Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Nu, två år efter 11 september-kriget mot 'terroristnästet' Afghanistan, reste John Pilger dit för första gången. 'Under ett helt liv har jag rest genom områden där det råder politiskt kaos, men jag har aldrig sett något liknande', skriver han i den här rapporten om våld, korruption och hopplöshet. Det är är en skarp vidräkning med de lögner och den girighet som gjort att också dagens Afghanistan är ett helvete, inte minst för kvinnor.

På det brittiska labourpartiets kongress efter 11 september-attackerna yttrade Tony Blair några minnesvärda ord: 'Till det afghanska folket ger vi detta löfte. Vi kommer inte att lämna er' Om talibanregimen faller kommer vi att arbeta tillsammans med er för att se till att dess efterträdare blir en regering som åtnjuter brett stöd, som förenar alla etniska grupper och som erbjuder en väg ut ur den fattigdom som nu präglar er eländiga existens.' Han imiterade George W Bush, som några dagar tidigare hade sagt: 'Afghanistans förtryckta folk kommer att känna av Amerikas och hennes allierades generositet. Samtidigt som vi slår till mot militära mål kommer vi också att släppa ner mat, mediciner och andra förnödenheter till Afghanistans svältande och lidande män och kvinnor och barn. USA är det afghanska folkets vän.'

Nästan vartenda ord av det de sade var lögn. Deras deklarerade omsorg var en grym illusion som beredde vägen för erövringen av både Afghanistan och Irak. Den illegala angloamerikanska ockupationen av Irak blir ständigt mer kaotisk, men kanske är den bortglömda katastrofen i Afghanistan, den första 'segern' i 'kriget mot terrorismen', ett ännu mer chockerande vittnesbörd om USA:s och Storbritanniens maktfullkomlighet.


Det var mitt första besök i landet. Under ett helt liv har jag rest genom områden där det råder politiskt kaos, men jag har aldrig sett något liknande. Kabul påminner om Dresden efter 1945, med grus och spillror i stället för gator; här lever människor i sammanstörtade byggnader, som jordbävningsoffer i väntan på undsättning. De har inget elektriskt ljus och ingen värme; deras apokalyptiska eldar brinner nätterna igenom. Det finns knappast en vägg kvar som inte har märken efter nästan alla sorters vapen. Bilar ligger vända upp och ner vid rondeller. Elstolpar som skulle ha försett en uppsättning moderna trådbussar med ström ser ut som böjda gem. Trådbussarna står staplade på varandra, påminnande om de pyramider av maskiner som röda khmererna reste för att markera år noll.

Mer än 10 miljarder dollar har spenderats på Afghanistan sedan den 7 oktober 2001, det mesta av USA. Mer än 80 procent av denna summa har gått till att betala bombningen av landet och till att fylla krigsherrarnas kassor, de före detta mujahedin som kallade sig 'norra alliansen'. Amerikanerna gav varje krigsherre tiotusentals dollar i kontanter och mängder av vapen. 'Vi vände oss till alla befälhavare som vi kunde komma i kontakt med', sade en CIA-tjänsteman till Wall Street Journal under kriget. Med andra ord: de mutade dem för att de skulle sluta kriga med varandra och i stället bekämpa talibanerna.

Det här var samma krigsherrar som, när de kämpade om makten över Kabul efter att ryssarna dragit sig tillbaka 1989, pulvriserade staden och dödade 50 000 civila, hälften av dem under ett år, 1994, enligt Human Rights Watch. Tack vare amerikanerna har den faktiska kontrollen över Afghanistan överlåtits till i stort sett samma mafiosi och deras privata arméer, vilka härskar genom fruktan, utpressning och monopolisering av opiumvallmohandeln, som förser Storbritannien med 90 procent av dess heroin. Den post-talibanska regeringen är en fasad; den har inga pengar och dess dekret äger knappt giltighet ens innanför Kabuls stadsportar, trots demokratiska pretentioner som de allmänna val som planeras för nästa år. Omar Zakhilwal, en tjänsteman på departementet för landsbygdsfrågor, sade till mig att regeringen får mindre än 20 procent av det bistånd som levereras till Afghanistan. 'Vi har inte ens pengar till att betala löner, än mindre till att planera en återuppbyggnad', sade han. Presidenten Hamid Karzai är tillsatt av Washington och han tar sig inte någonstans utan sitt uppbåd av livvakter från de amerikanska specialstyrkorna.


I en rad anmärkningsvärda rapporter, den senaste publicerad i juli, har Human Rights Watch dokumenterat illdåd 'som begåtts av gangsters och krigsherrar som fördes till makten av Förenta staterna och dess allierade efter talibanernas fall 2001' och som 'i själva verket har kapat landet'. Rapporten konstaterar att armé- och polisstyrkor som kontrolleras av krigsherrarna ostraffat kidnappar bybor och håller dem inspärrade i inofficiella fängelser tills lösen betalts; att våldtäkter begås i massiv omfattning mot kvinnor, flickor och pojkar; att befolkningen drabbas av rutinmässig utpressning och plundring, och godtyckliga mord. Flickskolor bränns ner. 'Eftersom soldaterna siktar in sig på kvinnor och flickor', konstateras det i rapporten, 'stannar många inomhus, vilket gör det omöjligt för dem att gå till skolan [eller] till arbetet.'


I den västliga staden Herat, till exempel, blir kvinnor arresterade om de kör bil; de är förbjudna att resa i sällskap med en man som de inte är släkt med, de får inte ens åka med en taxichaufför om de inte är släkt med honom. Om de åker fast utsätts de för ett 'kyskhetstest', vilket innebär ett slöseri med dyrbara sjukvårdstjänster som kvinnor och flickor, enligt Human Rights Watch, 'nästan helt saknar tillgång till, särskilt i Herat där färre än en procent av kvinnorna föder med utbildad personal vid sin sida'. Dödligheten bland födande kvinnor är den högsta i världen, enligt Unicef. Herat styrs av krigsherren Ismail Khan, som USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld hyllade som 'en sympatisk man' eftertänksam, välbetänkt och självsäker'.


'Förra gången vi möttes i denna kammare', sade George W Bush i sitt tal till nationen förra året, 'var Afghanistans mödrar och döttrar fångar i sina egna hem, förbjudna att arbeta eller gå i skolan. I dag är kvinnorna fria, och de är en del av Afghanistans nya regering. Och vi välkomnar den nya ministern för kvinnofrågor, doktor Sima Samar.' En späd, medelålders kvinna i sjalett stod upp och tog emot de koreograferade ovationerna. Samar, en läkare som vägrade att neka kvinnor behandling under talibanåren, är en sann motståndssymbol, som under en kort period exploaterades av en inställsam Bush. I december 2001 deltog Samar i den av Washington sponsrade 'fredskonferensen' i Bonn där Karzai installerades som president och tre av de mest brutala krigsherrarna som vicepresidenter.

Så fort applåderna i kongressen hade klingat av utsattes Samar för smutskastning och falska anklagelser för blasfemi och tvingades bort. Krigsherrarna, som skiljer sig från talibanerna bara i fråga om sina stamlojaliteter och sin religiösa pietet, tolererade inte ens en symbolisk kvinnoemancipation.

I dag lever Samar i ständig fruktan för sitt liv. Hon har två skräckinjagande livvakter med automatvapen. En står framför dörren till hennes kontor, den andra utanför hennes port. Hon färdas i en skåpbil med svarta rutor. 'Under de senaste 23 åren har jag inte varit trygg', sade hon till mig, 'men jag behövde aldrig gömma mig eller resa runt med beväpnade män, vilket jag måste göra nu' Det finns inte längre någon officiell lag som hindrar kvinnor från att gå till skolan och arbetet; det finns ingen lag om hur de måste gå klädda. Men verkligheten är den att inte ens under talibanerna var trycket på kvinnor ute på landsbygden lika hårt som det är nu.'


Apartheidsystemet må ha upphört i juridisk mening, men för så många som 90 procent av Afghanistans kvinnor är dessa 'reformer' - exempelvis inrättandet av ett kvinnoministerium i Kabul - inte mycket mer än en teknikalitet. Burkan förekommer fortfarande överallt. Som Samar säger är kvinnornas situation på landsbygden ofta mer desperat nu eftersom de ultrapuritanska talibanerna bestraffade våldtäkter, mord och plundring hårt. Till skillnad från i dag var det möjligt att färdas tryggt genom stora delar av landet.

'Under talibanerna levde vi på en begravningsplats, men vi var trygga', sade aktivisten Marina till mig. 'Vissa människor säger till och med att de hade det bättre. Så desperat är situationen i dag. Lagarna må ha ändrats, men kvinnor vågar inte gå utanför hemmet utan burkan, som vi bär lika mycket för att skydda oss.'

Marina är en ledande medlem av Rawa, Revolutionary Association of the Women of Afghanistan, en heroisk organisation som i åratal försökte få omvärlden att uppmärksamma kvinnornas lidande i Afghanistan. Rawa-kvinnor reste i hemlighet genom hela landet, med kameror dolda under sina burkas. De filmade en avrättning och andra övergrepp som talibanerna begick, och smugglade ut videobandet till väst. 'Vi tog med det till olika mediebolag', sade Marina. 'Reuters, ABC Australia, till exempel, och de sade, ja, det är mycket bra men vi kan inte visa det, det är alltför upprörande för människor i väst.' Avrättningen visades faktiskt till slut, i en dokumentär som sändes av Channel 4.


Detta var före den 11 september 2001, när Bush och de amerikanska medierna upptäckte kvinnornas situation i Afghanistan. Hon säger att den nuvarande tystnaden i väst när det gäller den väststödda krigsherreregimens ohyggliga karaktär är precis likadan. Vi träffades i hemlighet och hon bar slöja för att dölja sin identitet. Marina är inte hennes riktiga namn.

'Två flickor som gick till skolan utan burka dödades och deras döda kroppar placerades framför deras hus', sade hon. 'Förra månaden kastade sig 35 kvinnor i en flod tillsammans med sina barn och dog, bara för att komma undan militärer som var ute på våldtäktsstråt. Så ser Afghanistan ut i dag; talibanerna och norra alliansens krigsherrar är två sidor av samma mynt. För Amerika är det en Frankenstein-historia - man bygger upp ett monster och monstret vänder sig mot en. Om Amerika inte hade byggt upp dessa krigsherrar, Usama bin Ladin och alla de fundamentalistiska krafterna i Afghanistan under den ryska invasionen, så skulle de inte ha attackerat sin herre den 11 september 2001.'


Afghanistans tragedi är ett exempel på den västerländska maktens maxim - att länder i tredje världen betraktas och behandlas utifrån ett enda kriterium: hur användbara de är för 'oss'. Den hänsynslöshet och det hyckleri som detta förutsätter är stämplade på Afghanistans moderna historia. En av det kalla krigets mest välbevarade hemligheter var Amerikas och Storbritanniens samarbete med krigsherrarna, mujahedin, och den avgörande roll de båda länderna spelade för att uppmuntra det jihad som frambringade talibanerna, al-Qaida och 11 september.

'Enligt den officiella historiesynen', erkände Zbigniew Brzezinski, president Carters nationella säkerhetsrådgivare, i en intervju 1998, 'började CIA stödja mujahedin 1980, det vill säga efter att den sovjetiska armén hade invaderat Afghanistan' Men sanningen, som hållits dold fram till nu, är en helt annan.' På Brzezinskis inrådan beslutade Carter i juli 1979 att avsätta 500 miljoner dollar som skulle gå till att upprätta vad som i grund och botten var en terroristorganisation. Målet var att lura Moskva, som då oroade sig över den islamiska fundamentalismens spridning i de sovjetiska centralasiatiska republikerna, in i den afghanska 'fällan', som också var en fundamentalistisk smittkälla.


I sjutton års tid öste Washington ner 4 miljarder dollar i fickorna på några av de brutalaste männen på jorden - med det övergripande målet att köra slut på och i slutändan ödelägga Sovjetunionen genom ett meningslöst krig. En av dessa män, Gulbuddin Hekmatyar, en krigsherre som gynnades särskilt av CIA, tog emot tiotals miljoner dollar. Han specialitet var att smuggla opium och kasta syra i ansiktet på kvinnor som vägrade bära slöja. 1994 gick han med på att sluta attackera Kabul på villkor att han blev premiärminister - vilket han blev.


Åtta år tidigare hade CIA-chefen William Casey gett sitt stöd till en plan som utarbetats av Pakistans underrättelsetjänst ISI och som gick ut på att rekrytera människor från hela världen till det afghanska jihad. Mer än 100 000 islamiska rekryter utbildades i Pakistan mellan 1986 och 1992, i läger som stod under uppsikt av CIA och MI6, och där de brittiska specialstyrkorna SAS utbildade blivande al-Qaida-soldater och talibankrigare i bombtillverkning och andra dödliga färdigheter. Deras ledare fick utbildning i ett CIA-läger i Virginia. Detta kallades Operation Cyclone och den fortsatte långt efter att Sovjetunionen hade dragit sig ur Afghanistan 1989.

'Jag medger att [länder] blott är pjäser på ett schackbräde', sade lord Curzon, det brittiska imperiets vicekonung i Indien 1898, 'på vilket ett stort spel äger rum som går ut på att dominera världen.' Brzezinski, rådgivare till flera presidenter och en guru som beundras av Bush-gänget, har använt nästan exakt samma ord. I sin bok The Grand Chessboard skriver han att nyckeln till världsdominans är Centralasien med dess strategiska position mellan konkurrerande stormakter och dess oerhörda olje- och gastillgångar. 'För att uttrycka det med en terminologi som går tillbaka till de gamla imperiernas mer brutala tidsålder', skriver han, är ett av 'imperiets stora nödvändiga geostrategiska mål' att 'hindra barbarerna från att sluta sig samman'.


När Sovjetunionen till slut kollapsade övergick schackbrädet till Clintonadministrationen. Mujahedins senaste mutation, talibanerna, styrde nu Afghanistan. 1997 tog tjänstemän vid USA:s utrikesdepartement och direktörer i Union Oil Company of California (Unocal) diskret emot talibanledare i Washington och Houston, Texas. De fick ett överdådigt mottagande, med middagsbjudningar i luxuösa hem i Houston.

Det amerikanska målet var nu att förverkliga en 60 år gammal dröm om att bygga en gasledning från det tidigare sovjetiska Kaspiska havet tvärs genom Afghanistan. Talibanerna erbjöds 15 cent per 1 000 kubikfot gas som passerade genom Afghanistan. Detta hände visserligen under Clintons tid vid makten, men de som försökte driva igenom avtalet var samma 'olje- och gasjunta' som snart skulle komma att dominera George W Bushs regim. Bland dessa personer fanns tre tidigare medlemmar av George Bush den äldres regering, såsom den nuvarande vicepresidenten Dick Cheney, som representerade nio olika oljebolag, och Condoleezza Rice, numera nationell säkerhetsrådgivare men på den tiden direktör hos Chevron-Texaco med särskilt ansvar för Pakistan och Centralasien.

Gaslednings-'drömmen' förbleknade när två amerikanska ambassader i Östafrika bombades och al-Qaida fick skulden och kopplingen till Afghanistan gjordes. Talibanerna var inte längre användbara; de hade blivit en belastning och kunde därmed offras. I oktober 2001 bombade amerikanerna tillbaka sina gamla krigsherrekumpaner, 'norra alliansen', till makten. I dag, i det 'befriade Afghanistan', genomförs gasledningsprojektet till slut, under överinseende av USA:s ambassadör i Afghanistan, John J Maresca, tidigare anställd hos Unocal.


Sedan talibanerna störtades har USA etablerat 13 militärbaser i de nio tidigare sovjetiska centralasiatiska länder som är Afghanistans råvarurika grannländer. Över hela världen finns det nu en amerikansk militär närvaro vid inkörsporten till varje geografiskt område med betydande tillgångar av fossilt bränsle. Lord Curzon skulle knappast känna igen sitt stora spel. Detta är vad USA:s Space Command kallar 'full spectrum dominance'.

Det är från den vidsträckta, av Sovjetunionen byggda militärbasen i Bagram, i närheten av Kabul, som USA kontrollerar landvägen till Kaspiska havets rikedomar. Men, precis som är fallet med den andra erövringen, den av Irak, fungerar inte allt smidigt. 'De skjuter på oss varenda gång vi tar oss utanför basen', sade överste Rod Davis. 'För oss är det en stridszon därute.'

Jag sade till honom: 'Men president Bush säger att ni befriade Afghanistan. Varför skulle då människor skjuta på er?'

'Fientliga element finns överallt, min vän.'

'Är det så förvånande med tanke på att ni stödjer mordlystna krigsherrar?', svarade jag.

'Vi kallar dem regionala guvernörer.'


Kriget som drev bort talibanerna från makten har aldrig upphört. Tiotusen amerikanska soldater är stationerade här; de ger sig ut i sina attackhelikoptrar och pansarfordon och spränger grottor i bergen eller angriper en by, oftast i den sydöstra delen av landet. Talibanerna är på väg tillbaka i den pashtunska regionen och längs gränsen till Pakistan. Krigets omfattning finns det ingen oberoende kännedom om; amerikanska talesmän som överste Davis är källan bakom nyhetsrapporter som säger att '50 talibanska soldater dödades av amerikanska styrkor'. Afghanistan är nu så farligt att det är praktiskt taget omöjligt för journalister att få reda på någonting.

USA:s operativa högkvarter är nu 'interneringsanläggningen' i Bagram, dit misstänka tas och förhörs. Två tidigare fångar, Abdul Jabar och Hakkim Shah, berättade för New York Times i mars att så många som 100 fångar 'tvingades stå med huvor över ansiktet, med armarna uppsträckta och fastkedjade i taket och med bojor på fötterna, utan att kunna röra sig i timmar i sträck, dag som natt'. Härifrån skickas många till koncentrationslägret i Guantanamo Bay.


De förvägras alla rättigheter. Röda korset har bara getts tillåtelse att inspektera en del av 'interneringsanläggningen'; Amnesty har nekats tillträde helt och hållet. En taxichaufför i Kabul vars familj jag intervjuade, Wasir Mohammad, 'försvann' i april förra året i Bagramfängelset efter att han hade bett om upplysningar vid en vägspärr om en vän som blivit arresterad. Vännen har senare släppts, men Mohammad sitter nu i en bur i Guantanamo Bay. En före detta inrikesminister i Karzais regering sade till mig att Mohammad hade befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt: 'Han är oskyldig.' Han var dessutom känd för att ha varit kritisk till talibanerna under deras tid vid makten. Det är troligt att många av dem som sitter inspärrade i Bagram och Guantanamo Bay blev kidnappade av personer som ville åt de lösensummor som amerikanerna betalar för misstänkta som lämnas över till dem.


Varför, frågade jag överste Davis, tillerkänns inte människorna i 'interneringsanläggningen' de grundläggande rättigheter som han som amerikan skulle förvänta sig om han togs till fånga av en utländsk armé? Han svarade: 'Frågan om krigsfångar hör hemma långt ute på vänster- eller högerkanten beroende på vilket perspektiv man har.' Detta är den kafkaartade värld som Bushs Amerika byggt upp i de senaste tillskotten till sitt imperium, det verkliga och det virtuella, en värld som växer ur nya ruiner på platser där människors liv inte tillmäts samma värde som dödsoffren vid Ground Zero i New York.

En sådan plats är en by som heter Bibi Mahru, som attackerades av ett amerikanskt F-16-plan för nästan två år sedan under kriget. Piloten släppte en 250 kilos MK82-'precisions'-bomb över ett hus av sten och lera där Orifa levde tillsammans med sin man Gul Ahmed, som var mattvävare. Bomben dödade alla utom Orifa och en son - åtta medlemmar av hennes familj, inklusive sex barn. Två barn i huset intill dödades också.


Orifa berättade för mig, med ansiktet förvridet av sorg och vrede, om hur kropparna lades ut framför moskén, och om det fruktansvärda tillstånd i vilket hon fann dem. Hon ägnade hela eftermiddagen åt att samla ihop likdelar, 'och sedan lade jag dem i påsar och skrev namn på så att de skulle kunna begravas senare'. Hon sade att ett team bestående av elva amerikaner kom och inspekterade kratern på den plats där hennes hem hade stått. De noterade tillverkningsnummer på granatsplitter och var och en av dem intervjuade henne. Deras tolk gav henne ett kuvert med 15 dollar i. Senare fick hon hjälp att ta sig till USA:s ambassad i Kabul av Rita Lasar, en kvinna från New York som hade förlorat sin bror i World Trade Center och rest till Afghanistan för att protestera mot bombningarna och trösta offren. När Orifa försökte överlämna ett brev genom ambassadens grind blev hon tillsagd: 'Gå härifrån din tiggare.'


I maj förra året publicerade Guardian resultatet av en undersökning som gjorts av Jonathan Steele. Han drog slutsatsen att utöver de uppemot 8 000 afghaner som dödades av amerikanska bomber kan ytterligare så många som 20 000 ha dött som en indirekt konsekvens av Bushs invasion, inklusive de som flydde från sina hem och förvägrades katastrofbistånd mitt under en pågående torka. Bland alla de stora humanitära kriserna på senare år finns det inget land som fått mindre hjälp än Afghanistan. Bosnien, med en fjärdedel av Afghanistans befolkning, fick 356 dollar per person; Afghanistan får 42 dollar per person. Bara 3 procent av allt internationellt bistånd till Afghanistan har gått till återuppbyggnad; den USA-ledda militära 'koalitionen' svarar för 84 procent, resten är katastrofbistånd. I mars förra året flög Karzai till Washington för att tigga mer pengar. Han blev lovad ytterligare medel från privata amerikanska investerare. Av dessa pengar kommer 35 miljoner dollar att gå till finansieringen av ett planerat femstjärnigt hotell. Som Bush sade: 'Afghanistans folk kommer att känna av Amerikas och hennes allierades generositet.'

John Pilger

Översättning: Tor Wennerberg


Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  Bör Sverige erkänna folkmordet?
  Hjälp barnen på Haiti!
  To shoot an elephant
  Protestera mot ökade insatser i Afghanistan
  Israel nekar läkare tillstånd att delta i konferens i Gaza
  Valet av Ahtisaari - en skandal
  Vad får vi säga om Kurdistan?
  TERRORISTJAKTEN och RÄTTSSÄKERHETEN
  Sverige - det nya DDR
  Condoleezza Rice is a War Criminal
  Svensk vapenexport
  Nya numret
  Akademiker mot statlig kampanjhistoria
  Justerad FRA-lag kan röstas igenom ikväll!
  Satirarkivet
  Nu gäller det Kosovo
  Läs IB-materialet i original
  Den havererade skolpolitiken
  Lambertz vill skrota TF
  Debatt om äktenskapet
  Oljeintressen militärregimens
  Västerländska medier förvränger islambilden
  Jugoslavienkrigen är inte slut
  Stoppa utvisningarna till Afghanistan!
  Västbodaskolan i graven! (demokratin också …)
  Vad gör dom med Kambodja?
  Och vad hände med Tobinskatten?
  Irak, Palestina och Afghanisatan är samma ockupation
  CIA om Kina, Indien … och EU?
  Miljöpartiet svänger om svenska trupper i Afghanista
  Nu kommer uppropet mot svensk trupp i Afghanistan
  Angreppen på kollektivavtalen
  Avtalet i Mecka
  Imperialistiska klimatförändringar
  Ska vi döma Hitler efter västerlandet eller västerlandet efter Hitler?
  FiB satsar på satirbilder
  SR och SVT vill vara makten till lags
  Framtiden mörknar på Hornet
  A-kassan
  Ellsbergmöte
  Överilad örfil efter pistolhot skäl för avsked
  Slow Food, julmatens rötter och traditioner
  Håll tassarna borta från tryckfrihetsförordningen!
  FiB svarar Malm
  Sionismen är judisk nationalsocialism
  Svenska hjälparbetare brutalt attackerade av israeliska bosättare
  Hur kritisera Ryssland?
  Några råd till en utrikesminister från Sverker Åström
  Carl Bildt farligare än sina brudar!
  Tycker du att magdans är ett turkiskt nöje?
  Back to basics!
  Grattis Fredrik!
  En annan Annan?
  Imperiets sista strid?
  Är man antisemit om man försvarar de palestinska flyktingarnas rätt att återvända?
  Var och en som har, åt honom skall varda givet
  11:e september ifrågasatt
  Konspirationer finns det gott om
  Lars Drake vs. Cecilia Wikström
  Valets icke- frågor
  Läraktiga ungliberaler
  Folkpartiet
  Besviken på Junilistan
  Var går gränsen för Israel?
  Pudelns kärna
  Istället för B-52:ors bombmattor över Gaza
  Öppet brev TV4 Nyheterna och Rolf Porseryd
  Avskaffa skolans värdegrund
  Kulturfront gav ut boken Kampuchea mellan två krig
  JO-anmälan
  Malmökonferensen
  Manipulerade av Pol Pots leende
  En björntjänst gör ju ingen glad
  Pressmeddelande
  Svenskar och amerikaner under gemensamt befäl i Afghanistan
  Den där natten när Olof Palme sköts
  Fågelinfluensan har drabbat medierna
  M a a nidbilder av profeten Muhammed och yttrandefriheten
  FiB:s Mohamedteckning
  Sverige är med i Nato
  Upprop mot terroristlagarna
  Svenska är inte lagstadgat majoritetspråk
  Förste stupade svensken i USA:s krig
  KAN DET BLI VÄRRE?
  Häv bannlysningen av Ahmed Yusuf!
  Pinter har talat
  USA erkänner användning av fosforvapen, men ...
  När tänker den svenska regeringen protestera mot USA:s användning av förbjudna vapen i Irak?
  Det är Bush som är terroristen
  Sukralos
  Stora journalistpriset till cynikern Skugge
  Några sanningens ord
  Drevet mot Pinter går vidare
  Mutsnacket är en cover-up för stölden av hela Irak
  Krigsprotester
  UNT om Pinter
  Tal av Harold Pinter
  Fredsmamman arresterad
  Bokmässan 2005
  SYMBOL FÖR TORTYREN I ABU GHRAIB
  Är den italienska rättsapparaten mer oberoende än den svenska?
  Jan Myrdal skriver öppet brev
  Nej i Frankrike
  Små och stora nyheter 2
  Stora och små nyheter
  Norrland ska bli övningsområde för NATO
  Motståndet berättigat
  Detta är den sista intervjun med mannen som inte fick intervjuas
  Vänstern och den vite mannens börda
  DN tappar ansiktet
  FiB på bokmässan
  Vi borde alla få rösta i USA:s presidentval
  Professorns ödmjuka svartmålning
  Jakubowski kackar i eget bo
  Militanta ideologer styr USA
  Körens bästa kvinna ...
  Forum för diskussioner om samtiden; Bokmässan 2004
  Hur många barn har du dödat idag, Bush?
  Riggad debatt om sjukskrivningar
  Villkorat medborgarskap?
  Hemlig specialstyrka från USA avvisade egyptier
  Sprickan i Ordfronts består
  Förbjuder vi lögner förlorar sanningen
  Vem betalar kalaset?
  Coltan
  DN ger mobben handen 11 augusti
  Mooretal
  Vetenskapsman vägrar delta i konferens i USA
  Så krossas en kultur
  Till Ordfronts förlagschef
  'Henke' och Zlatan folkets hjältar
  Europas folk är Europafiender
  Nu har vi fått ett rätt svar
  Efter plugget...
  Iraks frihet och Norges. Eller det styrande intresset
  Nationaldagen 6 juni
  Har Guillou fel om Gestilren?
  Narcoticosaurus Politicus - den utdöda dinosaurien
  'FN och Brahimi är ingenting annat än USA:s politiska agenter'
  Rätten att få framföra dumheter
  En helig ko ska slaktas
  ... and stripes
  Utarmat uran — Skammens metall
  Terrorns regler
  En gångbar klassiker
  Kräv frihet nu, Göran Persson!
  Brev till Gertrud Åström
  Allting är relativt. Eller. Vi måste vara tacksamma för G W Bush
  Front? Visst!
  Historisk front
  Mot den styrda okunnigheten
  Våra sinnens mur
  Sverige talar med kluven tunga
  Kriget mot terrorn kan vinnas enkelt
  'Vi tänker befria Irak och Palestina'
  Vad menas med demokrati?
  ... och den förtalade arbetarklassen
  CNN lyckats filma bombexplosionen i Karbala?
  Hedemoras ledande v-politiker avgår
  Svensk ambassadör till Irak
  Ett uppåtriktat tack
  Ja till folkstyre. Nej till EU-parlamentet.
  Visst är kiplingepigonerna intressanta!
  Palestinier är också människor
  USA-planer på ett uppdelat Irak för ökad kontroll
  Inget avslöjande!
  Vilket gäng, Persson!
  Är du en av de utvalda kalkonerna?
  Demonisering driver våldet
  OM ...
  Vad de inte vill att du skall veta
  Tro inte för mycket på FN!
  Ur nusvensk ordlista
  Katastrof för skolan
  Kvinnornas krav möts av mordhot
  En mur skapar bara fler problem
  Drick med Dickens i jul!
  Tillväxt för hela folket
  Gärna fredsstyrka – men inte under USA
  Saddam Hussein bakom galler
  Två stater eller en gemensam?
  Om ockupationsvänster
  Vi vägrar demonisera
  En grundlag som kan ena landet
  Ni sviker världen, författare!
  Det är bara att huka och hoppas på glömskan
  Märklig jurdik i Haag
  Tälje Tokar fixar akuten
  Inte en man till USA:s krig
  Allt går igen
  Muslimer demoniseras – precis som judarna
  ATT HYFSA SAMHÄLLSDEBATTEN. Professor Hagtvet till exempel.
  Grovt felaktigt!
  De har en skruv lös - och nu tar dom makten!
  Om Jan Guillou har rätt
  Stängslet kränker folkrätten
  Ska USA få sälja ut hela Irak?
  Fredsljusen har tänts
  LO kväver idédebatt efter kritiska utspel
  Kan dessa förebygga folkmord?
  ”Befrielsen” som blev en en katastrof
  Kollektivtrafiken bolagiseras medan vänsterpartiet ser på
  Vi måste hjälpas åt
  Vad är tillväxtens mål?
  Connex anställde svartarbetare - men spärrvakten som avslöjade angrips
  Arabvärldens importerade antisemitism
  Som den feta hinnan på en kallnande soppa
  'Jag bad honom fortsätta leva'
  USA ut ur Irak!
  Trötta generaliseringar spär bara på misstron
  Gör rent hus i kyrkan!
  Judisk rasism eller demokrati
  Förbud mot huvudduk i Tyskland
  Olyckskorparna fick rätt
  Fler döda med sänkt alkoholskatt
  Ockuperat land i kaos
  Unioner är inte bra
  Enögd Ahlmark förskräcker
  I uppror mot maktens perspektiv
  Besöken på hemsidan ökar!
  Izvestija om svensk omröstning
  Sveriges orättvisa skatteutveckling
  Gällde det demokratin?
  Guillou i SVT Morgon
  Folket sa nej till överheten
  PO Enquist i Expressen 9/9
  ”EMU kommer att brytas upp”
  Försvara yttrandefriheten
  Jan Guillou och den bistra verkligheten
  Ideologiserad historieundervisning
  Nordirland har blivit fredligare utan Euro
  Folket i Bild säger nej till EMU
  Ett nej är bra för demokratin
  Nej till idrottsutbyte med ockupationsmakten Israel !
  Finlands erfarenheter av EMU
  Krackelerar EU?
  Persson och EMU
  Avslöjande kindpuss
  Ja-sidan bjöd senildementa på tårta
  Hellre rörlig valuta än rörlig befolkning
  Uppsöka och förstöra - andra etappen i USA:s krig i Irak
  Metall stoppar nej-sidan
  Är EU ett fredsprojekt?
  Om Kinas samhällssystem och klassförhållanden
  Lögner, lögner, lögner
  Låt oss inte glömma Rolf Ekéus
  'Nejsägarna sviker global solidaritet'
Rapporter, notiser
Adresser, tel, pg-nr, m.m.
Föreningsnotiser
Dokument
Lokalavdelningar

Föreningen äger och styr tidningen (och hemsidan). Bli medlem och var med och styr. Vi har riktig föreningsdemokrati med riksstämma varje år. Vi har lokalavdelningar på flera orter. Medlemskap kostar 200 kr per år.
epost

  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se