Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

SVEKET MOT FOLKET I BILD 
Väggtidning 1971
 

1934 skrapade socialisten Karl Kilbom ihop 40 000 för att starta Folket i Bild. Det var hårda tider. Yttrandefriheten var hotad och ute i världen hördes stöveltrampet allt högre. Men med mycket frivilligt arbete och stöd från både den tidens kulturradikaler och från arbetarrörelsen klarade sig tidningen vidare ända till slutet av femtiotalet. Folket i Bild konkurrerade med Bonniers veckotidningar. 1962 köpte huset Bonnier tidningen och ströp den snabbt. Yttrandefriheten är åter hotad. Nu skall vi starta på nytt. Vi har mycket att lära av Folket i Bilds historia.

1934
Om tidskriftens start och den första bojkottaktionen mot FiB från socialdemokratiskt håll berättar Karl Kilbom i tredje delen av sina memoarer, Cirkeln slutes (1955):

»Men var skulle jag få pengar? Efter många om och men fick jag ihop ett bolag pa~o 000 kronor (...) min insats fick jag f.ö. låna.» »Första ordinarie numret hösten 1934 tryckte vi i 15 000 ex., julnumret i 26 000. Priset var för det senare 50 öre, för ordinarie nummer 35 öre. (. . .) När julnumret till sista exemplaret var slutsålt fjorton dagar före jul 1934, reste jag så glad som inte på flera h till en gammal bruksherrgård. (. . .) Äntligen skymtade ekonomiskt oberoende och en tidning, som skulle slå den gula pressen. Jag var hundraprocentigt säker på jättesuccé..
Men säg mig den glädje, som varar beständigt. Vid återkomsten till Stockholm mötte protester och bojkottannonser i en del socialdemokratiska tidningar. Folket i Bild gavs ut av, ett privat konsortium avsikten med densamma var att 'finansiera Kalle Kilboms parti'. Den var visst inte 'folkrörelsernas enda tidning' (...) »Då intressenterna skulle ta ställning till bojkotthistorien, förklarade ett par av dem omedelbart, att de icke ville fortsätta - en och annan ville tydligen bli av med mig. (...)
När också Johan Karlsson efter ett par dagar meddelade, att han under inga förhållanden ville fortsätta: 'tidningen bör läggas ned', övervägde jag försäljning. Då tjugo år har gått sedan dess, begår jag väl ingen orätt, om jag här nämner mina två spekulanters namn. Den ena var direktör Lindström i Saxon & Lindström, och den andre en kamrer S. i Skandinaviska banken, vilken förklarade sig representera köpare, som 't.v. vill vara okänd'. Inför Johan Karlssons bestämda förklaring att, vi säljer inte till fienden' bröt jag förhandlingarna. Tillståndsbeviset övertogs av Einar Ebe för de femtio kronor det kostat mig. (…) Då de två nämnda spekulanterna senare fick besked om orsaken till att förhandlingarna avbrutits, yttrade kamrer S.:
- Ja, herr Kilbom, där släppte ni någon miljon förbi er näsa. Han menade väl, att tidningen i det långa loppet kunde ha givit stora förtjänster.
(...)
    Affären hade dock en liten epilog. Ett par år senare, då jag utom arbetet i riksdagen, föreläsningar och föredrag inte hade någon anställning, tillfrågades jag av chefen för Tidens förlag, Karl Olsson, (…) huruvida jag inte trodde, att Tiden från Esselte kunde få överta Folket i Bild. Pliktskyldigast frågade jag direktör Östberg och Einar Ebe. Direktör Östberg var inte alls hågad att sälja, Einar Ebe, som tillsammans med Ivar Öhman och andra kamrater drivit upp företaget, tyckte kanske, att det var ett underligt sätt att den ena gången bojkotta ett företag och sedan när det började gå vilja köpa detsamma. Den gången blev det ingen försäljning.
(...)
    När jag någon gång tänkt på starten av Folket i Bild och dess utveckling, har jag emellertid reflekterat en smula över arbetarrörelsens sätt att sköta affärer…»

Så småningom övergick FiB i socialdemokratisk ägo. Upplagan sjönk mot slutet av femtiotalet - och 1962 kom bomben: FiB såldes ut till Bonniers, det tidningsföretag som FiB hade startats för att bekämpa. Ett avtal upprättades att FiB's traditioner skulle bevaras i den nya, Bonnierägda tidningen; det bröts redan första året.
    Författaren Stig Carlson, ledaren för FiB's lyrikklubb, och Ivar Öhman, redaktör för FiB från starten, intervjuades i radio den 1 oktober 1962:

Stig Carlson:
Det är en minst sagt uppseendeväckande transaktion, som öppnar olustiga perspektiv. Om jag speciellt uppehåller mig vid Folket i Bild, så har det sina orsaker. Tidningen startades för 28 år sedan med det uttryckliga syftet att bli ett alternativ till den kolorerade veckopressens fördummande inflytande, dess stjärnkult och korridorskvaller, kunglighetshyckel och allmänna slätstrukenhet. Med eldsjälar som Einar Ebe, Ernst J. Lundqvist och Karl Kilbom i spetsen - trion utökades snart med Ivar Öhman - blev framgången ögonblicklig. Idealitet parad med driven organisationsförmåga gjorde på kort tid Folket i Bild till ett begrepp. Det var främst Einar Ebes eminenta talanger på området som gav frukt. Folket i Bild blev snart en veckatligt återkommande gäst på tiotusentals arbetsplatser runtom i landet, fackföreningar och ungdomsklubbar, nykterhetsloger och bildningsavdelningar valde FIB-ombud som spred tidningen - och sedermera också de alltmer populära folkböckerna - in i varenda vrå av landet »Fibbarna» - det blev också ett begrepp - hade inga planer på att företaget skulle ge prasslande ekonomiska vinster. Överskotten spenderades på det mest rundhänta sätt till folkhögskolestipendier, konst i samlingslokaler, bokdonationer till militärförläggningar och sjukhus etc. osv. I tidningen Folket i Bild drevs en samhällsradikal linje både från ledarplats, i reportage och på annat sätt. Sveriges författare, från Albert Viksten och Vilhelm Moberg till de allra yngsta och experimenterande diktarna, trängdes på tidningens sidor och delade utrymme med konstnärer och illustratörer, som införde en helt ny bildsyn i veckopressen. Tidningen anordnade i åratal med stöd av Nationalmuseum och Sveriges allmänna konstförening landsomfattande barnteckningstävlingar, Folket i Bilds konstklubb startades och drev försäljning av svensk svartvitt-grafik ut över landet. Lyrikklubben tillkom för tio år sedan och lyckades redan i starten få ett allmänt intresse och tusentals medlemmar. Vad jag velat säga med denna lilla historiebakgrund är att exemplet visar att det trots allt går att driva kulturellt ambitiösa och radikala företag - om bara tron och viljan finns. Men nu är den traditionen bruten. Ingen inbillar sig väl att Folket i Bild kommer att redigeras i samma »radikala anda», som det talas om i överlåtelsekommuniken. Tidningen kommer antagligen redan nästa år att slås ihop med Se och det blir givetvis Ses anda som kommer att dominera, eftersom den är större och obegränsat kapital i ryggen. Det ar svart att undvika beteckningen förräderi inför det nu inträffade (...)

Förräderiet bottnar i en självuppgivelse, en brist på förutseende och planering som inger beklämning. Massor av människor ute i landet känner sig nu övergivna, gamla FiB-läsare och ombud känner en djup besvikelse.

Ivar Öhman:
Yttranderätt heter pengar för att travestera Heidenstam. De människor som folk ser framträda i pressen som skribenter, de har sin chans så länge deras ord är affär - inte längre. Som socialist visste jag det förut, man jag har fått det rätt hårdhänt understruket på sistone. Men det principiellt viktiga i det här sammanhanget, det är inte min rätt och mitt fall, det är din rätt, du som lyssnar i kväll. Det har i samband med den här affären talats om strukturrationalisering, alltså kapa topparna, likrikta, gör så många tidningar som möjligt så lika de andra som möjligt. Det är nu faktiskt inte en yrkesangelägenhet. Det är en mänsklig angelägenhet, som angår dig. Och om du på din arbetsplats förfäktar andra meningar än dina kamrater. Låt oss säga, att du vill inte ha en svensk atombomb eller du tror inte på statskyrkan eller monarkin, skulle du tycka om att bli strukturrationaliserad? Skulle du gilla, att man gjorde ett avta1 och man slog ihop dig med en annan människa och hennes åsikter, för att åstadkomma - ja vad? Likformighet? För att slippa debatter och meningsutbyten och kanske gräl? Jag tror knappast det.
Våra åsikter är kanske varken originella eller populära. Vi vill ändå behålla dem och slåss för dem, vare sig vi är ensamma om dem eller vi har några sympatisörer. Det tycker vi som gör tidningar också. Vi tror t o m att det viktigaste med en tidning är att mena någonting, att uttrycka en åsikt. Inom veckopressen är det ganska få tidningar som tycker något själva.
    Det som nu skett; det innebär milt sagt risken för att en uppriktig, ensam röst tystnar eller möjligen börjar mumla som alla andra. Vem som tjänar på det - ja det får vi väl se.


AIZ - förebilden
En av Kilboms förebilder för Folket i Bild var den tyska tidningen AIZ, Arbeiter-Illustrierte Zeitung, startad 1921 av Willi Munzenberg, som f ö var god vän med Kilbom. AIZ hade en enorm upplaga - tidvis 4 112 miljoner exemplar. Den bildade epok med sina stora fotoreportage, sina dokumentära berättelser från de arbetandes liv och sina litterära bidrag. I AIZ medverkade en lång rad av de främsta tyska, och utländska progressiva författarna: Bertold Brecht, Johannes R. Becher, Kurt Tucholsky, Maxim Gorki, Willi Bredl. Tidningen hade också en barnsida, KinderAIZ, och den anordnade uppläsningar och möten. Dess stora framgång berodde till stor del på den kraftfulla formgivningen, med dess slagkraftiga layout och stora bilduppslag. Tidningen spelade en viktig roll i kampen mot den framväxande fascismen. I mars 1933, efter Hitlers maktövertagande, tvingades redaktionen fly till Prag, där den fortsatte sitt arbete. Från 1936 hette tidningen Volks-Illustrierte, och den samlade då alla humanistiska krafter i den antifascistiska fronten. Som en av de första tidningarna kunde Volks-Illustrierte berätta om koncentrationslägren i Tyskland, om judeförföljelserna och om motståndskampen. 1939, då Tjeckoslovakien ockuperades, tvingades tidningen till tystnad.

_____________________________
Folket i Bild nådde hundratusentals läsare — till stor del tack vare alla sina ombud, som spred tidningen på arbetsplatser, i föreningar i bostadsområden. Ombuden var tidningens outtröttliga förkämpar — dess ryggrad. Ändå kontrollerade de inte den tidning de sålde; ägandet och inflytandet var skilt från det dagliga arbetet för tidningen. Kerstin Kruse var ett av dessa otaliga FiB-ombud.

Kerstin Kruse: Min far var chaufför och mamma var hemma. Vi bodde i Rämmen, ett litet samhälle i nord östra Värmland. Dar var fattigt. Vi flyttade till Storfors när jag var tio. Det var som att komma till finare förhållanden. I Rämmen var vi fem i klassen, i Storfors var vi fyrtio. En flicka hette Florence och hade släktingar i Amerika, hon hade en klänning av tyll och henne ville jag sitta bredvid.
    Av oss fyrtio var det en som gick till realskola! Storfors är ett brukssamhälle nordöst om Kristinehamn, fyratusen invånare. De flesta arbetade på bruket, Uddeholmsbolagets rörverk. Överklassen var tjänstemännen. De fick komma in på brukshotellet, de hade egna tennisbanor och fri gran hemburen till jul. Men jobbarna verkade inte så förbittrade över tjänstemännens förmåner. De drömde nog mest om att komma dit själva.

Först körde jag runt med Nya Wermlandstidningen, högertidningen. Så fick jag jobb på bruket som springflicka på kontoret. Det tyckte jag var ett intressant arbete. Jag gick runt med posten och fick se allting, hur det var på de olika ställena. Jag såg bur de hade det ute i fabriken, hur smutsigt det var och hur det larmade. De gjorde rör, rören kom åkande, de skakade och larmade; jämt när jag kom där stod en gammal man och tog emot dem dar det skakade och dånade. För mitt minne så står han där jämt!
Jag hade 2:25 om dagen. En kamrat var hembiträde hos en ingenjör. Hon hade 15 kronor i månaden och ett tygstycke till jul; hon var aldrig ledig. Vi läste novellmagasin, de gick runt bland oss, de kostade 25 öre. Vi hade Hemmets Veckotidning och Allas Veckotidning. Det var vår dröm: att gifta oss och få det bättre, litet bättre än de andra - få det propert och rart och tomteboaktigt.

I tre år var jag på kontoret. Vid nitton så gifte jag mig; min man var jobbare. Jag var naiv och romantisk - men det som var chocken var att man stod sig så slätt i verkligheten! Vi hade det knappt och fick spara. Men inte ett dugg kunde man! Det var i den där novell- och film- och suckvärlden. Det var då som VI började komma i brevlådan. Vi var några stycken som ville vara lite upplysta. Vi gick till biblioteket också; där var en gammal folkbildarkämpe som sa att om man läser böcker så får man veta något. Och det var vid den tiden jag började köpa FiB.

Det var om saker man kunde göra
Jag läste goda råd och recept i början, det var om saker man kunde göra i hemmet. Det här var ju förbannat bra tänkte man. Det var den vägen det började för mig. Det stod om saker som jag kunde använda - om hur man klarar sig; det var råd och hjälp i ekonomiska ting.

Jag minns så väl när jag läste de första novellerna i FiB och VI. De trasslade ju till sig på slutet! De var inte som nove11erna brukade vara - med lycka på s1utet. Man blev sa förvånad och häpen! Men så tänkte man: »Det här är ju jag precis - det här har jag tänkt!» Där fick jag hjälp med min egen verklighet. För utan att man visste det sökte man ju hela tiden.

Det var så det började för mig. Jag skrev entusiastiskt till FiB och sa att det var en bra tidning:
»I början av vårt äktenskap (liksom före) läste jag all slags kolorerad veckopress. Inte för att jag fick någon varaktig behållning av det, men jag höll till godo med det bara för att jag inte visste att det fanns något bättre.
Så hände det mig som det händer så många andra unga flickor, jag fick ta steget rätt in i den hårda verkligheten, in i äktenskapet - jag väntade barn. Och vad det vill säga utan all förberedelse och kunskap tvingas ta ett sådant steg. Det är annat det än den happy end.
Så småningom började vi vakna. Vi upptäckte nya värden omkring oss och vi ville veta mer om saker som rörde oss själva och våra problem. Vi började köpa och låna böcker, först om barnavård o dyl. men också skönlitteratur.
De kolorerade gav vi alldeles på båten. Ungefär samtidigt upptäckte vi tidningen VI som vi ditintills ägnat ett ganska förstrött intresse. Den var ju inte så iögonenfallande till sin utstyrsel och sa fick man den så gott som gratis. Så kom den stora veckopressfejden som vi följde de med stort intresse och det var då vi började köpa FiB. Sen dess har vi bara tyckt mer och mer om den. (...) Så önskar jag att vi på kvinnosidorna ska kunna finna, inte bara matrecept och sådant som rör vårt dagliga arbete (...) utan också sådant som kan stimu1era oss kvinnor att bryta den isolering som så gärna blir följden av att 'vi bara går hemma'. T ex intervjuer eller artiklar om husmödrar som funnit en väg utanför hemmet, som vågar läsa och studera och ta sig tid att leva sitt eget liv, som arbetar i föreningar och som vågar minska på kaksorterna, kort sagt kvinnor som utan att ängsligt undra vad folk ska säga, på egna initiativ gör något mera av sin tillvaro.»

- Så skrev Kerstin Kruse i FiB nr 46 1951. I samma nummer finns tre noveller. Clas Engström De värnlösa, C W Chesnutt Den förgjorda vingården, Per Anders Fogelström Möte på gården. Tre följetonger: Irja Browallius En fågel i handen, Albert Olsson Nya fröken, Mikkjel Fönhus Nybyggarna i Tusterdalen. Där är frimärksspalt, korsord, Stig Sjödins kommentar, reportage av Lars Madsen från Småland, av Svenne Lindqvist från Island, Visst ska vi gymnastisera!, Med tanke på tyger, Fest på fisk, ungdomsspalt, Humoristernas salong, Pelle Svanslös och Biffen och Bananen: illustrationer av Slas, Stig Södersten, Gösta Kriland, Erik Prytz, Mats Nilsson. 48 sidor - 45 öre.

Rakt in i köken
Så gick jag in i föreningar, för jag ville ju vara med och sprida detta som jag nu visste. Har hade ju jag fått hjälp med min egen verklighet. Vart går du idag och får samma hjälp? Och när jag blev så tagen av allt detta gick jag in i ABF, i Konsum, i partiet och kvinnoförbundet, jag sålde FiB och blev bokombud för FiB och för Tiden och Bokkonsum. Man vart en figur därborta på samhället.

Bakpå cykeln hade jag en väska. När jag var ute med tidningen kunde jag ju sälja böckerna också. Trettioåtta prenumeranter hade jag som mest. Det var så roligt när de där böckerna kom! Jag hade ingen anteckningsbok: jag visste ändå att den här boken skall Andersson ha, och den här skall Larsson ha, och sa stoppade jag litet nytt på ett särskilt ställe i väskan. Rakt in i köken kom jag - jag var ett med alla människorna. Det var den rätta inställningen - jag visste att det gjorde bra. Vi läste böckerna och vi pratade om dem. Så utan att man visst det stod man där i köken och diskuterade på ett högt plan!

Jag vet hur välkommen jag var. Tidningen lade jag i lådorna, men en gång i månaden var jag inne och tog upp avgiften. En gång var jag sjuk - då var det många på samhället som undrade vart i hela friden jag hade tagit vägen. På mötena hade jag bakbord. När Karin föddes 56 slutade jag med tidningen; bokförsäljningen hade jag kvar. Jag tror det såldes mer böcker i den tiden än det gör idag. Det fanns ju flera bokombud där på bruket.

Det var också saker för barn - frimärksklubben och annat. En del kom sig inte för med att beställa. Då beställde jag själv lite sådana där saker och hade med mig.

De som gjorde tidningen gjorde den för folket: Det här ska du veta, här får du veta någonting. Så var det.

Man tänkte inte riktigt på vad det betydde och hur fint det var. Det ser man först i ljuset av hur det är nu. Ingen av mina kunder var intellektuell, det var precis ett tvärsnitt av jobbarna därborta. Jag hade elden i mig! Hade vi varit fler hade man nått ännu längre.

Jag fick en plånbok
Men snart blev det andra toner. Ombuden började få poäng och förmåner, dom fick stjärnor och prickar och förtjänsttecken och allt vad det var. När de fått ihop en massa poäng fick en del åka till Paris. Det blev konkurrens mellan ombuden - man behövde inte längre ha kännedom om böckerna. En var så nära sin Parisresa att han tog ut passet och så fick han inte åka. Jag fick en plånbok en gång av äkta läder. Inte ville jag ha den där plånboken! 1955 skrev jag till Einar Ebe och klagade. Ebe svarade att visst hade jag rätt i att alla borde läsa böckerna och begrunda dem - det var tragiskt att ombuden inte läste, skrev han, men om de inte sålde många böcker skulle de bli dyrare.

Och det var nu som lotterierna började - amerikanska lotterier, med bokvinster för hela lotterisumman och så fick jag provisionen. Lotterierna var jag emot. Där fick de böcker men jag var emot att de inte fick de böcker som de själva ville ha.

Jag hade elva öre per tidning och tjugo procent på böckerna. Men ibland drog jag av tio procent på bokpriset och tog bara tio själv.

Man var sa oerhört sugen på vetande. Och skönlitteraturen, som den förmedlades i de tidningarna, den gav oss vetande: Sandemose, Hedenvind och Moa. Och deras böcker gick i fantastiska upplagor. Sandemoses Nybyggare i Alberta gick i 90 000 exemplar 1948. Den kostade 1:45! Hedenvinds Med rallarkarra mot dikten såldes i 75 000 exemplar 1950 för samma pris.

Hade man radio, FiB och VI - då hade man ett bildningsinstrument. Det var min väg in till världen.

Intervjuare: Jan Stolpe


_______________________________
1962

BONNIERS BRYTER AVTALET

I ett halvår sköttes förhandlingarna i hemlighet. Men sen när saken var klar och det blev offentligt att Bonniers hade köpt Folket i Bild så gällde det att tysta en besvärlig opinion.

Därför ställde sig Lukas Bonnier, chefen för Åhlen & Åkerlund, upp i det ena sammanhanget efter det andra och uttalade högtidliga 1öften. »I överlåtelsehandlingarna fanns en särskild paragraf enligt vilken de nya agarna förband sig att vidareföra de traditioner som var förknippade med Folket i Bild» (FiB:s fd chefredaktör Ivar Öhman - DN den 29.9 -71).

Lukas Bonnier höll tal för Åhlen & Åkerlundsjournalister. »Läsarna av Nya Folket i Bild kommer att vara med i en omvärld där också litteratur, konst och andra kulturyttringar är ett journalistiskt angripbart material.» Lukas Bonnier skrev också en programförklaring i det första Bonniernumret av Nya Folket i Bild (nummer 5 1963).
»Beträffande programmet för Nya Folket i Bild/aktuellt har förlagsledningen lämnat den nya redaktionen tre huvuddirektiv.

Vi avser att återföra delar av den nya tidskriftens innehåll vad beträffar valet av novellistik och illustrering till FiB:s tidigare ambitioner att presentera nyskapande - radikala - författare och konstnärer. Vi hoppas med andra ord att i den sammanslagna FIB/ aktuellt få presentera både det nyaste och det bästa inom berättar- och illustrationskonsten» (Lukas Bonniers spärr).
Så haglade de lögnaktiga 1öftena. Kritiken från arbetarrörelsen och från FiB:s gamla ombud sopades undan som kraxningar från sinnesslöa korpar. Sen lurades Tage Erlander, Ivar-Lo Johansson, Stig Carlson och andra människor som kunde förknippas med gamla Folket i Bild att ställa upp i det första numret av FIB/aktuellt. Det blev ett stort, glansigt och påkostat nummer med Mao Tse-tung på omslaget.

Sen dröjde det bara några månader innan FiB/aktuellt blev en tidning för underhållningsvåld och sex, »spännande läsning». Då resignerade köparna och upplagan sjönk, naturligtvis.

Nu hette det att tidningen inte var 1önsam. Lukas Bonnier och de andra pamparna i Åhlen & Åkerlunds förlagsledning hade täta och hemliga sammanträden. Det var sommaren 1964.

Man diskuterade en färgbild på Carola Funke, 19 år. Hon var blond och ljuv, men hennes far var ryktesvis pamp bland pingstvännerna i Karlstad. Det kunde alltså bli bråk. Några av direktörerna mumlade om att det kunde skada »Åhlen & Åkerlunds goda namn» om man publicerade den bilden på Carola som sammanträdena gällde. En efter en granskade herrarna hennes vänstra bröstvårta.
Men Rune Ernestad, den nye chefredaktören för FIB/aktuellt, stred hårt för sin sak. Dels skulle man ha nakna flickor i varje nummer, färgbilder på glansigt papper, dels skulle man låtsas att de inte var nakna. Eller i varje fall att nakenheten inte var pornografisk. Förebilden fanns i USA, där tidningen Playboy inte bara hade nakna flickor utan också noveller och intervjuer med kända författare. Då kunde folk säga att de köpte tidningen för »kvaliténs» skull, för att det fanns så mycket att läsa i den.
Man kunde fotografera flickorna »fräscht» på badstranden, bland klippor eller i vajande sädesfält. Så skulle man kunna spela oförstående om någon talade om pornografi.
Tidningen Playboy sålde i alla fall i miljonupplagor i USA. Och inte var det för sina kulturskriverier eller noveller, inte. Fast kulturskriverierna gjorde att tidningen inte ens i USA hade dåligt rykte...

(I juli 1963 hade Lukas Bonnier sagt i Aftonbladet: »Vi kommer med en helt ny tidning, ett veckomagasin efter amerikanskt mönster som vi hoppas mycket på» ).

Strålande tider - härliga vinster
Den 13 oktober 1964 publicerades bilden på Carola Funke. Den nya vägen var inledd. Det blev succé - försäljningsmässigt. Rune Ernestad blev snart befordrad till förlagsredaktör, som är finare att vara än chefredaktör.
Sen gick utvecklingen fort. De gamla, svikna och besvikna läsarna föll bort och nya kom istället. Den snabbt stigande upplagan (från 83.297 vid tiden för Carola Funke till 215.822 ett år senare) fick förlagsdirektörerna att helt släppa hämningarna. Det visade sig nämligen inte nödvändigt att ha med någon »kultur» för att höja vinsterna. I stället kunde man visa flera flickor åt gången. Den första massutvikningen inträffade 1967 och upplagan var nära att gå över 300.000.

Det var frid och fröjd i Åhlen & Åkerlund. Kritikerna hade resignerat och vinsterna strömmade in.

Det stora språnget
Men så slog konkurrenten Lektyr till. 1969 visade Lektyr för första gången en bild på en flicka där blygdhåren skymtade. Åhlen & Åkerlunds direktörer fick hastigt sammanträda på nya hemliga krismöten. En och en studerade de den nya flickbilden, ett färgdia i 6x6 centimeter på en ljusskiva. Flickan var blond och man kunde tydligt se hennes blygdhår. Men skulle Åhlen & Åkerlund ta språnget?

Språnget togs. Men Lektyr svarade med en artikelserie som påstods vara »sexualupplysning» där det bland annat meddelades att rödhåriga kvinnor är mer begivna när det skall bära till än kvinnor med annan hårfärg, samt att man med mörkt hudpigment har större sexualorgan än män med ljust hudpigment.

1971

FIB/aktuellt svarade med egen »upplysning» och diverse bilder ur sensationella filmer. Lektyr svarade med en serie »testa er själv», »testa era vänner», »testa er fru» osv.
Numera är man desperat på FIB/aktuellt. Lektyr har dragit ifrån i upplaga och vad man än hittar på så hittar pojkarna på Lektyr på något värre. Inte ens FIB/aktuellts senaste »drapslag» har lyckats: en artikelserie om våra värsta restaurangtjurar, där den »bäste» påstår sig ha nedlagt ett skräckinjagande stort tusental kvinnor.
Lektyr har än en gång svarat med en motsvarande artikelserie om våra värsta baddare till kvinnor. Nyligen slog man till med följande annons och 1öpsedel: »Inga-Lill Nilsson, 22 år, som älskat med 200 män: »JAG GER MIG ALDRIG FÖRRÄN JAG HAR KILLEN UTAN KALSONGER» .
På FIB/aktuellt letade man raskt upp en ung dam med i sammanhanget förbluffande akrobatiska talanger. Lektyr har övergått till kända människors sexualvanor osv osv.
Så var läget i september 1971 nar Åhlen & Åkerlunds jurister vände sig till regeringen för att klaga över att namnet Folket i Bild hade tagits tillbaka av en ny folkrörelse. Det var ju meningen att Folket i Bild skulle tystas. Men Åhlen & Åkerlunds direktörer har än en gång misslyckats.

Jan Guillou


_________________________

DETTA FÅR INTE UPPREPAS

Stöd Folket i Bild/Kulturfront



Publicerad på www.fib.se 2005-03-23

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  Uppmarsch till nytt krig?
  Allvarliga rubbningar?
  Allvarlig rubbning
  Revolutionen 1918 och dess myter
  Både Bush och Abbas angriper palestiniernas rättigheter
  Rasistisk rapportering av krisen i Kenya
  Exotisk dans på rosor och törnen
  En kris som väst själv skapat
  Är Täppas islamofob?
  Kul att höra av dig!
  Jugoslavienkrigen är inte slut
  Nästa Kosovokrig
  Välpreparerad julskinka
  Puss och kram då på er!
  Fred på jorden
  Med röda betor och betäckt svans
  EN VARGUNGE OCH HANS MAJBLOMMOR
  Krypande för dekadent överhet
  Med rent uppsåt
  Svar till Rune L om nobelfesten
  Den offentliga lögnen om EU-fördraget
  Viktigt att Sverige förblir alliansfritt
  Alliansen — mot demokrati
  Dygnet som gick - en utställning, en död
  Ekonominyheternas världsbild
  Kärnkraftshökarna vädrar morgonluft
  Peter Bratt överklagade inte IB-domen
  Svenska soldater till Tchad
  Skoldebatt nov 2007
  Som en fågel
  Reflexioner efter Seminarium om Kambodja
  Jan Myrdals tal till Gun Kessle
  Gun Kessle talade själv på sin begravning
  Astrid - Småbrukarnas vän
  Den havererade skolpolitiken
  Till Minne - Rune L
  Stefan Lindgren om Gun Kessle
  Till minnet av Gun Kessle
  ”Så minns vi Gun Kessle”
  Myrdal är själv en del av problemet
  Kommunalrådsmonument i varje kommun
  Minnesord över Gun Kessle
  Om tre gånger utesluten Guillou
  RONDELLHUND PÅ ITALIENSKA
  Ett PS till diskussionen om IB
  FRED, JORD, BRÖD OCH POLITISK ALLMAKT
  Stor uppslutning av Jan Myrdals många vänner
  Jan Myrdaltal
  Enander 2007-08-31
  Kassjöbornas fritidsområde kalhugget trots år av protester
  Byarådet mot staten
  Fältbiologerna lämnar svenska FSC
  En solid tegelsten
  Sjukskriv Reinfeldt!
  Behåll Tryckfrihetsförordningen
  Chomskys svar till Moynihan
  Handlingsförlamning eller solidaritet
  Varför hatar vi dem?
  Det har aldrig funnits någon riktig vänster i Israel
  Krönika om ett förebådat kaos
  Halleluja i dårarnas paradis
  De flerdubbla lojaliteternas skede
  Blair har närmare till Gud än till Marx
  Strängnäs 1 maj 75
  Vi har just upplevt folkets kultur i teve. Eller ?
  Ett viktigt statsbesök för lilla landet Sverige
  Utan både apbett och apvett
  Sålde Perrson sin heder?
  Från intet allt vi vilja bli
  Yttrandefrihet version 2.0?
  Vietnam var nära
  Engelska flottan ska siktas vid Vinga - O boy!
  LRF-företag sprider allergi och antibiotika genom GMO
  Sadisterna vill ut
  Föredrag av JM nov 2004
  Med "antisemitismen" som politiskt vapen
  Resan till Pol Pot
  SvD i Pol Pots läger
  Israels regim styr svenska medier
  Åtalet mot Åke Gren
  För en folkets kultur
  Var finns folkrättsexperterna i debatten?
  Hotet från antisemitismen
  FiB:s organisation PDF-dokument
  Kravet är detsamma idag – förbjud atomvapen!
  Skriftställning 4 sid 221-153
  För en folkets kultur
  För nationen och kulturen
  En historia - ordfront 2/91
  Sveket mot Folket i Bild
  Rörande en kommunsitisk kultuersyn
  Ta tjuren vid hornen
  Israel och sionismen
  Slutsatser av Iraktribunalen
  Frågan om neutraliteten
  Kampen mot imperialismen
  Om språk och språkpolitik
  Enhetsfronten
  Frågan om neutraliteten
Nyheter
För en folkets kultur
Försvar för yttrande- och tryckfriheten
Antiimperialism




  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se