av Olof Rydström
British Museum är ett gammaldags museum på gott och ont. Det finns inga flashiga datoranimationer eller andra tekniska grunkor. Sådant behövs inte. Föremålen är så fantastiska i sig själva att det är som att vandra i en sagovärld. Man får nästan en känsla av att gå bland teaterkulisser och måste hela tiden påminna sig att det faktiskt är riktiga historiska föremål.
Museets samlingar byggdes upp då Storbritannien var ett imperium som täckte nästan halva jordens yta. De allra finaste historiska föremålen stals från de ockuperade länderna och släpades över kontinenterna till British museum i London – så att vanliga britter skulle kunna se med egna ögon hur mäktigt deras imperium var som kunde underkuva andra, mycket äldre, civilisationer. BM fyllde ett propagandasyfte.
Men okej, jag erkänner, propagandatricket funkar: Jag blev imponerad. Starkast intryck gjorde ändå Parthenon friserna. De som revs ned från Parthenontemplet i Aten. Man känner sig obetydlig inför så storslaget stöldgods.
Ibland fick jag ändå känslan av att museet blivit lätt blasé. Ashurnasirpal II:s staty från 800-talet f Kr var placerad i ett café. Människor satt och fikade runt detta världsarv. Det kändes litet som när den brittiska överklassen förr hade mumiekistor i salongerna som conversation pieces – föremål gästerna förväntades kommentera under middagen.
Annars var panikkänslan hela tiden närvarande. Man vill se och läsa om allting, men inser att här finns material för tusentals doktorsavhandlingar. Jag hade sparat i ett par år för att få råd att åka – nu gällde det att vara effektiv. En kort eftermiddagsvisit blir bara en känslotripp, men kanske kan en sådan känslotripp locka till att söka mer kunskap. Eller till att stjäla andra länders kulturskatter …
