Ett förslag till grundlag för Afghanistan som anknyter både till islam, FN-stadgan och deklarationen om de mänskliga rättigheterna ska diskuteras i Kabul nästa vecka. Trots en del svaga punkter innehåller förslaget ganska realistiska lösningar, skriver Jan Hjärpe
Sydsvenska Dagbladet den 5 december 2003.
Ett förslag till konstitution för Afghanistan har lagts fram, och det är meningen att det ska diskuteras och - kanske - antas vid en loya jirga (stort rådslag) nu i december.
Förslaget är en mycket intressant läsning. De som tänkt ut det är medvetna om Afghanistans enorma problem och har försökt att finna något så när realistiska lösningar. Om de är tillräckligt realistiska återstår att se.
Afghanistan är etniskt, språkligt och tribalt splittrat, i decennier sönderslitet av krig och banditism. Förslaget utgår - vilket är realistiskt - från att det enda som kan sägas vara något slags gemensam identitet är att folk (i någon mening) är muslimer. Att koppla samman konstitutionen med islam är nog också en förutsättning för att få med de grupper som sympatiserat med taliban, eller som har ett islamistiskt program, i en process som kan ena landet.
Samtidigt vill konstitutionen uttrycka sin anslutning till FN-stadgan, internationella konventioner, och FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. En händelse som ser ut som en tanke: denna loya jirga ska sammanträda just den 10 december, alltså FN-deklarationens dag. Här finns nu ambitionen att bygga upp genuint demokratiska institutioner, och att främja den stora drömmen: en välfärdsstat, där medborgarskapet har konkret värde. En artikel (36) nämner att staten ska tillsätta en oberoende kommission för att vaka över mänskliga rättigheter.
Den första artikeln slår fast att Afghanistan ska vara en 'islamisk republik', men det framgår av förslagets 12 kapitel och 160 artiklar att det inte är fråga om någon talibandefinition av vad som ska menas med islamisk stat. Presidenten liksom vicepresidenten måste vara muslim, och i realiteten ministrarna också, liksom ledamöterna i högsta domstolen. Det framgår av den ed som de har att avlägga enligt förslaget. Man ska svära att lyda och upprätthålla 'islams principer', men man svär samtidigt att följa landets konstitution med dess anslutning till FN-stadgan. Och det är det folkvalda parlamentet som stiftar lagarna.
Man noterar att institutionerna är skilda åt, staten utser inte religiösa auktoriteter eller institutioner, och religiösa institutioner och ledare har inte makt över staten. Detta skiljer förslaget från till exempel Irans konstitution. I artikel 17 talas det om att staten ska 'organisera och förbättra villkoren för moskéer, madrasas, och religiösa centra'. Vad jag förstår betyder detta att staten ska utöva en viss kontroll över de religiösa institutionerna.
Anknytningen till islam som nationell markör är mest på det symboliska planet (vilket är nog så viktigt): statsvapnets och flaggans utseende, valet av tideräkning (hijra-solår), formuleringen av ederna för de högsta funktionärerna, fredagen som helgdag, liksom regeln att inget partiprogram får gå emot 'islams principer'. Däremot preciseras inte vilka dessa är, eller vilken instans som avgör den saken. Indirekt ser man att det är parlamentets sak, i sin egenskap av den lagstiftande makten, med ett visst inflytande från högsta domstolens sida.
Som väntat förutsätts en viss juridisk särstatus beroende på religiös hemvist. För (de mycket få) icke-muslimerna ska respektive religions familjerätt tillämpas, för shiiter likaså, men inom statens ram av lagstiftning.
Vilken rätt ska gälla? Problematiken återspeglas i den artikel som talar om högsta domstolens sammansättning: nio ledamöter, utsedda av presidenten, godkända av folkförsamlingen. De ska ha 'högre utbildning i juridik eller[!] i islamisk jurisprudens'. Avgörande blir nog här vilken shariatolkning som i realiteten kommer att dominera.
Åtskilliga av artiklarna ter sig som konkreta kommentarer till allt elände som de gångna decennierna inneburit. Här talas om att staten ska främja jordbruket. Det heter att arkeologiska föremål är statens egendom och ska skyddas av staten - en kommentar till talibanregimens sprängning av buddhastatyerna i Bamiyan och förstörelsen i arkeologiska museet. Språkfrågan försöker man lösa genom att ge alla språken (sju stycken) garanterade rättigheter i utbildning, medier och rättssystem, samtidigt som pashtu och dari får status som statens officiella språk. Nationalsången ska vara på pashtu.
Likheten inför lagen betonas; medborgarstaten förutsätter individuella rättigheter i stället för grupprättigheter. Förbudet mot tortyr, mot straff som strider mot mänsklig värdighet, har sin udd riktad mot talibans tillämpning av de traditionella prygel- och steningsstraffen.
Och det är verkligen på förekommen anledning som det heter att inget politiskt parti får ha 'militära eller paramilitära mål eller strukturer'. Detta lär bli svårt att genomföra, med tanke på hur verkligheten ser ut.
Artikel 21 är nog särskilt viktig: Varje afghan är skyldig att betala skatt - till regeringen (inte till krigsherrarna!), och enbart på grund av lag (artikel 42).
Att ge utbildning för kvinnor nämns särskilt som en uppgift som staten är skyldig att fullfölja. Och genom kvotering ska man se till att det finns kvinnlig representation i parlamentet. Parlamentet ska ha två kamrar, en direktvald folkförsamling, och en 'första kammare', indirekt vald, det vill säga med representanter från provinsråd och distriktsråd, och med en tredjedel ledamöter utsedda av presidenten bland experter av olika slag. Hälften av den tredjedelen ska vara kvinnor.
Presidenten väljs i direkta val.
Kanske är det en svaghet i förslaget att presidentens makt blir så stor. Han är inte bara statschef, utan också regeringschef. Det lär bli mycket svårt att i det splittrade Afghanistan få fram en president som verkligen skulle erkännas av alla olika grupperingar.
Kanske hade det varit bättre att föreslå en delning av makten i en statschef och en premiärminister.
Kanske rentav en konstitutionell monarki skulle ha större chans att accepteras. Nu ger en artikel (156) ex-kung Mohammed Zahir Shah en viss särställning, och titeln 'nationens fader'. Men en opolitisk statschef, obunden av grupplojaliteter (eller misstankar om grupplojaliteter) och med symboliska funktioner, tillsammans med en premiärminister med de flesta av de befogenheter som nu ges presidenten i förslaget, skulle kanske ha en större chans att fungera.
Sydsvenska Dagbladet den 5 december 2003
Jan Hjärpe är professor i islamologi
|
