OLOF RYDSTRÖM
På väg hem från jobbet går jag förbi en container med skräp. Överst ligger en vacker handgjord 1800-talsstol i perfekt skick. Den anses alltså värdelös. Jag går vidare och passerar den exklusiva designbutiken på Götgatan. Där säljs massproducerade Myranstolar för flera tusenlappar styck.
Vi är kulturellt förslavade av designjävlarna. De som hellre skulle dö än bli kallade folkliga. Alla makthavare och alla kulturjournalister hyllar dem. Låt mig alltså sänka dem. Det mest unika med deras produkter är priset. Priset i sig själv gör deras verk till statussymboler. De är pretentiösa i sina avskalade, nedtonade, sobra attityder. Men deras pretentioner är inte att förbättra för majoriteten - utan att ge makthavarna ett kulturellt alibi.
Makthavare har alltid använt delar av kultur och vetenskap för att legitimera sin ställning. Men argumenten har växlat över tiden. När industrialismen skapade en mängd nyrika kunde man inte längre använda börd som alibi för makt. Istället betonades rasen som en framgångsfaktor. Efter andra världskrigets massmord blev rasbegreppet oanvändbart. När sedan industrierna globaliserades slutade man använda nationen som kulturellt argument. Vid slutet av 1900-talet kunde fattiga i allt högre grad läsa vid universiteten. Då blev det svårt för eliten att försvara sin ställning med att de visste bättre än oss andra.
Numera används alltså design. Makthavare anses ha bättre smak i estetiska frågor. Designen ger ett objektivt vetenskapligt skimmer av förfining – samtidigt som den i grunden är ovetenskaplig.
Konsthantverket försvann och ersattes av design. Design är myten om hantverkskänsla i fabriksprodukter. Design ersatte de mångas hantverksskicklighet med den fåtaliga elitens övermänniskoideal. När rasismen, efter kriget, inte längre var rumsren bland konstnärer uppstod istället en kult av ett fåtal modernistiska formgivare. Kvar från rasismen var tron på renhet, elitistisk dyrkan av hjältar, förakt för svaghet och tendensen att se sina tankar som helt revolutionerande nya – d v s ett bristande historiskt perspektiv.
Förr skulle alla bildade människor läsa vissa böcker, en kanon, för att demonstrera sin sociala kompetens. Nu ska de finkulturella istället känna till vem som designat en viss möbel. Jag ser inte denna förändring i kulturlivet som ett framsteg – trots att jag inte gillar kanonbegreppet. Att läsa klassikerna kunde åtminstone vara början till ett kritiskt tänkande, men designens idoldyrkan leder inte till någon samhällsdebatt utan bara till en kvasireligiös myshörna. Design är inte framstegsvänlig analys av alldagliga problem. Den är istället fördummande idoldyrkan. Sällan har det gamla fina ordet ”trollbinda” passat så bra som när man beskriver hur vuxna människor helt tappar omdömet i en nästan religiös brist på analys av sitt eget beteende.
Design leder till vänskapskorruption. När känslan segrat över förnuftet blir det viktigt att känna rätt personer. Rätt personer är de som slagit igenom i massmedia. Om det finns duktiga formgivare som inte är kända i media blir de i längden ointressanta att samarbeta med. Namn och varumärke segrar över kunskap och erfarenhet i designvärlden. I ett cirkelbevis påstås ofta att de designers som är kända också är de bästa. Mot en sådan bevislogik kan jag inte argumentera: Design är nämligen liktydigt med att vara känd – eller åtminstone att vilja bli känd. Den formgivare som inte vill bli kändis är ingen designer. Designens inneboende jakt på kändisskap leder till allt grövre konstnärliga provokationer.
Ja, jag äcklas av design. Tanken att man ska skriva sitt namn på ett föremål och kalla det design är djupt reaktionärt. Den leder till en falsk tro på att den perfekta formen inte kan utvecklas. Vilken designer vill erkänna att dennas ”baby” inte var perfekt vid första lanseringen, utan måste modifieras? Jakten på signerade föremål skapar dessutom en marknad som bygger på social prestige och leder konsumenten till oförnuftiga beslut.
Veckans Krönika
