Sista gången jag träffade Edward Said bad jag honom att fortsätta leva. Jag kände till hans leukemi. Han hade ofta framhållit att han fick första klassens behandling av en judisk läkare och han uttryckte alltid - trots all smörja som hans fiender yttrade om honom - sin erkänsla för sina judiska vänners vänlighet och heder, och bland dessa vänner hörde Daniel Barenboim till de närmaste. Edward åt middag tillsammans med sina släktingar på en restaurang i Beirut, han var bräcklig men upprörd över Arafats senaste kapitulation i Palestina/Israel. Och han svarade på min fråga som en soldat: 'Jag tänker inte dö', sade han. 'Eftersom så många människor vill att jag ska dö.'
Jag träffade honom första gången i början av det libanesiska inbördeskriget. Jag hade hört talas om denne man, denne intellektuelle kämpe och lingvist och akademiker och musikvetare, men - Gud må förlåta mig min okunnighet på 1970-talet - visste inte särskilt mycket om honom. Jag blev tillsagd att gå till en lägenhet nära Hamra Street i Beirut. Det hördes skottlossning på gatorna - hur lätt hade vi inte alla accepterat krigets normalitet - men när jag gick uppför trapporna till lägenheten hörde jag en pianosonat av Beethoven. Nej, det var inte Månskenssonaten - alldeles för populärt för Edward - men jag väntade utanför den brunmålade dörren i tio minuter till dess han spelat färdigt.
'Du har läst mina böcker, Robert - men jag kan slå vad om att du inte har läst vad jag skrivit om musik', skällde han en gång på mig. Och naturligtvis rusade jag iväg till Librairie Internationale i Gefinor Building i Beirut för att köpa den bok som fattades i min samling: hans underbara essäer om palestinierna, hans skoningslösa kritik av Yassir Arafats korruption och illvillighet, hans upprörda fördömanden av Ariel Sharons kriminalitet.
Han var inte utan fel och brister. Han kunde vara arrogant, han kunde vara skoningslös i sin kritik. Han kunde vara tjatig. Han kunde bli så arg att det strålade om honom. Men han hade mycket att vara arg över. En eftermiddag gick jag för att hälsa på honom i Beirut hemma hos hans syster Jean - en framstående kvinna vars egen skildring av Israels invasion av Libanon 1982, Beirut Fragments, är värdig hennes brors integritet - och jag fann honom halvliggande på en soffa.
'Jag är bara lite trött på grund av leukemibehandlingen', sade han. 'Jag fortsätter. Jag tänker inte sluta.' Han var en tuff person, den mest vältalige försvararen av ett ockuperat folk och den mest hetlevrade vedersakaren av dess korrumperade ledning. Arafat förbjöd hans böcker på de ockuperade områdena - vilket bevisade Saids oerhörda betydelse och Arafats intellektuella utarmning.
Vid det första mötet i Beirut i slutet av 1970-talet hade jag frågat honom om Arafat. 'Jag gick till ett möte här i Beirut och lyssnade på honom häromdagen', sade han. 'Och Arafat stod där och man frågade honom om en framtida palestinsk stat och allt han kunde säga var att 'ni måste ställa den frågan till vartenda palestinskt barn'. Alla applåderade. Men vad menade han? Vad i hela fridens namn talade han om? Det var retorik. Men det betydde ingenting.'
När Arafat accepterade Osloavtalet var Said den förste som - med rätta - angrep honom. Arafat hade aldrig sett en judisk bosättning på de ockuperade områdena, sade han. Det fanns inte en enda palestinsk jurist närvarande under Osloförhandlingarna. Said blev omedelbart brännmärkt - det blev alla vi som sade att Osloprocessen skulle bli ett katastrofalt misslyckande - som 'fredsmotståndare' och, i vidare illasinnad bemärkelse, 'pro-terroristisk'.
Said blev ibland trött på att behöva upprepa den palestinska historien, och på att behöva fördöma de gamla lögnerna - en av dessa, som gjorde honom särskilt rasande, var myten att arabiska radiostationer 1948 skulle ha uppmanat de palestinska araberna att lämna sina hem i den nya israeliska staten - men han upprepade, om och om igen, hur viktigt det var att på nytt berätta historien om palestiniernas tragedi. Han smädades i anonyma telefonsamtal, hans kontor attackerades med en brandbomb och han skymfades åtskilliga gånger av judiska amerikaner som avskydde det faktum att han, en litteraturprofessor vid Columbia-universitetet, på ett så vältaligt och energiskt sätt försvarade sitt ockuperade folk.
När han inte hade lång tid kvar att leva gjordes ett försök att beröva honom hans akademiska jobb. Bakom försöket låg några grymma anhängare till Israel som påstod - samma gamla lögnaktiga förtal - att han var antisemit. Columbia försvarade honom, i ett långt men aningen ambivalent uttalande. När Harvards judiske president uttryckte sin oro över den växande 'antisemitismen' i Förenta staterna - hos dem som understår sig att kritisera Israel - skrev Said dräpande att en judisk akademiker som är chef för Harvard 'beklagar sig över antisemitism!'
Medan hans hälsotillstånd förvärrades blev han inbjuden att hålla ett föredrag i norra England. Jag kan fortfarande höra kvinnan som organiserade mötet beklaga sig över att han insisterade på att flyga i första klass. Men varför inte? Varför skulle inte en dödssjuk människa, som kämpade för sitt liv och sitt folk, få tillåta sig lite bekvämlighet på vägen över Atlanten? Hans vänskap med den enastående Barenboim - och deras gemensamma stöd för en arabisk-israelisk orkester som så sent som förra månaden framträdde i Marocko - var ett bevis på hans mänskliga anständighet. När Barenboim vägrades tillstånd att spela i Ramallah bokade Said om hans konsert - till stort förtret för Sharonregeringen, vilken Said hade enbart förakt till övers för.
Den sista gången jag träffade honom var han exalterat lycklig över sin sons giftermål med en vacker ung kvinna. Den näst sista gången hade han blivit rasande över att palestinierna i Boston inte hade lyckats sätta in diabilderna till hans föredrag om palestiniernas 'rätt till återvändande' till Palestina i rätt ordning. I likhet med alla seriösa akademiker eftersträvade han noggrannhet. Så mycket större blev därför hans vrede när en av hans fiender
påstod att han inte var någon riktig flykting från Palestina därför att han befann sig i Kairo vid tiden för palestiniernas fördrivning.
Han hade inget till övers för slarvig journalistik - ta en titt på hans bok Covering Islam, om rapporteringen om den iranska revolutionen - och han hade ännu mindre tålamod med amerikanska tv-nyhetsankare. 'När vi gick ut i sändning', berättade han en gång för mig, 'sade den israeliska konsuln i New York att jag var en terrorist och att jag ville döda honom. Och vad sade nyhetsankaret till mig? 'Mr Said, varför vill du döda den israeliska konsuln?' Hur svarar man på sånt skitprat?'
Edward var en märkvärdig person. Han var både en ikon och en ikonoklast.
Aftonbladet 2003-10-26
|
