Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Vems är ansvaret att formulera en rättvis fred?

Enskilda initiativ kommer att förvirra det palestinska folkflertalet ytterligare. Endast en konsekvent, sammanhängande och förnuftig strategi som härrör från palestinierna själva kan övertyga den internationella folkopinionen – med hoppet om att bryta det förmyndarsystem som förenar Väst, och då framför allt USA och Israel – och möjligen minska hastigheten hos den israeliska militärens bulldozrar, som för närvarande skär upp Västbanken till ett kantonsystem och fängelser med höga murar.

Av Ramzy Baroud
Tal i Stockholm den 18 mars 2007

I mitt tal i dag kommer jag att avhålla mig från att säga det uppenbara: de som ännu inte erkänner de brott som dagligen begås mot det palestinska folket har antingen fallit fullständiga offer för Israels propaganda eller är helt enkelt ointresserade av ämnet.

Även om det minst sagt är viktigt att vända sig till båda dessa grupper – den ena plågad antingen av desinformation eller missriktad sympati, den andra av likgiltighet och apati – vänder jag mig inte till någon av dessa grupper i dag.

Det finns olika orsaker till det jag har tänkt säga: men viktigast av allt är en händelse som inträffade när jag var inbjuden av en grupp som presenterade sig som marxistisk att tala i ett europeiskt land. Det ställde jag naturligtvis upp på, men jag fick följande fråga: hur ställer du dig till enstatslösningen?

Jag var inte säker på varför ledaren för gruppen uppmanade mig att redogöra för min ståndpunkt i en fråga som, när läget är som det är, inte är av någon större betydelse med tanke på vad Israel har gjort och gör för att etniskt rensa stora områden av Västbanken och aktivt – med stöd från USA och, mindre energiskt, från Europa – svälta ut palestinier, först och främst i Gaza men också andra ställen på de ockuperade områdena.

Jag skyndade mig att nämna att enligt FN:s livsmedelsprogram (World Food Program, WFP) lider 46 procent av palestinierna på de ockuperade områdena av osäker tillgång till mat. Fastän jag ansåg att en enstatslösning, om den över huvud taget vore möjlig, är en hederlig och värdig lösning på konflikten, tyckte jag inte att detta varken var rätt tid eller plats för att föra en sådan diskussion.

Vi bör knappast inrikta oss på intellektuella och formella bråk i ett ämne vars relevans för det som nu händer i Palestina är ytterst oklar, minst sagt. Vidare är detta någonting som borde avgöras genom nationell enhällighet bland palestinierna. Om jag var tvungen att ta ställning till frågan om en enstatslösning, skulle jag göra det på detta sätt, svarade jag min tilltänkte värd.

Efter viss tvekan – och helt klart viss förlorad entusiasm – upplystes jag om att gruppen, som internt bestämt sig för att detta var den bästa lösningen för palestinier och israeler, inte hade råd att bekosta min biljett och inbjudan drogs tillbaka.

Dagen efter träffade jag en amerikanska som sedan länge varit aktiv i Palestinafrågan. När jag, aningen desillusionerad, berättade denna historia för henne, att jag som palestinier – vars familj fortfarande bor i ett flyktingläger i Gaza – censureras av en aktivistgrupp för att jag ifrågasätter det sätt och den tidpunkt de väljer för att formulera svepande lösningar på konflikten, svarade hon med att berätta något än mer nedslående. Hon berättade att i New Jersey, liksom på många andra ställen, utgår vissa pro-palestinska grupper i sina relationer till varandra – när det gäller att arrangera demonstrationer eller konferenser tillsammans – från vilken lösning de förordar för Israel-Palestinakonflikten: om det bör vara en sekulär och demokratisk stat, en binationell stat, två stater, osv.

Det här är en bakgrund till det som jag strax ska förklara: jag skulle varken skälla på någon eller inleda ett personligt korståg för att främja en lösning framför en annan. I stället skulle jag snarare använda detta som en möjlighet till självreflektion, själviakttagelse och självkritik.

Det är aldrig lätt att erkänna att den palestinska fronten, både hemma och i exil, är mer splittrad och självupptagen och därför ineffektivare än tidigare. En sådan insikt skulle inte betyda mycket om slutsatsen gällde någon annan folkgrupp. Men när det gäller en nation som är utsatt för pågående, systematisk etnisk rensning på hemmaplan och systematiska internationella sanktioner och bojkott, blir problemet både verkligt och brådskande. Palestinier på Västbanken, framför allt i områden som genomträngs av den väldiga israeliska fängelsemuren, blir av med sitt land, sina rättigheter, sin frihet och sitt levebröd med en hastighet som är oöverträffad i den tumultartade historia som den militära ockupationen utgör. När den 700 kilometer långa muren väl står färdig kommer den att ytterligare stycka upp den redan splittrade Västbanken. Israels bosättarprojekt sedan 1967 har vanställt Västbanken med sina förbifartsleder som endast judar får åka på, militära zoner och så vidare. Detta görs för att säkra livsdugligheten hos Israels kolonisationsplan och samtidigt dela upp eller isolera palestinska områden och därmed helt enkelt omöjliggöra tvåstatslösningen, eller någon annan lösning grundad på principen land i utbyte mot fred.

Gaza, som premiärminister Yitzhak Rabin en gång önskade skulle sjunka i havet, och som Israel har arbetat för att lämna över på någon tillräckligt dum att ta ansvar för det (så länge det inte är del av något övergripande avtal som skulle innefatta Jerusalem och Västbanken), behåller sin status som ett ”utomhusfängelse”.

Palestinierna där reduceras till undernärda flyktingar, manipuleras till våld och missämja, ett spektakel som Israel arbetar för att få världen att se det som att palestinierna är ociviliserade och oförmögna att styra sig själva.

Den israeliska regeringen vägrar envist att betrakta frågan om Jerusalem som en förhandlingsfråga: det är inte att tala om, enligt israeliska tjänstemän, vilka ser Jerusalem som sin stats odelbara och eviga huvudstad.

Livsnödvändiga resor från och till Jerusalem blir alltmer omöjliga för Västbankens palestinier. Muslimsk och kristen egendom i staden utsätts kontinuerligt för hot, attacker och skändningar.

De senaste attackerna mot Al Aksa-moskén hade som syfte att ytterligare späda på muslimsk ilska och peka på poängen med att Israel håller fast vid sitt övertag i relationerna med palestinierna.

Andra viktiga frågor såsom bosättningar, vatten, flyktingar och gränser är fortfarande någonting som Israel på egen hand styr över, medan den palestinska rollen inskränks till den hos ett olycklig, eftergivet och ofta argt offer.

Om så avgörande saker till stor del inte ifrågasätts av en gedigen, folklig palestinsk strategi borde man inte förvånas om andra ämnen – som exempelvis behovet av att återskapa den alltmer splittrade palestinska nationella identiteten, behovet av en kraftfull, ihärdig och tydlig palestinsk stämma i medierna och en inflytelserik enhet som förenar och kanaliserar alla palestinska ansträngningar världen över för att tjäna tydliga mål – får liten eller ingen uppmärksamhet alls.

Hur obekvämt det än må förefalla vissa så måste det erkännas att den palestinska erfarenheten av demokrati snabbt håller på att duka under för israeliska påtryckningar, USA:s obehöriga inblandning – samordnad med andra regeringars tysta medgivande eller på annat sätt – och den splittrade palestinska fronten som i decennier har genomsyrats av ideologisk avskildhet, vänskapstjänster och korruption.

Den palestinska befrielsefronten (Palestine Liberation Organization, PLO) har sedan den bildades av Arabförbundet 1964, och mest påtagligt sedan det reformerades under palestinskt ledarskap i början på 1970-talet, setts som den huvudorganisation som så småningom förde den palestinska kampen framåt som en nationell kamp för frihet och rättigheter, och inte endast en fråga om humanitära angelägenheter som behövde ställas till rätta

Den var, mer eller mindre, en nationell rörelse som talade för och representerade palestinier överallt. Den gav palestiniernas kamp en större aktualitet, vilken hade råkat gå förlorad, eller medvetet, av att Yassir Arafat stod på Vita Husets gräsmatta i september 1993, och återigen i Kairo 2004, och ytterligare i Paris, Sharm al-Sheikh och så vidare.

Förutom att kväva det palestinska nationella projektet, reducera territoriet till självstyrande områden, ignorera miljontals palestinier, mestadels flyktingar spridda över världen och därigenom degradera PLO:s internationella status till endast en symbolisk organisation, gav Oslo upphov till ett nytt tänkande bland de palestinier som ser sig själva som pragmatiska och som talar realpolitikens och diplomatins språk.

Det här är det mest bedrövliga exemplet på självuppgivelse och det fortsätter att genomsyra de flesta palestinska kretsar vars nya ”strategi” begränsas till att erhålla pengar från europeiska länder som så småningom kommit att fylla Västbanken med frivilligorganisationer, varav de flesta saknar tydliga syften, agendor och samordning. Att ge sig in i så värdelösa projekt är verkningslöst, medan det kan upplevas som frustrerande och demoraliserande att förkasta dem utan ett tydligt alternativ.

En tjänsteman inom president Mahmoud Abbas krets skällde en gång ut mig under en långflygning för att jag anslöt mig till Edward Saids idéer, vars anhängare, sa han till mig, önskade imitera kritiker utifrån och aktade sig för att ”få händerna smutsiga”, det vill säga att blanda sig i den palestinska myndighetens institutionsbildande, osv. Ett sådant påstående saknar grund och ingen livsduglig institution kan bli resultatet av den nuvarande inrättningen, en blandning av en i högsta grad våldsam ockupation och intern korruption som är godkänd, om inte sanktionerad, av både Israel och den amerikanska regeringen.

Det är sant att det inte har funnits någon seriös palestinsk ansträngning för att ställa till rätta misstagen från Oslo och väcka liv i PLO. Den andra intifadan var ett folkligt uttryck för palestiniers missnöje med Oslo och ockupationen, men ensam kan den knappast ses som en hållbar strategi.

Varken någon religiös rörelse, såsom Hamas, eller självförhärligande, såsom Fatah, är förmögen att på egen hand ta sig an saken, och inte heller är de individuellt kvalificerade att ändra på den palestinska linjen, som tycks röra sig på måfå.

Problemet är helt klart större än ideologi eller till och med personliga gräl mellan två rivaliserande politiska partier: snarare är det ett uttryck för en förhärskande palestinsk partiegoism som tycks uppsluka medlemmar av olika palestinska grupper oavsett var de har sin bas.

I avsaknad av varje slag centralisering erbjuder individer som hoppas kunna fylla detta vakuum sina egna lösningar på konflikten, än en gång utan några seriösa eller samordnade ansträngningar och utan något stöd på gräsrotsnivå, varken på de ockuperade områdena eller bland betydande palestinska befolkningar i Libanon, Syrien, Jordanien, osv.

Andra, såsom Genèveinitiativets entusiaster, anser att det vore acceptabelt att förhandla fram en lösning å palestiniernas vägnar – utan något som helst mandat – och får pengar för att föra fram sina idéer, trots att hela projektet drivs av ett fåtal individer som saknar stöd från palestinierna.

Oslo har förlorat sin betydelse som fredsavtal, men den individualism bland palestinierna som det stödde sig på består: dess arv var självbevarande på bekostnad av det gemensamma goda och jag tror inte att någon palestinsk part, inte heller Hamas, är immun mot att ställa sig bakom dess lockande värderingar.

För att undvika ytterligare katastrofer måste palestinierna slopa sin partiegoism och sluta tänka på sina relationer i termer av pengar, ideologi (emellanåt tillräckligt anpassbar för att passa politiska intressen) eller religiösa tolkningar.

De är i brådskande behov av en ny kollektiv strategi som kräver bestämda principer, vilka endast kan nås genom nationell konsensus. Att vifta med flaggor i ansiktet på förbipasserande och endast predika för de redan frälsta kommer inte att leda någonstans.

Enskilda initiativ kommer att förvirra det palestinska folkflertalet ytterligare. Endast en konsekvent, sammanhängande och förnuftig strategi som härrör från palestinierna själva kan övertyga den internationella folkopinionen – med hoppet om att bryta det förmyndarsystem som förenar Väst, och då framför allt USA och Israel – och möjligen minska hastigheten hos den israeliska militärens bulldozrar, som för närvarande skär upp Västbanken till ett kantonsystem och fängelser med höga murar.

Vad gäller palestinier så tror jag att reformering och vitalisering av PLO inte är ett alternativ utan ett måste. Jag uppmanar grupper som arbetar för en rättvis fred mellan palestinierna och israelerna att fortsatt betona och avslöja orättvisorna begångna mot det palestinska folket, att visa på att självbestämmande för palestinierna, överallt, är en absolut nödvändighet för en rättvis fred och att fortsätta kämpa för verkliga förändringar i regeringspolitiken inom sina respektive stater, att reflektera över vad för påtryckningar som behövs i form av bojkotter, mediekampanjer och så vidare, men att vara vänliga att avstå från att tvinga specifika program på det palestinska folket, vilket, för att undvika de misstag som begåtts i det förflutna, måste vara de som slutligen bestämmer över sitt eget öde och vars formulering av en rättvis fred har varit det mest förbisedda men samtidigt väsentligaste kravet. Utan dem kommer det varken att bli fred eller rättvisa.

Ramzy Baroud är en erfaren journalist och har tidigare bland annat varit medarbetare på TV-kanalen Al Jazira. För närvarande arbetar han för en Londonbaserad frivilligorganisation. Han är redaktör för The Palestine Chronicle och hans egen hemsida är www.RamzyBaroud.net. Barouds senaste bok heter The Second Palestinian Intifada (Pluto Press, 2006) och har mötts av strålande kritik.

Här kan du läsa talet som engelsk originalartikel



Publicerad på www.fib.se 2007-04-10

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  GUSTAFSSONS ALFABET M
  GUSTAFSSONS ALFABET L
  GUSTAFSSONS ALFABET K
  GUSTAFSSONS ALFABET J
  GUSTAFSSONS ALFABET I
  GUSTAFSSONS ALFABET H
  GUSTAFSSONS ALFABET G
  GUSTAFSSONS ALFABET F
  GUSTAFSSONS ALFABET E
  Ett tillfälle förlorat? RAMZY BAROUD
  GUSTAFSSONS ALFABET D
  Fobier, depressioner och annat mentalt elände
  Moralvänsterns moraliska kollaps
  GUSTAFSSONS ALFABET C
  FREDSMAMMANS AVSKED
  Ring BRIS! De finns just för dig!
  Har Sverige godtagit USA som världspolis?
  Chomsky i UNT
  Chomsky Holmberg
  Belgisk blå på krogen
  Mikael Nyberg och vänsterns haveri
  Marit har mest meriter
  Mot NFR i Göteborg
  Härbärget vid Pont Sully
  Bör majoren bli general?
  GUSTAFSSONS ALFABET A
  GUSTAFSSONS ALFABET B
  Håkan Gustafsson
  Varför har Sveriges stämma i världen tystnat?
  Köttkonsumtionen, miljön och imperialismen
  Maten, imperialismen och Irefalks idealism
  Vad kan vi lära av Virginia Tech?
  Det islamistiska hotet mot Europa – i siffror
  En mallig och dryg mediaskälm
  Nu ska pigan dammas av
  Thage tiger inte
  Vems är ansvaret att formulera en rättvis fred?
  Falska folkpartister inför rätta
  Sionister använder lögner i sin kamp
  Till frågan om ockupantideologi
  Hunden har i alla fall fått mat
  Matdebatt
  På tal om identiteter
  Människnas naturliga föda
  Speciesism och kvasivetenskap
  Kost och folksjukdomar.
  Ovetenskapliga argument från en Atkins-lobbyist
  Tal av Dr Sheikh Muhammed Bashar Al-Faydi
  Ät kotletten...
  Fyra tv-timmar med Göran Persson
  Stefan Lindgrens seminarietal
  En annan värld är möjlig! låt oss bygga den tillsammans!
  Slutresolution från den internationella konferensen i Chianciano Terme, Italien, 24-25 mars 2007
  ABF svarar om Atzmon
  Atzmons svar på SDS
  Gilad Atzmon – Från skuld till ansvar
  Eva Myrdal svarar Jesper Svartvik
  Skippa kotletten!
  Konferensen i Stockholm som väckt sånt uppseende
  När ska vi vakna i Sverige?
  Svenskar polisanmäls för krigsförbrytelser
  Nyskapande humanist?
  Allvarligt talat
  LKAB styr Kirunaflytten
  Skakande läsning om ondskans innersta natur
  Nicolaus Lundius – en samisk 1600-talsintellektuell
  Parner om Speer
  Är Mikael Nyberg en antisemitisk marxist?
  Att läsa Shamir som fan läser Bibeln
  November - Januari
  Hälsningar från Småländska höglandet
  Kim Salomon badade aldrig i Verkeån
  En utväg - för USA, inte för Irak
  Montagu mot Balfour
  Nu skall FiB/K synas
  Om Blommor i Galiléen
  1700-talets mest hatade kvinna
  Ett ideal som inte går att förverkliga
  Om vilda västern och Mellanöstern
  Debattinlägg till tidningen Palestina nu
  Två ojämlika eller en jämlik stat
  Till massakern i Deir Yassin
  Att vinna ett land men förlora sin själ
  Israels invasion av Libanon sommaren 1982
  Parner Stevenson
  Elinder
  Krigsmotstånd eller krigskritik?
  Lärare nöts ner till förtidspension
  Kommentar Stålhammer
  Presstödet - ett bedrägeri med statliga medel
  En kommentar till fibbare
  Annonsprislista
  Om gängse felläsning
  Konfrontation till varje pris
  Var finns folkrättsexperterna i debatten?
  Ett folk försvarar sitt land
  Glimtar från Venezuela
  Irakmöte
  Bomb IRAQ!
  Skriftställning maj 2006
  Sophie Scholls sista dagar
  modersmjölksersättning
  Fattigdomen avgörande för kvinnors ohälsa
  Myrdal svarar Fröberg Idling
  Pol Pot kommentar med svar
  Idioti eller fobi?
  Mohammedbilderna
  Ni är de sista att tala om
  Appell för Iraks akademiker
  Uppropet för undertecknande
  J. A. Selander vågade när andra förblev tysta
  Israellobbyn och sanningen
  KP-tal
  Om kriget kommer
  Afghanistantal Erik Wijk
  Helén Östberg
  Svensk trupp bidrar inte till fred i Afghanistan!
  Krigsmakten
  Prenumerantkampanj hösten 05
  Hur länge ska svensk media
  Namnbricka
  1 maj
  Omar om Runar
  Total rättslöshet
  Irakierna trakasseras av USA-soldater, till och med de nyvalda parlamentsledamöterna
  Svastikor
  Zimbabwe på väg mot...
  Försvara den svenska militära neutraliteten
  Journalister berättar om USA:s dödande i Falluja
  Kärlek & Somalia
  Det är bara vänstern som kan rädda liberalerna
  Demonstrationsrapporter 19 mars 2005
  Censur och imperiet
  Om preventiv rättvisa
  Får man behandla artiklar hur man vill när man översätter?
  2CV
  Extraordinärt överlämnande
  Strindberg
  Nordkorea har tillverkat kärnvapen
  Varför angrips familjen?
  Religiösa ledare ogiltigförklarar val
  Visst hymlar Bush, men ... svar till JM
  För hus och härd, svar till O Kleberg
  Motverka USA:s anspråk på ensamdominans
  Det andra valfiaskot och den pinsamma tystnaden
  Protestera mot pensionärsmaten
  Utan välfärd ingen demokrati
  Stora män lever länge
  Igår, idag, imorgon ...
  Julhälsnings från HJ
  Kalkonriket
  Att debattera med en nykonservativ
  Chockerande nonchalans av statsministern
  Norrland ska bli övningsområde för NATO



  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se