Till startsidan
 
 
Skriv ditt skord i fltet nedan.
  
  Hem     Fr en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Björnssons böcker Anders Björnsson
Anders Björnsson har givit ut två böcker i år; Generationen utan uppdrag och Midvinterblot. Lennart Rahm har cecenserat dem i FiB/K 12-2005, vilket föranlett Björnsson att svara.

Anders Björnsson
har i år publicerat två böcker. Den ena, en journal, ett dagboksförande av privat och offentligt, funderingar, möten, läsefrukter. Den andra, en artikelsamling som spänner över den senaste tioårsperioden. Båda typerna rymmer en problematik man inte, som författare, skall underskatta. För att publicera en dagbok och få den intressant för en utomstående, måste upplevelsen vara så personlig att den dels blir läsvärd, ett tids- och karaktärsvittne, dels kan universialiseras, man kan läsa in sig själv i den. Att läsa en samling artiklar, som här från en tioårsperiod, skrivna vid olika tillfällen, för olika publikum och sammanhang, gör det svårt att få en bild av vad som är anpassat till publiken och vad som är författade. Jag har till exempel svårt att tro att den bild han själv har av Ingvar Carlssons gärning kan karakteriseras av orden "tillit" och "tilltro".

Björnsson är en europé i den klassiska bemärkelsen, eftertänksam, analyserande, bildad och enormt historiemedveten, (vi i det "gamla Europa" har ju en historia), beläst och berest inom kontinenten. Journalens geografi alternerar mellan vandringar i ett norduppländskt landskap, resor till grannländerna, Berlin eller Istanbul och läsfåtöljens inre resande och jag kan förstå vilka förebilder han haft i det brev- och dagbokskrivande 1600-1700-tal dit han ofta återvänder i sina texter. Journalen är bitvis trevlig att läsa, pendlandet mellan badhuset, pianot, bostadsrättsföreningens redovisning och den tyske eller brittiske historiker han för tillfället är sysselsatt med, blandar vardagen med idéernas värld på ett behagligt sätt.

Bokens insidestext anger Björnsson ömsom "kulturkonservativ" som "kultur-radikal" och även efter att ha läst boken, blir jag svaret skyldig. Han är emot EU, Irak-kriget och Göran Persson och hur radikalt är det? Han gillar inte att etiketteras, förstår jag, annat än som: "Beredd att i varje läge gå mot rådande statsideologi". En bestämning medger han: Bildningssmåborgerskap. Kanske är det därifrån hans mästrande ton kommer. Och man tänker på sin ungdoms gymnasieadjunkter, de där som lite högdraget sade att "det är nog lite mer komplicerat än så" eller "man måste nog se till sammanhanget". För var verkligen den generationens misstag att den valde Aristoteles istället för Machiavelli? Är det en självklarhet eller ett val att se det så?

I artikelsamlingen bränner det till först när han skriver om musik, om Satie, Joplin och C.P.E. Bach. Då flödar de ord man så gärna vill läsa, då lever han upp.

Ofta vänds dock Björnssons penna mot den vänster han tillhört Om Christopher Hill sägs det att "Också som bekännande marxist kunde han skriva med inlevelse om John Milton och om Oliver Cromwell…". Marxismen var alltså ett a priori hinder för den typen av texter? För Per Nyström däremot var "marxismen… en möjlighet…".

Att de "litterära modernisterna svärmade för den totalitära diktaturen" är just ett sådant efterkonstruerat påstående som jag trodde Björnsson höll sig för god för. Var det "diktaturen" de svärmade för? Jag har känslan av att han väljer den enkla vägen, och jag önskar att han hade valt en svårare. Skevheterna måste ses utifrån situationen, hur illa vi än kan tycka om dem idag. Om vi nu skall kunna värdera de socialistiska rörelserna och deras betydelse för politik och kultur, särskilt under den mellankrigstid då Modernismen influeras av det sovjetiska bygget.

Eller ta hans diskussion om "partistaten", ett hot mot demokratin och medborgarnas deltagande i politiken, men Björnsson förblir alltför abstrakt, påstår, diskuterar inte. Skall man skriva under på hans påståenden eller få argument? Skall han upplysa eller väcka tankar? Dessvärre hamnar han någonstans mittemellan. Han diskuterar ett skeende idag som han gör om 1600-talsstaten, skillnaden är att idag kan vi agera.

Anders Björnsson har uppenbara kvaliteter och gedigna kunskaper, bara han nu förmår ställa frågorna. För, som han skriver om Per Nyström: "Arkivstudier var inte vad tiden krävde.."

Anders Björnsson har kapaciteten att bli en av "våra" viktiga intellektuella. Vad som fattas är ståndpunkten.

LENNART RAHM

..........
Anders Björnsson svarar:

Jag tycker nog att det är litet parodiskt att en artikel där jag anklagas för att vara mästrande ska vara skriven i en så mästrande ton som Lennart Rahms recension av mina böcker Generationen utan uppdrag och Midvinterblot.
 
Rahm vill att jag ska markera ställning; sådant brukar man kräva av dresserade djur. Jag skriver böcker om det jag anser att andra inte gör. Varför skulle jag upprepa, plagiera, markera? När jag några år i början av åttitalet var redaktör för FiB/K:s debattsida, försökte jag där placera saker som inte sagts någon annanstans i tidningen.
 
Således. Inte begriper jag varför man ska förklena motståndet invasionen och ockupationen av Irak med den retoriska plumpen: "och hur radikalt är det?" Jag bryr mig verkligen inte ett dugg om hur radikalt det är. USA:s och Storbritanniens krig är felaktigt, brottsligt och orättfärdigt. Räcker inte det? Måste motståndet kvalificeras?
 
De som har följt min publicistik vet att jag inte är främmande för obekväma yttranden. Nyligen talade jag på Mynttorget i Stockholm mot förlängningen och den dramatiska utvidgningen av det svenska Afghanistan-mandet (talet utlagt på Föreningen Afghanistan-Solidaritets hemsida). Det var naturligtvis inte heller särskilt radikalt utan bygger tvärtom på en rätt traditionell föreställning om vad svensk militär ska användas till.
 
Sådana yttranden i det förflutna har kostat mig anställningar. Efter en politisk hatkampanj i SAF-tidningen och i min egen tidning drevs jag 2000 bort från Svenska Dagbladet. Jag har ett av sedermera kulturchefen Carl Otto Werkelid skriftligen utfärdat förbud att publicera mig på den tidningens kultursidor, trots att det i mitt avskedskontrakt tydligt står att jag förutsätts medverka där också framgent. Ett sådant förbud uppfattar jag som rätt radikalt.
 
Vad Rahm totalt har missförstått i sin anmälan är en mening som jag enligt recensenten borde ha hållit mig för god för, nämligen att "de litterära modernisterna svärmade för den totalitära diktaturen". Den citerade satsen ingår dock i en karakteristik av en ståndpunkt som jag i den aktuella artikeln gör allt för att plocka sönder och desarmera.
 
Visst fanns det modernister som svärmade, men de var ingalunda ensamma om att svärma. Min huvudpoäng i artikeln är emellertid att totalitarism-begreppet är fullkomligt odugligt som analysredskap och en lätt genomskådad ideologisk formel. Sovjetsystemet var knappast totalitärt, däremot terroristiskt och tyranniskt, vilket går att förstå ­men inte på något sätt acceptera ­ under givna historiska omständigheter.
 
Inte heller använder jag diktatur och demokrati som motsatspar utan för att karakterisera ståndpunkter och även för att mejsla fram mina egna.
 
Anmärkningen om mitt förhållande till den brittiske historikern Christopher Hill är korkad. Jag har intervjuat honom för radio (en intervju som i utvidgad form trycktes i Clarté) om den engelska revolutionens politiska och religiösa strider, och i den mån det i mina ord har funnits en tendens så är det närmast att marxistisk teori för Hill var en nyckel till förståelse av dessa medborgarsamhällets tidiga manifestationer.
 
Härom kan man läsa i mitt och Lars Magnussons gemensamma förord till Hills bok Uppochnedvända världen (Ordfront 1990).
 
För övrigt var min nekrolog över Christopher Hill, ursprungligen införd i Dagens Forskning och återgiven i Midvinterblot, skriven som en replik till en signerad huvudledare i Svenska Dagbladet av dåvarande politiske redaktören Mats Johansson, vilken harmades över uppgifter - ­visserligen ostyrkta - om att Hill hade varit sovjetisk spion och kopplade samman denna sin upprördhet med ett ­"föregivet devot"­ förord som jag skrivit i Oktoberförlagets utgåva av Stalins skrift Marxismens och språkvetenskapens frågor (1977).
 
Detta förord cirkulerade som samizdat-kopia på Svenska Dagbladet under den storsinte chefredaktören Mats Svegfors tid och ingick sedermera i anklagelseakten mot mig, jämte ett par artiklar som jag haft oförsiktigheten att publicera i den udda -­ ska vi kalla den "högerradikala" -­ tidskriften Salt. En av dessa senare återger jag för tydlighetens skull i Midvinterblot.



Publicerad p www.fib.se 2006-01-25

Prenumerera p tidningen.

Fr allt material inom FiB/K:s ntutgva gller upphovsrttslagen.

« Tillbaka
  En riktig lrare frn Skiljebo - Parner
  Hundra r av spelsamhet
  Pltsligt stod Jos Guadalope Posada dr
  Han var ett krk till karl
  Rummet under golvet
  Det r ven inbrnt i kttet med ett gldgat jrn
  Ett bluesliv. Berttelsen om Cornelis Vreeswijk
  Fallet Virtanen
  Simon Singh och den stora smllen
  Det bsta p lnge om arbetarlitteratur
  Stig Larsson
  Sonja kesson Vara Vit Mans Slav
  Mikael Wiehe gestaltar livets komplexitet
  Blodsarv
  Sven Lindqvist
  Bjrnssons tv senaste
  Emot det nya envldet
  Daniel Boyacioglu
  Balaclava RECENSION
  Papuanernas kamp
  Tv bcker fr grafiker och medieintresserade
  Fyfaen vad den suger
  Folket r (ocks) ett pack!
  Om nazistiska lger redan 1934 p svenska
  EU-ett krigsprojekt
Kultur allts!
Bildkonst och
Sett, lst, hrt
Krnikor och Bloggar

Denna avdlening rymmer den breda fran i vrt kulturmaterial
Bl a:
Poesi
Litteratur
Bokrecensioner
epost

  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se