Fel om muslimer och judar
Av Jurek Hirschberg
Frilansskribent
”I dagens Europa, och i Sverige, har muslimerna tagit den plats judarna hade på 30-talet” – hävdar prof. Masoud Kamali. Detta är en talande metafor för en grupps utsatthet. Utöver vår kunskap om judarnas svåra belägenhet under 30-talet vet vi ju dessutom vad som skulle följa: världshistoriens värsta hekatomb på ett enskilt folk. Förintelsen bildar en resonansbotten som ger vår föreställning om de blivande offrens utsatthet en unik och tragisk dimension. Det är uppenbart att denna föreställning inte bör missbrukas och devalveras. Hur stämmer den med svenska muslimers situation idag?
Det finns inga systematiska regeringsinspirerade program för att trakassera muslimer, hindra dem från studier och arbete, ta undan ekonomiska förutsättningar för ett anständigt liv. Det finns inga folkfördrivningar. Det finns inga pogromer. Det finns inga böcker i omlopp där en europeisk statschef utlovar att utrota varenda muslim. Skulle ett otänkbart hot ändå uppenbara sig, kan muslimer finna viss trygghet i tanken på att det finns ett fyrtiotal muslimska stater – någon judisk stat fanns som bekant inte på 30-talet.
Dagens svenska muslimer må vara utsatta på många sätt men denna utsatthet har gudskelov få beröringspunkter med mina föräldrars realiteter i 30-talets Europa. Vidgar man perspektivet till andra aspekter än utsatthet så brister metaforen fullständigt. Det fanns på 30-talet inga strömningar inom judendomen som gick stick i stäv mot västerlandets demokratiska ideal (vilken jag inte ser anledning att ifrågasätta oavsett etnisk, religiös eller geografisk bakgrund). Det fanns inga judiskinspirerade centra som pumpade ut hatbudskap och civilisationsfientliga idéer. Det hölls inga hatpredikningar i synagogor. Det fanns inga våldsmönster mot de judar som avviker från en norm. Det fanns inget judiskt hat eller våld mot andra minoriteter. Det fanns ingen judiskinspirerad terrorism.
Jag menar inte att motsvarande företeelser bland svenska muslimer är förhärskande även om en del av dem är allt annat än marginella. Jag är övertygad om att den stora majoriteten av svenska och europeiska muslimer är laglydiga medborgare som inget vill hellre än att leva i fred med sina grannar. Jag tror att många av dem är utsatta socialt, kulturellt, ekonomiskt och på andra sätt. Jag reagerar starkt på alla försök till generaliseringar och förenklingar som syftar till att se Muslimen som samhällets fiende. Men jag menar samtidigt att Masoud Kamali saknar grund för sin tes och exploaterar historiska referenser som inte bör missbrukas. Det gör han dessutom med katastrofalt dålig timing.
Mikael Tossavainens nyss publicerade rapport belyser den förfärande omfattningen av antisemitismen bland svenska araber och muslimer. Denna rapport borde vara årets stora diskussionsämne bland svenska muslimer, muslimska ledare, islamologer, sociologer, kriminologer, lärare, politiker. Hittills har jag uppmärksammat två reaktioner från muslimska ledare - en ytterst hedervärd och en vacklande. En islamologs reaktion på DN:s debattsida vill jag helst glömma.
Jag menar alltså att någon motsvarande rapport om judisk hets mot en minoritet inte har publicerats i något europeiskt land varken på 30-talet eller vid någon annan tidpunkt. Det må vara en mänsklig reaktion att jag idag har svårt att tänka på svenska muslimer som vår tids judar samtidigt som jag fortfarande väntar på någon reaktion från landets 350 000 muslimer på en rapport som beskriver vilket förhållande många bland dem har till just judar.
_______________________________
Masoud Kamali
Professor på institutionen Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet
I dagens Europa, och i Sverige, har muslimerna tagit den plats judarna hade på 30-talet. Från EU:s expert och grundlagsskrivarnas ordförande, Giscard d’Estaing, som ser Turkiets medlemskap i EU som en omöjlighet eftersom Turkiet är ett islamiskt land, till dem som vill skriva in kristendomen i EU:s konstitution, till inhemska anti-religiösa självutnämnda experter och debattörer, har man bildat en ohelig allians. Dessa kan förstärka diskrimineringen och utanförskapet och i värsta fall leda till ännu ett folkmord. De ropar dagligen efter olika former av förbud, till exempel: ”Förbjud slöjan”, ”Förbjud islamiska skolor”, ”Förbjud moskéer”. Den alliansen framställer sig som ett humant alternativ som enar självutnämnda ”invandrarexperter” med inhemska ”vita feministiska fundamentalister” för att frigöra ”förtryckta invandrarkvinnor”.
Vad skiljer dessa grupper från de nynazister som häromdagen demonstrerade mot moskébygget i Växjö? I själva verket delar de många åsikter och metoder som har sin grund i själva moderniseringsidealen, nämligen att vi, med politiska medel, kan skapa ”nya, fria och rationella individer”. Många, från Hitler och Mussolini och Stalin, till Khomeini och Bush, har försökt och försöker att förverkliga detta grundideal och har misslyckats.
Experter med invandrarbakgrund, som oftast har invandrarkommunistisk bakgrund av Pol Pot-sorten, framträder i medier och ropar efter inskränkningar i religionsfriheten, åtminstone för muslimer. Dessa experter har en ideologisk, modern mission att förverkliga, nämligen att skapa ett samhälle där bara deras likasinnade får leva. Dessa grupper som har misslyckats i sina gamla hemländer med att skapa utopiska samhällen försöker påverka det svenska samhället. De vill sänka ribban för toleransen mot olikheter.
Massmedia använder sig av dessa självutnämnda invandrarexperter för att föra ut majoritetssamhällets assimilationistiska budskap, nämligen ”Vill du bli integrerad, måste du först bli som vi”. Alltså den förtryckande och diskriminerande attityd som genomsyrar moderniseringens nationalistiska historia.
Dessa individer får, inte oväntat, gehör av myndigheter och statsråd i sina ofta diskriminerande attityder. Myndigheterna vinner poäng genom att dölja den misslyckade integrationen, ökade segregationen och den systematiska diskrimineringen mot invandrargrupperna bakom sina goda och demokratiska intentioner för att ”skydda invandrarkvinnorna”. Feminismen används som en täckmantel för att begränsa invandrarnas, inklusive kvinnornas, rätt att, som Charles Tylor säger, förverkliga sig själva både som individer och som medborgare. Efter 11 september 2001 hör inskränkningar av många gruppers individuella och demokratiska fri- och rättigheter snarare till regel än undantag. Den främsta måltavlan för dessa inskränkningar är personer med ursprung från Mellanöstern, i synnerhet muslimer. Detta är dock inte någonting nytt. Demokratin har alltid haft en tendens att exkludera ”de andra” från demokratiska och mänskliga sammanhangen.
Detta går tillbaka till tiden när den moderna demokratins grundstenar formades. John Locke, av många betraktad som demokratins fader, och hans teorier är talande. Medan Locke levde i England förespråkade han politisk jämlikhet mellan alla engelsmän och ansåg i sin bok ”First treatise on government” slaveriet vara ”oengelskt”. När han flyttade till USA och ingick i södra Kaliforniens koloniala administration legitimerade han slaveriet i sin andra bok ”Second Treatise”. Han var en av nyckelpersonerna bakom den amerikanska kolonins fundamentala konstitution 1669 som utgjorde grunden för legalisering av slaveriet.
Den selektiva demokratin kom att uteslutande användas för ”oss”, ”resten” var exkluderade. Den amerikanska, engelska och franska inblandningen i Mellanösterns moderna historia tillhandahåller talande exempel på dessa länders anti-demokratiska och rasistiska politik. Man har systematiskt förstört alla försök till demokratisering i dessa länder eftersom demokratin stred mot de stora makternas särintressen i området. Locke och andra västerländska demokrater och samhällsvetare har bistått kolonialmakterna med teorier som rättfärdigat kolonialismen, slaveriet, krig och folkmord och framställt kolonialisterna som moderna profeter med mission att förändra världen. Den franska arméns mord på tiotusentals krigsfångar i Egypten och de brittiska folkmorden på folk i kolonier och protektorat märktes inte alls av humanisterna och massmedia i Europa. Logiken bakom allt detta har varit ett vi och dom-tänkande som bevarar maktstrukturer och gynnar makthavare och majoritetsbefolkningen. Detta går hand i hand med en narcissistisk föreställning om ”oss” och demonisering av ”de andra”.
Demoniseringen av muslimer sker i dag framför våra ögon och eftersom den inte drabbar ”oss” så nonchalerar vi det. Detta är ett fatalt misstag som kommer att drabba många, inklusive modernismens hängivna väktare, den fria pressen och dagens makthavare. Högerextremismens framfart och maktövertagande i Italien och andra europeiska länder borde vara en varningsklocka.
|
