Ställ George W. Bush och Tony Blair inför krigsrätt. Det irakiska motståndet är legitimt och berättigat. Det var två av punkterna som Samvetsjuryn enades kring. Mötet uppmärksammades världen över, men i svensk media var det tyst. Här följer FiB:s rapport från Istanbul.
Terrordåden i London har väckt avsky i hela världen. Ingenting är mera grymt och omänskligt än att spränga levande oskyldiga – barn, vuxna och gamla – i luften utan andra avsikter än att sprida skräck, förstämning och hat mellan olika folkgrupper. Men terrorismen har inte bara väckt medkänsla med offren utan också uppmuntrat politiker och andra beslutsfattare att utlova ”hårdare tag” mot förövarna – vad man nu menar med det. Terrorismen är numera ett mycket tänjbart begrepp som kan tillämpas på olika sätt i olika länder. Tragedin har föranlett såväl president George W. Bush som premiärminister Tony Blair att än en gång utkora sig själva till demokratins försvarare och garanter. ”Dom ska inte komma undan utan fångas in och ställas inför rätta”, försäkrade den amerikanske presidenten. ”Dom ska inte få oss att ändra livsstil”, tillade Blair.
Samtidigt fortsätter ockupationen av Irak. Där upprepas dagligen terrordåd, också mot civila, och inte heller där kan man klart urskilja vilka grupper som ligger bakom vilka dåd och kidnappningar. Dock kan man med säkerhet konstatera att så länge den olagliga ockupationen tillåts pågå, så länge kommer terrorhandlingar att utföras. Illegalitet bemöts alltid med illegalitet. Först när irakierna själva tillerkänns suveränitet i sitt eget land kan ett nytt, demokratiskt Irak växa fram. Först då kan lag och ordning mana till respekt i det kaotiska Irak.
Men ännu så länge pågår kampen. I dess mittpunkt befinner sig naturligtvis det irakiska folket; men opinionen i vår del av världen, liksom den åsikt som överstatliga organ som FN företräder, saknar inte betydelse för utgången av det pågående kriget. Som ett led i motståndet har en rad Iraktribunaler anordnats runt om i världen, bland annat i Sverige. Allt som allt 20 tribunaler. Förebilden är förstås Russel-tribunalen i Stockholm 1967 då USA:s anfallskrig mot Vietnam nagelfors av en namnkunnig internationell jury med hjälp av ett stort antal influgna vietnamesiska vittnen. Tribunalmetaforen har alltså visat sig användbar.
Man kan knappast tänka sig en mer historiskt och symboliskt laddad plats för en Världstribunal om Irak än det arkeologiska muséet i Topkapi i Istanbul, det medeltida palatset där två gamla imperier har blommat men också brutit ihop; det bysantinska och det ottomanska. Nu gällde det vår tids imperium – det i särklass mest våldsamma och mest primitiva av imperier – det amerikanska!
Topkapi ligger intill utloppet av Bosporen precis där Marmarasjön tar vid. Det är Istanbuls mest besökta turistmål och har som sådant en nästa officiell status. Det säger alltså något om den betydelse som även den turkiska regeringen tillmätte Världstribunalens möte.
Den 23–26 juni var det alltså dags för WTI – World tribunal on Iraq – att hålla sitt slutsammanträde och fälla sin dom och dra sina slutsatser över det USA-ledda anfallskriget mot Irak och de fruktansvärda konsekvenser för civilbefolkningen. Tribunalen samlade hundratals deltagare från hela världen. Evenemanget gavs stort utrymme i såväl turkiska som utländska – svensk press givetvis undantagen – tidningar och TV-kanaler.
Själva tribunalen – the Jury of Conscience – bestod av 12 sins emellan mycket olika personer med olika bakgrund från skilda delar av världen. Till skillnad från förebilden – Russeltribunalen – sade man sig inte vilja utpeka några ”hjältar” som jurymedlemmar, vilket inte hindrade att den uppburna Bookerpristagaren Arundhati Roy hade utsetts till juryns ordförande. Där satt också bemärkta turkiska rättsaktivister som Achmet Öztürk, Ayse Erzan, den israeliska författaren Rela Mazali, den koreanske prästen Jae-Bok Kom och den irakiske journalisten Salaam ala Jabourie. Övriga jurymedlemmar var Chandra Mouzaffer, David Krieger, Eve Ensler, Francois Houtart, Miguel Angel de los Santos.
Dessutom fanns observatörer för de olika nationella Iraktribunalerna på plats. Från den svenska tribunalgruppen deltog Sigyn Meder och Mike Powers. Jag själv och Jan Myrdal var inbjudna av WTI som internationella observatörer. Jan Myrdal höll som ende svenske företrädare ett anförande om krigspropagandans tvetydiga pedagogik och knöt därigenom an till den sittande Irakregeringens illegitima status.
Den nuvarande propagandan från Förenta staterna är till förvillelse lik den nazityska propagandan i det ockuperade Frankrike. Motståndet, då som nu, framställdes som terrorister – ”brottets armé” skrev de tyska ockupanterna – och motståndsmännen beskrevs av tyskarna som utlänningar – precis så som Förenta staterna gör nu.
Jan Myrdal påpekade att denna tyska propaganda togs upp under krigsförbrytarrättegången i Nürnberg som ”andlig krigsförbrytelse” och framhöll att den så kallade regeringen i Bagdad saknade legitimitet; den var som regeringschefen Quislings regering i Norge!
Dagordningen var minst sagt späckad (den som i detalj vill veta vem som sa vad hänvisas till www.worldtribunal.org). Sessionerna pågick mellan nio på morgonen och sju på kvällen (ibland längre) med knappt en timmes avbrott för lunch. Det var alltså en förkrossande tung men nödvändig genomgång av krigets och ockupationens vardag och av den systematiska förstörelse på alla områden som Irak nu utsätts för. Just det faktum att inget livsområde undantagits, att det inte fanns någon frizon i ockupationshelvetet, skapade en underton av ihållande mänsklig förtvivlan tvärs genom alla vittnesmålen. Att så många vittnen trots livsfara kunnat ta sig från Bagdad till Istanbul kändes ändå på ett paradoxalt sätt uppmuntrande; motståndsviljan är långt ifrån bruten. Tvärtom kommer motståndet att öka ju längre tid som ockupationen fortsätter. Därom var alla överens.
Tribunalens vittnen och experter gav detaljrika och ovedersägliga belägg för att systematiska övergrepp och brott mot hela det civila samhället oupphörligt begås. Dit hör inte bara de godtyckliga arresteringarna av misstänkta irakiska motståndsmän och den dokumenterade tortyren i Abu Ghraib och andra fängelser liksom förstörelsen av skolor och utbildningsinstitutioner. Kulturföraktet och plundringen av museer och helgedomar ingår således i ett medvetet mönster när det gäller att bryta ner den irakiska självkänslan.
Plundringen av Nationalmuseet i Bagdad var emellertid förutsedd. Redan 1970 undertecknades en museikonvention av 96 UNESCO-stater – däribland Irak, USA och England – om att inga museiföremål fick föras ut ur krigsdrabbade länder. Men den 24 april 2003, tio dagar efter plundringarna av de irakiska museerna, föreslog en känd konstuppköpare i en artikel i Wall Street Journal ”Let the Market Preserve Art” – Låt marknaden rädda kulturen! Om dessa röverier talade Dr. Gül Pulhan i ett av återhållet raseri buret anförande.
Bland nytt bevismaterial om ockupationsmaktens framfart fanns också en film från attacken mot Falluja. Den visar inte bara svart på vitt hur bomberna krossar civila bostadsområden och sjukhus utan man får också se glimtar av hur barnen jagas iväg som hundar av ockupationssoldaterna. Om någon fortfarande tvivlar på uppgifterna om alla de grymheter som begicks i samband med anfallet mot just denna stad borde filmen vara bevis nog. Måtte den visas i alla världens TV-stationer!
Vilka slutsatser drog då den sammankallade ”samvetsjuryn” av allt den fått se, höra och fråga om efter dessa tre faktatyngda dagar? Sammanlagt framträdde 54 vittnen, många av dem direkt från Irak. I genomtänkta och välformulerade inlägg, vart och ett på cirka 20 minuter, belyste de var sin sektor av det irakiska samhället. Även om upprörande övergrepp och grymheter minutiöst beskrevs var det kanske den återkommande vardagliga likgiltigheten för andra människors värdighet och respekt som gjorde starkast intryck på mig. Hur ockupanterna utan minsta respekt bokstavligen stövlar in i irakiska hem där andra tar av sig om fötterna. Detta att helt kunna negligera en annan människas rätt till eget liv, kultur och integritet. Ockupationen gäller ju inte bara synliga maktstrukturer utan också osynliga. Våldet är lika mycket psykiskt som fysiskt.
___________________
Vi, samvetsjuryn, erkänner det irakiska folkets rätt att göra motstånd mot den illegala ockupationen av deras land och att utveckla oberoende institutioner. rätten att göra motstånd mot ockupationen är rätten att kämpa för att uppnå självbestämmande, frihet och oberoende på sätt som framgår i fn-stadgan. vi deklarerar härmed vår solidaritet med det irakiska folket.
Vi rekommenderar:
1. Det omedelbara och villkorslösa tillbakadragandet av koalitionens styrkor från Irak.
2. Att koalitionens regeringar betalar krigsskadestånd och ersätter Irak för den humanitära, ekonomiska, ekologiska och kulturella förödelse de har orsakat genom sin illegala invasion och ockupation.
3. Att alla de lagar, kontrakt, avtal och institutioner som etablerats under ockupationen och som det irakiska folket bedömer stå emot deras intressen, betraktas som ogiltiga.
4. Att Guantánamobasens fängelse och alla andra fängelser som USA har etablerat utomlands omedelbart stängs, att namnen på fångarna offentliggörs, att de erhåller krigsfångestatus och ges en rättvis rättegång.
5. Att det görs en fullständig undersökning av de ansvariga för den brottsliga aggressionen, krigsförbrytelserna och brotten mot mänskligheten i Irak, inledningsvis George W. Bush, Förenta Staternas president, Tony Blair, Storbritanniens premiärminister, de som har varit i beslutsfattande nyckelpositioner i dessa länder och i De Villigas Koalition, de i den militära beslutsordningen som var hjärnorna bakom detta kriminella krig, med början från toppen och nedåt; samt de personer i Irak som hjälpte till att förbereda denna illegala invasion och stödde ockupanterna.
Vi listar några av de mest uppenbara namnen att ta med i en sådan undersökning:
Premiärministrarna i De Villigas Koalition, såsom Japans Junichiro Koizumi, Spaniens Jose María Aznar, Italiens Silvio Berlusconi, Portugals José Manuel Durão Barroso och Santana Lopes, Sydkoreas Roh Moo Hyun, Danmarks Anders Fogh Rasmussen; offentliga befattningshavare som Dick Cheney, Donald H. Rumsfeld, Paul Wolfowitz, Colin L. Powell, Condoleezza Rice, Richard Perle, Douglas Feith, Alberto Gonzales, L. Paul Bremer från USA, och Jack Straw, Geoffrey Hoon, John Reid, Adam Ingram från Storbritannien; militära befälhavare, inledningsvis: generalerna Richard Myers, Tommy Franks, John P. Abizaid, Ricardo S. Sanchez, Thomas Metz, John R. Vines, George Casey från USA; Mike Jackson, John Kiszely, generallöjtnant Brian Burridge, general Peter Wall, konteramiral David Snelson, general Robin Brims, generalmajor Glenn Torpy från Storbritannien; och stabschefer och befälhavare i samtliga koalitionsländer som har trupper i Irak. Irakiska kollaboratörer såsom till exempel Ahmed Chalabi, Iyad Allawi, Abdul Aziz Al Hakim, general Abdul Qader Mohammed Jassem Mohan.
6. Att en process inleds för att göra de som deltagit i detta illegala krig moraliskt och personligt ansvariga, såsom journalister som medvetet ljugit, massmedieföre-tag som främjat rasmässigt, etniskt och religiöst hat, och verkställande direktörer i multinationella företag som profiterat på kriget.
7. Att människor världen över iscensätter ickevåldsaktioner mot amerikanska och brittiska företag som direkt profiterat på kriget. Exempel på sådana företag innefattar Halliburton, Bechtel, Carlyle Group, CACI, Titan, Kellog, Brown and Root (dotterbolag till Halliburton), DynCorp, Boeing, ExxonMobil, Texaco, British Petroleum. Följande bolag har stämt Irak och erhållit ”skadestånd”: Toys R Us, Kentucky Fried Chicken, Shell, Nestlé, Pepsi, Phillip Morris, Sheraton, Mobil. Det kan handla om direktaktioner som att stänga företagens kontor, konsumentbojkotter eller påtryckningar för att få aktieägare att sälja sina aktier.
8. Att unga människor och soldater vägrar vapen av samvetsskäl och vägrar att låta sig värvas eller delta i detta illegala krig. Vidare, att stater ger vapenvägrarna politisk asyl.
9. Att den internationella kampanjen för att nedmontera USA:s alla utländska militärbaser förstärks.
10. Att människor i varje land motstår och förkastar varje försök från respektive regering att ge materiellt, logistiskt eller moraliskt stöd till ockupationen av Irak.
Vi, Samvetsjuryn, hoppas att omfattningen och den detaljerade beskrivningen av dessa rekommendationer kommer att lägga grunden för en värld i vilken internationella institutioner formas och omformas enligt folkets vilja och inte genom fruktan och egennytta. En värld där journalister och intellektuella inte förblir stumma. Där viljan hos jordens alla folk är central, och där människors säkerhet prioriteras före statssäkerhet och bolagsprofiter.
Arundhati Roy, Indien; samvetsjuryns talesperson Ahmet Öztürk, Turkiet; Ayshe Erzan, Turkiet; Chandra Muzaffar, Malaysia; David Krieger, Usa; Eve Ensler, Usa; François Houtart, Belgien; Jae-Bok Kim, Sydkorea; Mehmet Tarhan, Turkiet; Miguel Angel De los Santos Cruz, Mexico; Murat Belge, Turkiet; Rela Mazali, Israel; Salaam al Jobourie, Irak; Taty Almeida, Argentina.
FiB/K 2005-08
