OLOF RYDSTRÖM
- Hur mår du EGENTLIGEN?
Det var en av de vanligaste frågorna under min barndom på 1970-talet. Psykologin var ”inne”. Allt skulle förklaras med psykologi. Jag hängde på trenden och valde psykologi på gymnasiet. Det kändes som en uppenbarelse för mig. Jag fick tillgång till en intellektuell verktygslåda av psykologiska förklaringsmodeller med vars hjälp jag kunde analysera inte bara mig själv utan även min omvärld. Jag kände mig befriad från fördomar och tyckte att många av dem jag träffade inte hade rett ut sina känsloliv. Det var en mallig Olle som kunde läsa Graham Greenes Brighton Rock och se kopplingarna till Jungs begrepp Anima och Animus. Jag trodde mig veta så mycket. Men var kunskapen alltid relevant?
Ju mer livserfarenhet jag får, desto mer känner jag att psykologin saknar relevans för de stora frågeställningarna i mitt liv. De frågor jag funderat över det senaste decenniet har rört bland annat ekonomi, politik, könsmaktsordning, journalistik och minoritetsfrågor. De psykologiska modellerna är i grunden individbaserade och kan inte enkelt utvidgas till att omfatta samhällsfenomen. Psykologin känns ofta inte dynamisk, den förändras inte över tiden. En marxist skulle säga att den inte är dialektisk. Metoderna baseras ofta på dialog, men psykologin ifrågasätter sällan sin egen grundhypotes individcentreringen - att en individs problem främst kan lösas på det individuella planet. Tanken att om något känns fel, så är det individens eget fel.
Det kändes skönt att kunna analysera mig själv och andra. Det gav mig en känsla av makt. Psykologins psykologi. I själva verket var jag ju ganska maktlös. Det var kunskap som placerade in föremål på rätt hylla i en lagerbyggnad. Ibland fick man leta efter hyllan ett tag, men hyllsystemet ändrades aldrig i grunden. Än mindre byggde jag nya hyllor.
Det kan låta empatiskt att fråga hur någon EGENTLIGEN mår, men i frågan ligger något nedlåtande. Frågeställaren antyder att det finns en djupare kunskap som ligger dold under ytan. Antingen för att man valt att dölja den och visa upp en snygg fasad eller att man inte har den intellektuella förmågan att analysera sig själv och alltså är inkompetent. I båda fallen är det problematiska antaganden som, även om korrekt, riskerar att leda till en nedlåtande syn på den man talar med. En ärlig dialog förutsätter att man lyssnar utan förutfattade meningar.
Veckans Krönika
