Vilka får vara med i Sverige idag?

Av MOHAMED OMAR

Inramningen av ett verk är någonting som blir allt viktigare. Ramarna ska vara väl synliga, dekorativa och utsmyckade. Men framför allt ska det synas att det är en ram. Att det inramade tinget är inramat är egentligen viktigare än tinget i sig.
    Mycket intressant, djup och intelligent konst blir inte betraktat som konst eftersom ramen saknas. Ramlös konst går inte att ställa ut, går inte att hänga upp på väggen. Och det är just ramen som säger att det är konst det rör sig om. Annars blir det svårt för oss se det där intressanta, djupa och intelligenta.
    Det finns människor som går utan ram runt ansiktet. De kan vara snälla, men inte som Gandhi, de kan vara fromma, men inte som helgon, de kan vara starka, men inte som Stålmannen.
    Sedan finns det andra som bär sina ramar med sig. De kanske till och med byter ram då och då, empire, barock, karl-johan. Guld ena dagen, silver andra dagen. När vi ser ett inramat ansikte är det lätt att förstå, att här rör det sig om konst.
    Den vackraste ramen vi människor känner till är nog teve-ramen. Det finns knäppisar på våra arbetsplatser som vi bara tycker är just ”knäppa”, men som om de satt i en tevesoffa och sa samma sak vi skulle kalla ”stora komiker”.
    Det finns bok-ramar. Det finns begåvade och fantasifulla pojkar i skolan som inte hänger med på lektionerna, dem ger vi Icke-Godkänd, medan när vi läser om Gustaf Frödings misslyckade skolgång känner vi empati.
    De som syns, och de som får vara med är de inramade. Ramen är allt, eller för att tala med kardinal Mazzarin: ”Skenet är allt”.

Radiokrönika november 2006