Av Erik Wijk
Jag har med Åsa Linderborg skrivit två artiklar om Irakfrågan. Den första artikeln, Vart tog motståndet vägen?, handlar om det svenska ansvaret - från regeringsnivå till de enskilda medborgarna. Trots att vi betonar att vissa har fortsatt bekämpa kriget och ockupationen tycks det som att en del aktivister blivt sårade av att vi ignorerat deras insats. Det var inte meningen. Faktum kvarstår dock: det finns ingen Irakrörelse av märkbar betydelse i Sverige. I andra artikeln, Kan man försvara våldet i Irak?, diskuterar vi möjligheterna att ändå ta ställning i Irakfrågan och förutsättningarna för en solidaritetsrörelse - genom en principdiskussion, värdering av läget i Irak och historiska jämförelser.
Att bombhögern och bombvänstern försöker kompromettera oss och våra argument är inte konstigt. Mer bekymmersamt är när andra missförstår - det beror på att irakfrågan är svår (för oss alla) och kanske att vi inte lyckades formulera oss helt klart. I artikeln framför vi vår särskilda uppskattning av de irakier som tar avstånd från meningslöst våld, vi påpekar att en stor del av detta våld kan vara provokationer etc - ändå verkar en del uppfatta oss som rena våldsförespråkare. Vår poäng är att vi måste stödja det irakiska motståndet mot ockupationen - må det sedan vara civilt eller väpnat. I denna hållning ingår den viktiga grundförutsättningen att det verkligen är ett motstånd.
Valet. Ett val med hemliga kandidater, obefintlig valrörelse, bedrövligt säkerhetsläge, stora bojkotter, ett val som skärper de etiniska och religiösa motsättningarna och som sker under pågående ockupation är naturligtvis inte särskilt demokratiskt. Däremot kan både kandidater och väljare göra det bästa möjliga av situationen och söka utnyttja valet till både ockupationsmotstånd och demokratikamp. Det är alltså omöjligt att ta valet eller valdeltagandet till intäkt vare sig för eller emot ockupationen. En analys måste vara oerhört mer inträngande och faktaunderbyggd för att bli meningsfull.
En huvudpoäng med min och Åsa Linderborgs kritik av valet är att det parlament som väljs och den regering som bildas ändå är underställd ockupationsmakten och dess fastslagna politik i alla frågor av betydelse för ockupationsmakten. Det som avgör om Irak är fritt och självständigt eller ej är om Irak självt har kontroll över sina resurser och sin politik. Det förändras inte av detta val i sig. Det förändras kanske inte ens av om främmande trupp försvinner. Inte om ett ekonomiskt strypgrepp förblir kopplat, genom t ex Iraks skuldbörda och IMF:s strukturella villkor för att hantera skulden.
Jag skissar några möjliga grundprinciper för synen på Irakfrågan idag:
1. Stöd åt motståndsrörelsen.
2. Öppenhet för vad som ÄR verkligt och effektivt motstånd mot ockupation och utländsk kontroll. Alltså beredskap att EVENTUELLT erkänna t ex valdeltagandet som ett uttryck för irakisk vilja till självständighet. Eller att exempelvis al-Zarqawi EVENTUELLT visar sig vara en provokatör som tjänar sekteristiska och/eller utländska intressen (om han nu ens existerar).
3. Insikt om att kunskapsläget är sådant att det i många fall är nästan omöjligt att fastslå vad som är rätt strategi.
4. Att ändå kunna ta ställning för irakiernas rätt att göra motstånd mot ockupationsmakten och att det i första hand är deras sak att välja metod.
