Hela denna historia började — inte förvånande — med att Lisa Abramowicz från Svensk Israelinformation skickade ett brev till Palestinagruppernas expedition i Sverige, där hon varnade för Israel Shamir. Något som Arbetaren inte var sen att haka på. Varför, jo Shamir argumenterar för en demokratiskt stat i Israel/Palestina, där alla medborgare har samma rättigheter, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet. Mitt ”brott” då var att jag anser att Israel Shamir är en läsvärd författare, liksom många andra, utan att därför sätta likhetstecken mellan Shamir och mina egna åsikter.
Min egen uppfattning i Israel/Palestinafrågan framgår i min artikel på SVD Brännpunkt sommaren 2003 Demokrati eller folkmord och på DN Kultur sommaren 2004 Isolera apartheidstaten Israel tillsammans med Per Wästberg och Lennart Grosin. En artikel som vi sedan följde upp med ett upprop i DN som undertecknades av över 200 personer, främst kulturarbetare och forskare, utanför den sedvanliga vänstern. Många artiklar jag skrivit är spridda på webbsidor runt om i världen, bland annat den ansedda webbtidningen The Palestine Chronicle.
Aldrig i något sammanhang har jag gett uttryck för någon rasistiskt uppfattning eller kritiserat judar enbart för att de identifierar sig som judar. Jag hatar rasismen, inte minst i statskonstruktionen Israel, där endast judar är fullvärdiga medborgare. Däremot har jag kritiserat den dubbelmoral som de flesta judiska församlingar, organisationer och enskilda judar utanför Israel uppvisar genom att stödja apartheidstaten Israel (”Den judiska staten”) och samtidigt plädera för demokratiska fri- och rättigheter i de länder de själva bor. Jag har varnat för att detta kommer att slå tillbaka mot dem själva, i takt med att Israels folkmordspolitik gentemot palestinierna fullbordas och de till synes ändlösa angreppskrigen mot omvärlden fortsätter.
Jag hävdar vidare att en så kallade tvåstatslösning, som innebär att de fördrivna palestinierna inte får komma tillbaka hem enligt gällande FN-beslut, innebär en pervertering av folkrätten, då det skulle legalisera etnisk rensning och markstöld. En lösning som för övrigt saknar stöd i den delningsplan som FN föreslog 1947 och i senare FN-beslut.
I takt med att Israels politik nu börjar nå vägs ände, är det fullt naturligt att dess förespråkare blir allt desperatare. Att vissa ”radikaler” i detta läge blir nyttiga idioter, är mer ett uttryck för deras rädsla att få den ”antisemitiska” smeten kletad på ryggen och omsorg om den egna tuppkammen, än ett klartänkt politiskt ställningstagande. Som nybliven pensionär behöver jag inte bekymra mig om min försörjning eller karriär och känner mig snarast hedrad över uppmärksamheten.
