Det finns en arabisk antisemitism, men den är av annat slag än den kristna. Det arabiska motståndet mot judarna är politiskt betingat, och det finns därför en chans att det ska försvinna om den politiska konflikten kan lösas.
Under den utdragna konflikten om Palestina har de antisemitiska argumenten gradvis vunnit alltmer terräng i arabvärlden som nu blivit huvudkällan för nytryck av antisemitiska skrifter som 'Sions vises protokoll', Hitlers 'Mein Kampf' och Henry Fords 'The International Jew'. I en bok som utkom 1983, 'The Matzah of Zion', upprepade den syriske försvarsministern Mustafa Tlas anklagelserna att judarna använder sig av kristet blod när de bakar bröd till påskfirandet.
Under den andra intifadan och efter den 11 september 2001 spreds dessa och andra antisemitiska skrifter på nytt, liksom påståenden att Förintelsen aldrig ägt rum. Tidningen al-Ahram i Kairo, arabvärldens New Tork Times, drog sig inte för att i en artikel i oktober 2001 sammanfatta Tlas bok och göra påståendet: 'Den bestialiska driften att knåda påskbrödet med blod av icke-judar bekräftas i den palestinska polisens arkiv, där det finns många fall med palestinska barn som efter att ha rapporterats försvunna hittats slitna i stycken utan en droppe blod. Den troligaste förklaringen är att blodet tappats för att av extremistiska judar knådas in i degen till det bröd som slukas under påskfirandet.' Under namnet 'En ryttare utan häst' visade vidare den statskontrollerade egyptiska televisionen i en serie på 30 avsnitt en filmatiserad version av 'Sions vises protokoll'.
På många håll försökte man till och med förneka att araber varit inblandade i attackerna den 11 september, som i stället presenterades som en judisk komplott. Som ett bevis för denna spreds uppgiften att 4 000 judar stannat hemma från sina arbeten i World Trade Center denna dag och att amerikanska rabbiner veckorna innan uppmanat sina församlingsmedlemmar att sälja sina aktier.
De första mot judar riktade antisemitiska flygbladen på arabiska som dök upp vid 1800-talets slut var översättningar av franska antisemitiska skrifter, varav många med anknytning till Dreyfus-processen. 'Sions vises protokoll' publicerades för första gången på arabiska i Kairo 1927. En inhemsk arsenal från
vilken antijudiska argument kunde hämtas saknades således eftersom antisemitismen huvudsakligen är en kristen företeelse och framför allt en följd av två faktorer; dels de komplexa teologiska relationerna mellan judar och kristna med bland annat anklagelserna mot de förra för att vara Jesu mördare, dels det faktum att judarna i århundraden var den enda religiösa minoriteten i ett kompakt kristet Europa.
I den muslimska världen sågs både judendom och kristendom som religioner och inte som en medfödd och oföränderlig rastillhörighet. Judar och kristna betraktades även de som Bokens folk. Även om de inte accepterade den siste av profeterna, Mohammed - 'profetiornas sigill' - tillhörde de dock de särskilt utvalda som fått ta del av Guds uppenbarade vilja. Ett slags modus vivendi uppstod därför mellan de tre religionerna.
I det så kallade Edirne-brevet, skrivet av en i Tyskland född jude i början av 1400-talet, ges en entusiastisk beskrivning av förhållandena i Turkiet. Brevskrivaren uppmanar sina trosfränder i Europa att bege sig dit undan förföljelserna i Tyskland: 'Turkiet är ett land där intet fattas och där allt, om Ni önskar, kommer att gå Er väl. Vägen till det heliga landet är öppen för Er genom Turkiet. Är det inte bättre för Er att leva under muslimer än under kristna? Här kan varje människa leva i fred under sina vin- och fikonträd.'
När en kvarts miljon judar fördrevs från Spanien efter Granadas fall 1492 fick de en tillflyktsort i det muslimska Osmanska riket och stora blomstrande judiska samfund växte upp i Istanbul, Saloniki, Izmir och Edirne, men en judisk bosättning skedde även på Balkan och i städer i Anatolien.
Uppflammande fanatism förekom tid efter annan på olika håll, men denna drabbade även andra minoriteter, i synnerhet olika sekter inom islam som betraktades som kätterska. Ibland hade den även sociala orsaker eller bottnade i misstankar om att judar och kristna allierade sig med utomstående makter. Rasistiska och mot judarna riktade antisemitiska pogromer av den typ som ständigt förekom i det kristna Europa var emellertid en okänd företeelse.
Mot slutet av 1700-talet och under 1800-talets början förekom emellertid för första gången direkt mot judar riktat våld. Dessa mobbattacker resulterade på flera håll i massakrer.
Den allmänna nedgångsperiod som det Osmanska imperiet befann sig i ledde också till en utsatt situation för de religiösa minoriteterna som uppfattades som en femtekolonn. De kristna kom snarare än judarna att betraktas som fiender i osmanernas ögon men judarna var ändå ofta de som fick betala det högsta priset. De judiska samfunden var mindre och kunde inte, som de kristna, förvänta sig stöd av några utomstående skyddsmakter. Attackerna kom att rikta sig mot de mål som kunde tänkas bjuda minst motstånd och dessa var oftast de värnlösa judiska kvarteren.
Det var emellertid inte bara muslimer som riktade sina aggressioner mot judarna, utan framför allt de orientaliska kristna som här kände ett stöd från sina europeiska skyddspatroner. De kom nu att använda
sig av i den muslimska världen tidigare okända europeiska antisemitiska argument. I spetsen gick de olika med Rom unifierade katolska kyrkorna, då i synnerhet maroniterna i Libanon, medan de ortodoxa kyrkorna länge förblev osmittade tills den ryska ortodoxa kyrkan på 1880-talet intensifierade sin verksamhet i arabvärlden.
Ett första uttryck för denna kristna antisemitism var den så kallade Damaskusaffären 1840. En munk hade försvunnit tillsammans med sin tjänare. En judisk barberare anklagades för att ha mördat dem och erkände efter tortyr. Ledarna för det judiska samfundet fängslades och torterades och en av dem avled. Dessa händelser stöddes av en presskampanj i Frankrike som inte bara riktade sig mot judarna i Damaskus utan mot judar i allmänhet. Liknande anklagelser om användandet av människoblod - den så kallade 'blood-libel' - återkom sedan med olika intervaller under större delen av 1800-talet i Turkiet och i vad som är våra dagars Syrien och Libanon.
När den judiska invandringsvågen till Palestina började år 1880 med judar på flykt undan pogromerna i Östeuropa och Ryssland fanns det omkring 24 000 judar i Palestina. De flesta av dessa var immigranter som kommit för att få sluta sina dagar i det heliga landet. Nykomlingarna var emellertid av en annan art. De kom för att börja ett nytt liv där. Ofta köpte de mark av utanför Palestina bosatta jordägare, som därefter vräkte de palestinska arrendatorer som tidigare brukat marken. 1914 hade antalet judar ökat till 85 000, som då ägde omkring två procent av jorden.
Spänningen mellan judar och palestinier ökade ytterligare, inte minst därför att det för de senare framstod allt klarare att det sionistiska målet var att upprätta en judisk statsbildning i det arabiska Palestina. Ett system med segregerade institutioner från vilka araber var uteslutna, som skolor, fackföreningar etcetera tog form. Samtidigt växte även de religiösa motsättningarna bland annat på grund av vissa judiska gruppers krav på absolut äganderätt till Klagomuren, en även för muslimer helig plats.
1931 beräknas 30 000 palestinska bondefamiljer ha förlorat den mark de tidigare odlat och måste nu söka sin utkomst i städerna. 1935 nådde antalet immigranter ett nytt rekord, 61 844. Arbetslösheten bland araberna ökade och nya oroligheter blev oundvikliga. En arabisk revolt, som inleddes 1936, kunde först 1939 slås ned av den brittiska armén. Det palestinska motståndet mot den judiska invandringen bottnade dock inte i något religiöst eller rasmässigt betingat hat av samma art som den urgamla europeiska antisemitismen. De våldsamma oroligheterna var i stället resultatet av ett bondeuppror. Fattiga bönder såg sina existensmöjligheter gå förlorade och försökte i desperation, som folk alltid gjort och alltid kommer att göra, värja sig mot detta. Hade kolonisatörerna varit kineser eller britter hade dessa väckt antikinesiska och antibrittiska stämningar lika väl som ett svenskhat skulle ha uppstått om kullor och masar och andra svenskar i tiotusental skulle ha följt Jerusalemfararna från Nås i spåren.
I Egypten fanns inga antijudiska stämningar efter självständigheten 1922. Judar fanns representerade i deputeradekammaren och senaten. De var talrika inom statsförvaltningen och liksom i Irak utsågs en jude till finansminister. Från och med 1938 försämrades emellertid klimatet gradvis i takt med utvecklingen i Palestina.
Mot slutet av 1945 förekom antijudiska upplopp i Kairo. En synagoga och flera judiska institutioner stacks i brand och många judar lämnade Egypten. Liksom judarna i Syrien försattes de egyptiska i en alltmer ohållbar situation på grund av den geografiska närheten till Palestina. Hur de än uppträdde blev de komprometterade. Om de tog avstånd från sionismen blev de ofta inte trodda därför att sionisterna insisterade på att tala för deras räkning. Om de visade sympatier för sionismen eller inte tog direkt avstånd från denna förstärktes bilden av dem som förrädare. Allt fler fick efter hand också släktingar och vänner bosatta i Israel vilket ledde till anklagelser om 'kontakter med fienden'.
Fem dagar innan FN:s resolution om en delning av Palestina antogs i november 1947 förklarade den egyptiske delegaten: 'De arabiska regeringarna skall göra allt som står i deras makt för att försvara de judiska medborgarna i sina länder men vi vet alla att en uppretad massa ibland är starkare än polisen. Utan att det är er avsikt håller Ni på att tända en antijudisk eld i Mellanöstern som kommer att bli mycket svårare att släcka än den i Tyskland.'
Det finns således en avgörande skillnad mellan den gamla europeiska och den nya arabiska antisemitismen. Den senare är importerad i rent politiska syften och har som ovan nämnts inte sitt ursprung i djupt rotade rasistiska fördomar och intoleranta religiösa föreställningar. I stället har den fått tjäna som en undanflykt och ursäkt för de svidande militära nederlag som arabvärlden tillfogats. Förlorarna har här, som tidigare skett genom historien på andra håll, som en ursäkt för sina tillkortakommanden valt att demonisera sin motståndare. Arabstaternas förödmjukande nederlag mot den nyutropade judiska staten i 1948 års krig blir i detta perspektiv ett resultat av en internationell judisk konspiration och antisionismen smälter på så sätt samman med antisemitismen.
Vi ser nu, för att citera Göran Rosenberg, en arabisk antisemitism som åberopar sig på vad en stat som kallar sig judisk faktiskt säger och gör och en judisk stat som åberopar sig på denna antisemitism för att motivera vad den säger och gör. Det ena är en till Israelkritik förklädd antisemitism. Det andra är en till försvar mot antisemitismen förklädd ockupations- och erövringspolitik.
Den stora faran med denna antisemitism är inte att den hotar judarnas överlevnad utan att den rättfärdigar bilden av att denna överlevnad står på spel. Med denna hotbild försöker nu Israels ledning att mobilisera världens judar och framför allt amerikansk opinion till stöd för fortsatt ockupation och kolonisation och med denna hotbild som ett motiv har man systematiskt förstört den palestinska myndigheten och kallar nu konsekvent de personer som för mindre än tio år sedan var partner i en fredsprocess antisemitiska folkmördare, en hotbild som är lika falsk som när Arafat jämförs med Hitler och när den israeliska extremhögern banade vägen för mordet på Yitzak Rabin genom att kalla denne för en nazistisk medlöpare.
De arabiska antisemitiska utfallen har således en politisk förklaring. Kan den politiska konflikten lösas finns det därför goda grunder att tro att den arabiska antisemitismen skall klinga av och i sinom tid helt försvinna och visa sig ha varit ett övergående fenomen.
Samvaron mellan judar och araber skulle då kunna få samma karaktär som den mellan andra folk som hyser 'normala' fördomar om varandra. Tiden hastar emellertid och en allvarlig risk finns att den arabiska antisemitismen skall bli av samma obotliga rashatskaraktär som den europeiska en gång var. Inte nog med detta. Risken är även stor att judarna i Israel genom fortsatta palestinska självmordsattacker skall
drabbas av ett lika endemiskt hat mot araberna.
Här strävar extremisterna på ömse sidor mot samma mål.
Ingmar Karlsson
Ingmar Karlsson är teologie hedersdoktor vid Lunds universitet, författare och generalkonsul i Istanbul.
|
