Behåll Tryckfrihetsförordningen
  Chomskys svar till Moynihan
  Handlingsförlamning eller solidaritet
  Varför hatar vi dem?
  Det har aldrig funnits någon riktig vänster i Israel
  Krönika om ett förebådat kaos
  Halleluja i dårarnas paradis
  De flerdubbla lojaliteternas skede
  Blair har närmare till Gud än till Marx
  Strängnäs 1 maj 75
  Vi har just upplevt folkets kultur i teve. Eller ?
  Ett viktigt statsbesök för lilla landet Sverige
  Utan både apbett och apvett
  Sålde Perrson sin heder?
  Från intet allt vi vilja bli
  Yttrandefrihet version 2.0?
  Vietnam var nära
  Engelska flottan ska siktas vid Vinga - O boy!
  LRF-företag sprider allergi och antibiotika genom GMO
  Sadisterna vill ut
  Föredrag av JM nov 2004
  Med "antisemitismen" som politiskt vapen
  Resan till Pol Pot
  SvD i Pol Pots läger
  Israels regim styr svenska medier
  Åtalet mot Åke Gren
  För en folkets kultur
  Var finns folkrättsexperterna i debatten?
  Hotet från antisemitismen
  FiB:s organisation PDF-dokument
  Kravet är detsamma idag – förbjud atomvapen!
  Skriftställning 4 sid 221-153
  För en folkets kultur
  För nationen och kulturen
  En historia - ordfront 2/91
  Sveket mot Folket i Bild
  Rörande en kommunsitisk kultuersyn
  Ta tjuren vid hornen
  Israel och sionismen
  Slutsatser av Iraktribunalen
  Frågan om neutraliteten
  Kampen mot imperialismen
  Om språk och språkpolitik
  Enhetsfronten
  Frågan om neutraliteten
Nyheter
För en folkets kultur
Försvar för yttrande- och tryckfriheten
Antiimperialism




  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se