Om pudlar och bulldoggar
Veckans krönika
Av GUNNAR OLOFSSON
I ett inspirerat ögonblick utbrister sonen att vi vuxna måste akta oss för att bli — bowlingföräldrar! Möjligen avses curlingföräldrar — de som hela tiden sopar framför sina barn för att göra deras liv så enkelt och friktionsfritt som möjligt – men varför inte bowlingföräldrar? För de som i stället driver sinabarn att prestera maximalt, och uppfylla de mål och visioner man själv inte lyckades med. Parallellen i hundvärlden är då självklar.
År 2002 beslås dåvarande biståndsministern Jan O. Karlsson med frågetecken kring dubbla löner, och beramade uttalanden om USA-presidenten Bush som ”den där jävlaTexasgubben” och, vid ett omvärldsseminarium, att ”nu får det väl vara slut på alla bögfrågor”. Kritiken får Karlsson att helt krypa till korset, göra avbön och lova bot och bättring. Vid en presskonferens meddelar han att han skänker statsrådslönen till Olof Palmes minnesfond och att han förstår att många tycker att han agerat okänsligt. PR-konsulten Pål Jensen tycker att Karlsson liknar en hund, som skäms för att ha gjort något dumt — och begreppet ”att göra en pudel” är etablerat.
Pudlar har förvisso gjorts både tidigare och senare. I oktober 1995 avslöjas att Mona Sahlin (s) handlat privata varor (Toblerone!) och tagit ut pengar på regeringens kontokort. Beloppen är obetydliga. På en presskonferens den 16 oktober ber hon svenska folket om förståelse och meddelar att hon tills vidare tar ”time out” från politiken. När Björn Rosengren yttrat sig om Norge som ”den sista Sovjetstaten” förklarar han det som ”ett dumt, omdömeslöst skämt”. Finansminister Per Nuders beskrivning av ”detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda” följs av ursäkten ”jag är ledsen om människor uppfattat det kränkande”
. Och vice finansminister Bosse Ringholm får backa från yttrandet att svenska poliser ”är så jävla slöa”.
Pudlar är, i dessa sammanhang, typiskt socialdemokratiska. Den som gör en pudel överlever och kan, likt Mona Sahlin, få en ny chans. Halva pudlar, som dåvarande justitieminister Leila Freivalds valhänta försök 2000 att moraliskt försvara sitt juridiskt oantastliga beslut att köpa en bostadsrätt, möts däremot inte med någon större förståelse. Freivalds blir då arg, talar om ”ett kränkande och motbjudande medialt spektakel”, och avgår i vredesmod. I mars 2006 står hon, nu i egenskap av utrikesminister, helt på sig — utan pudlar! - om hanteringen kringTsunamikatastrofen och stängningen av Sverigedemokraternas hemsida i samband med ”Muhammedkarikatyrerna” — och Freivalds politiska saga är därmed all. Freivalds är den första minister i Sverige som avgått två gånger.
1993 avgår Stig Malm som LO-ordförande efter att, som styrelseledamot i byggföretaget BPA, ha godkänt en fallskärm värd 22 miljoner kronor för företagets vd Göran Lövgren. Året innan har han retat upp (s)-kvinnorna med sitt tal om ”fittstim” — ett utryck som han själv tillskriver sin chaufför. 1999 kallar Malm norrbottningarna för ”fantasilösa och torftiga laestadianer” och 2000 lämnar han sitt uppdrag som styrelseordförande för Svensk Bilprovning efter att vid en trafikkontroll ha ertappats med 0,6 promille alkohol i blodet. ”Det är trams bara” säger Malm sedan till SvD — och försvinner för evigt ur politiken. Några år senare försvinner också den avgångne landshövdingen Sigvard Marjasin (s) ur politiken efter uppståndelsen kring klippande av representationskvitton - något han aldrig döms för, annat än i media.
Den 29 januari 2006 grips SSU-basen Anna Sjödin av polisen efter ett bråk på krogen Crazy Horse i centrala Stockholm. Den 12 oktober döms hon, mot sitt nekande, för ringa våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd, förolämpning (rasistiska tillmälen) och egenmäktigt förfarande till 120 dagsböter à 300 kronor, och skadestånd på
5.500 kronor till krogvakten — och avgår som SSU-ordförande. F.d. Expressenredaktören Bo Strömstedt talar om Anna Sjödins beteende som ”en del av det (Göran Perssonska) patronskapet. Sådan herre, sådan piga: en socialdemokrati med inte bara självmedvetenhet — vilket är en viktig egenskap — utan också med en högmodig maktfullkomlighet” (Expressen 13 okt. 2006).
Bättre tycks detgå för de borgerliga, företrädesvis manliga, politiker som inte gör avbön för sina tillkortakommanden utan, ibland, tvärtom går till motangrepp — gör en bulldogg i stället för en pudel om man så vill. När riksdagsman Per Bill (m), i september 2004 stoppas av en ordningvakt under en vinglig joggingtur med barnvagn på Strandvägens kaj, på väg hem från en vinprovning, får han stort utrymme, och förståelse i medierna. ”Jag blev livrädd” säger Bill om händelsen. ”Detta var på årsdagen av knivöverfallet på Anna Lindh, jag upplevde dödsfara” . Anders Björck, tidigare bland annat försvarsminister och förste vice talman i riksdagen, nu landshövding i Uppsala, säger: ”Jag har känt Per i 20 år och varit med om många middagar och mottagningar tillsammans med honom där alkohol har serverats. Jag har aldrig sett honom berusad”. Och en ”expert” intygar att Bills märkliga beteende, att han bl.a. slagit ordningsvakten upprepade gånger med sin mobiltelefon, mycket väl kan ha varit uttryck för panikångest.
Bland politiker som senaste året klarat sig undan med bulldoggar snarare än pudlar finns flera med anknytning till den nya, borgerliga, regeringen: finansminister AndersBorg (svart städhjälp), migrationsminister Tobias Billström (obetaldTV-licens) och handelsminister Ewa Björling (svartbygge). Statssekreterare Nicola Clase har köpt svarta byggtjänster för 68.000 kronor, och EU-parlamentarikern Charlotte Cederschiöld (m) och hennes man Carl har haft svart städhjälp. I själva verket har 10 av 15 moderata statssekreterare köpt svart arbetskraft — utöver Clase också
Gustaf Lind, Bettina Kashefi, Joakim Stymne, Hans Lindblad, Mikael Sandström, Ingemar Hansson, Per Jansson, Hans Gustaf Wessberg och Eva Uddén Sonnergård. Bland (kd)-statssekreterare är motsvarande siffror, enligt tidningen Metro, 2 av 5, för (fp) 2 av 3 (+ 3 okända) och (c) 1 av 7. Det är bulldoggarnas tid och i SvD (6/11) förklarar Robert Gidehag, vd i Skattebetalarnas Förening , att ”det ruttna i den härhistorien faktiskt är de höga skatterna” som gör att Sverige ”har världens fattigaste medelklass” och att det inte är ”de som ´fuskar´ som lever i en egen värld. Det är de som tävlar om att fördöma som vistas i ett luftslott” .
I ett par fall, båda kvinnliga, blir det dock för mycket. Den efter valet 2006 tillträdande handelsministern Maria Borelius har, förutom att använda svartarbetskraft i hemmet, även fifflat med TV-licensen och skrivit sitt 6,8-miljonerkronors sommarhus på skatteparadiset Jersey. Hon förstår inte alls kritiken och anger, när hon avgår, att ”skälet är den press som satts på min närmsta krets”. Borelius´ 8 dagar i regeringen utgör den kortaste tid under vilket ett svenskt statsråd innehaft sin post i modern tid. Något senare, i oktober 2006, avgår kulturminister Cecilia Stegö Chilò — som själv tidigare som journalist granskat och fått avsatt (s)-borgarrådet Mats Hulth efter dennes kontokortsaffärer — efter att ha beslagits med svart hemhjälp och att inte ha betalat TV-licens på 16 år, det sistnämnda litet väl apart för en kulturminister.
Men bulldoggarnas mästare, alla kategorier, är utrikesminister Carl Bildt. I Sudan är Bildt, genom Lundin Oil — vars grundare Adolf Lundin på sin tid gjorde luckrativa affärer i apartheidtidens Sydafrika — djupt insyltad i oljeutvinning i områden där de internationella bolagen anklagats för rovdrift på natur och människor, och för att bidra till krig och folkfördrivning. Och genom företaget Vostok Nafta, vars tillgångar nästan bara är aktier i ryska gasjätten Gazprom, har han sedan länge haft mycket personliga intressen i frågor kring utvinning och export av rysk gas — inte minst den gasledning han, efter avgång ur Vostok Naftas styrelse, nu i egenskap av utrikesminister har anledning att förhålla sig till. Bildts svar på kritiken,
bl a. av de 4,8 miljoner kronor som i höst trillat ut ur Vostok Nafta i form av optioner, är konsekvent avvisande, arrogant och mästrande: ”Det där är rätt otillbörligt trams”.
Och när det avslöjas att Bildt, som styrelsemedlem och aktieägare i Legg Mason, haft intresen i den amerikanska vapentillverkaren Lockheed Martin , och att han inför Irakkriget ingått i en internationell lobbygrupp för en invasion av Irak, är attityden densamma. ”Det är alldeles korrekt att jag hade synpunkter på Irak och regimen Saddam Hussein. Jag var en stark motståndare till den blodiga regimen” skriver Bildt på sin bloggsida. ”Dessutom ingick jag — alldeles riktigt — i en internationell rådgivande grupp som skulle diskutera Irak efter regimen Saddam Hussein. Alldeles riktigt — och egentligen rätt hedervärt”. Skriver Carl Bildt.
|