Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Moralvänsterns moraliska kollaps

Vänstern förespråkar inte längre en konkret ekonomisk politik, utan hyllar olika "värden" - antirasism, anti-antisemitism, antifascism och antinationalism. Därför sluter den upp bakom Europa-projektet, som gör dess tidigare ekonomiska politik, som vid 1970-talets slut hade skapat ett relativt fredligt, välutbildat och tolerant Europa, praktiskt taget olaglig. Dessutom är hela idén om att politiker ska ge medborgarna moralisk uppfostran fullständigt odemokratisk. Det är inte deras uppgift att undervisa oss om vad vi borde tänka eller om våra "attityder". I en artikel utvecklas det här av författaren till boken Humanitär imperialism (Karneval). Läs dessutom om ett angrepp i OBS Kulturkvarten på denna bok, Björn Eklund och förlaget Karneval.

Av JEAN BRICMONT

En gång i tiden fanns det i Frankrike, och i Europa, två sätt att vara vänster. Det ena var att kämpa för sociala reformer, både i fabrikerna (genom att stärka fackföreningarna) och genom statsmakten (genom att utöka och demokratisera utbildningen och bygga upp en stark offentlig sektor); detta var socialdemokratins program, men i Frankrike också, åtminstone i andra hand, gaullisternas. Det andra sättet att vara vänster var att hoppas eller vänta på en revolution, som vanligtvis antogs vara proletär, och som skulle likna revolutionen i Sovjetunionen, eller åtminstone den dominerande uppfattningen om vad den revolutionen innebar. Det var kommunisternas, liksom de mindre, trotskistiska och anarkistiska gruppernas ståndpunkt. Någon sådan revolution inträffade inte, men i praktiken hjälpte de två grenarna varandra: hotet om en revolution - som även högern överskattade, av skäl som hade med det kalla kriget att göra - hjälpte reformisterna, och i vilket fall kämpade kommunisterna energiskt för reformer medan de väntade på bättre tider. Till och med kommunisterna och gaullisterna stod, trots alla sina retoriska skillnader, i praktiken ganska nära varandra. Båda förespråkade avkolonisering, en stark välfärdsstat och en oberoende utrikespolitik. Men eftersom Charles de Gaulle var ganska konservativ blev socialdemokratiseringen av Frankrike inte lika uttalad som den blev i Skandinavien eller i Storbritannien.
    Sedan vann François Mitterand presidentvalet 1981. Hans program var i grunden socialdemokratiskt, men presenterades i någon mån som revolutionärt ("förändra livet"). Men det lades fram vid en tid då reaktionen började vinna mark världen över genom valet av Ronald Reagan, genom Margaret Thatcher och genom kommunismens kris.
    Mitterands seger var inte överväldigande stor, och berodde i viss mån på att folk var trötta på det långvariga konservativa maktinnnehavet (från 1958 till 1981). Det var verkligen ingen revolutionär stämning i Frankrike, som inte var berett att avskärma sig från resten av Europa.
    Därför ändrade Mitterand riktning efter två år, i och med den så kallade "åtstramningspolitiska vändningen" ("le tournant de la rigueur"), varefter han bedrev en "gängse" social och ekonomisk politik, väsentligen nyliberal, men ibland utan den entusiasm som fanns på andra håll. När gaullisterna 1995 åter kom till makten genom Jacques Chirac bedrev de en liknande politik, eftersom det inte fanns något alternativ tillgängligt, men gjorde det med kanske ännu mindre entusiasm än socialistpartiet, eftersom denna politik var motsatsen till den som förts av de Gaulle och eftersom gaullisterna, till skillnad från socialisterna, inte upplevde att deras politik hade visat sig vara felaktig.
    Men vad skulle vänstern ta sig till när den efter bara två år vid makten hade erkänt att dess socioekonomiska program inte var tillämpligt? I stort sett övergick den till moralism. Dess diskussioner handlade inte längre om att förespråka en konkret ekonomisk politik, utan om att hylla olika "värden" - antirasism, anti-antisemitism och antifascism. Det enda konkreta politiska ställningstagande den faktiskt gjorde var för "Europa-bygget", det vill säga att förstärka Europeiska Unionens befogenheter. Detta rättfärdigade man delvis med hänvisning till värden, i synnerhet antinationalism, och utan att på allvar diskutera vad det betydde i konkreta socioekonomiska termer. Vad det verkligen innebar var att omöjliggöra en socialdemokratisk politik. Idag kontrollerar de flesta länder i Europa inte ens sin valuta, som styrs av "oberoende" experter vid Europeiska Centralbanken. Men utan kontroll över valutan är en oberoende ekonomisk politik omöjlig och allt annat (socialpolitik) beror på den. För övrigt tas många av de lagar som nu stiftas i de europeiska ländernas parlament bara över från EU-kommissionen, som i sig är en högst odemokratisk byråkrati med många privilegier, som fullständigt sluter upp bakom nyliberalismen. Det är en regering som inte står under kontroll av något parlament, eftersom EU-parlamentet knappast förtjänar det namnet, och knappast skulle kunna fungera som ett parlament, eftersom det rymmer 25 länder och ett stort antal språk. Trots föreställningar om motsatsen är möjligheten till radikala samhällsförändringar betydligt större USA än i Europa, eftersom de grundläggande demokratiska strukturerna fortfarande finns kvar i USA, medan de har förstörts i Europa.
    Europa-bygget var en av de sidoskador som den antinationalistiska, "värdeorienterade" vänstern gav upphov till. I den ingick de gröna och större delen av den nya vänstern efter 1968 (varav många gick till socialistpartiet). Deras tankelinje var att allt ont kommer från Europas nationalstater, som de ansåg ansvariga för de två världskrigen. I den mån detta var sant, var det inte tillämpligt på de socialdemokratiska staterna efter andra världskriget: det fanns inget kriminellt eller folkmordiskt eller rasistiskt i Olof Palmes politik, eller De Gaulles, Bruno Kreiskys, Willy Brandts eller Clement Atlees .
    Inte heller finns det något kriminellt i Schweiz utrikespolitik, den enda av Europas stater som har bevarat sitt oberoende, och som håller fast vid ickeinblandning i andra länders inre angelägenheter.
    Således är den värdeorienterade vänsterns första problem att den, trots allt sitt prat om demokrati och mänskliga rättigheter, i praktiken har tömt demokratin på dess innehåll och gjort den gamla vänsterns ekonomiska politik, som vid 1970-talets slut hade skapat ett relativt fredligt, välutbildat och tolerant Europa, praktiskt taget olaglig.
    Det andra problemet, som i stort sett aldrig nämns, är att hela idén om att politiker ska ge medborgarna moralisk uppfostran är fullständigt odemokratisk. I en demokrati är det meningen att de som väljs ska vara folkets tjänare, inte dess herrar. I synnerhet ska de föreslå specifika politiska initiativ och sedan förverkliga dem om de blir valda. Men det är inte deras uppgift att undervisa oss om vad vi borde tänka eller om våra "attityder". Man får hoppas att rasismen avtar om folk är bättre utbildade, känner sig säkra och inte isolerar sig från varandra. De politiska företrädarnas uppgift är att möjliggöra detta, inte att berätta för befolkningen hur ondskefull rasismen är.
    Det tredje problemet är att när vänstern väl började spela värde-spelet, gjorde högern det också, men mycket mera framgångsrikt.
    De flesta människor föredrar att höra om hur respekt, familjevärden och fosterlandskärlek ska återupprättas framför att bli tillsagda att deras privata tankar om kvinnor, utlänningar eller homosexuella, som förvisso kan vara politiskt inkorrekta, är skulden till olika slags fasor.
    Det fjärde problemet är att mycket av vänsterns prat om värden kretsar kring antifascism, som om detta vore dagens viktigaste fråga. Faktum är att fascismen besegrades för mer än sextio år sedan och att ingen, inte ens Jean-Marie Le Pen, på allvar överväger att återinföra den, åtminstone inte i dess ursprungliga form, det vill säga som en enpartidiktatur som styrs av en stor ledare. Vänstern, i synnerhet den yttersta vänstern, älskar att tala om "vichytidens" Frankrike, men glömmer att Vichy-regimen var resultatet av en utländsk invasion och inte skulle ha existerat utan den. Före Andra världskriget var Franrike förmodligen det minst fascistiska av kontinentaleuropas länder. Dessutom föddes den stora majoriteten av Franrikes nuvarande befolkning efter Andra världskriget (och även efter kriget i Algeriet, som är ett annat favoritämne hos den yttersta vänstern) och det vore svårt att hitta särskilt många människor som verkligen längtar tillbaka till den tiden. Det finns ingen moral eller politisk nytta i att få folk att känna skuld för brott som de inte har begått. Ändå går mycket av vänsterns och yttersta vänsterns diskussion ut på det.
    Samtidigt passar den "antifascistiska" mytologin USA och även Israels politik perfekt. Ja, sedan Andra världskrigets slut har varenda motståndare till västvärldens politik, både kommunister, nationalister i Tredje världen och islamister (i synnerhet Ahmedinejad) brännmärkts som en "ny Hitler", "fascist" och så vidare. Det är märkligt, men inte desto mindre sant att radikal kritik av USA-imperialismen eller Israels politik närmast automatiskt misstänks antingen "sakna ståndaktighet" mot fascismen, alternativt "islamofascismen", eller hysa sympatier för den, vilket leder till att sådan kritik nästan aldrig uttalas. Denna misstanke riktas också mot folk som Hugo Chávez i Venezuela, och det har även blivit svårt att säga något positivt om Kuba, till och med bland kommunister. Det hölls inga protester i Frankrike mot Kosovo- och Afghanistan-krigen och, i jämförelse med andra europeiska länder, mycket få mot Irak-kriget. Dessutom finns det nästan ingen information alls om den kris som den nuvarande situationen i Irak skapar i USA.
Ytterligare ett problem är att den intellektuella vänstern, delvis till följd av denna värdeorientering, är i ett fruktansvärt läge i Frankrike. De som minns Jean-Paul Sartre eller Michel Foucault som Frankrikes dominerande intellektuella inser kanske inte alltid hur mycket omständigheterna har förändrats. Kring tidskriften Le Monde Diplomatique och den "globala rättviserörelsen" Attac görs en del mycket bra arbete, liksom bland Pierre Bourdieus efterföljare, men det finns nästan inget progressivt tänkande någon annanstans, särskilt inte vid universiteten. De dominerande tänkarna är massmediastjärnorna, de "nya filosoferna" ("nouveaux philosophes"; inte särskilt nya, eftersom de har hängt med i åtminstone 30 år) som använder mänskliga rättigheter för att slå på krigstrumman mot tredje världen och för att avleda uppmärksamheten när Israels politik kommer på tal. Det finns i stort sett inga marxistiska eller keynesianska ekonomer kvar. Statsvetenskapen är fullständigt "liberal" i den märkliga meningen att den är "statsfientlig" men inte ser något fel i att massmedia koncentreras i ett fåtal privata händer (som ofta har kopplingar till militärindustrin), eller i att USA har globalt herravälde. Det finns, slutligen, mycket få rationalister bland filosoferna, som antingen är människorättsliga korsfarare, om de står till höger, eller postmodernister i en eller annnan mening, om de "står till vänster". Det finns inga intellektuella som motsvarar Noam Chomsky , Ed Herman, Howard Zinn, William Blum, Michael Parenti eller James Petras , och så vidare. Det finns väldigt få alternativa tidningar av någon kvalitet, och inga webbplatser i stil med CounterPunch, Znet eller Antiwar.com .
    Med tanke på hur allvarlig vänsterns kris är i Frankrike, är det som förvånar inte att Nicholas Sarkozy vann, utan att Ségolène Royal trots allt fick 47 procent av rösterna, vilket i stor utsträckning var ett uttryck för att man avvisade Sarkozy snarare än att man stödde hennes alternativ, som inte fanns. Detta vittnar om den franska befolkningens motståndskraft mot det dominerande pro-kapitalistiska och pro-imperialistiska tänkandet, som vänsterns intellektuella och politiska ledare inte har något som helst svar på. Denna motståndskraft, som också tog sig uttryck i nejet till EU-konstitutionen, skulle kunna vara grunden till ett återuppbygge av vänstern, men det krävs mycket omtänkande innan det sker.

__________________
Jean Bricmont undervisar i teoretisk fysik vid Université catholique de Louvain i Belgien och är medlem i BRussels-tribunalen.

Artikeln översatt av Anders Püschel efter Losers at the Values Game: The Moral Collapse of the Moral Left, CounterPunch, Weekend Edition, May 26 / 27, 2007



Publicerad på www.fib.se 2007-06-05

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  GUSTAFSSONS ALFABET M
  GUSTAFSSONS ALFABET L
  GUSTAFSSONS ALFABET K
  GUSTAFSSONS ALFABET J
  GUSTAFSSONS ALFABET I
  GUSTAFSSONS ALFABET H
  GUSTAFSSONS ALFABET G
  GUSTAFSSONS ALFABET F
  GUSTAFSSONS ALFABET E
  Ett tillfälle förlorat? RAMZY BAROUD
  GUSTAFSSONS ALFABET D
  Fobier, depressioner och annat mentalt elände
  Moralvänsterns moraliska kollaps
  GUSTAFSSONS ALFABET C
  FREDSMAMMANS AVSKED
  Ring BRIS! De finns just för dig!
  Har Sverige godtagit USA som världspolis?
  Chomsky i UNT
  Chomsky Holmberg
  Belgisk blå på krogen
  Mikael Nyberg och vänsterns haveri
  Marit har mest meriter
  Mot NFR i Göteborg
  Härbärget vid Pont Sully
  Bör majoren bli general?
  GUSTAFSSONS ALFABET A
  GUSTAFSSONS ALFABET B
  Håkan Gustafsson
  Varför har Sveriges stämma i världen tystnat?
  Köttkonsumtionen, miljön och imperialismen
  Maten, imperialismen och Irefalks idealism
  Vad kan vi lära av Virginia Tech?
  Det islamistiska hotet mot Europa – i siffror
  En mallig och dryg mediaskälm
  Nu ska pigan dammas av
  Thage tiger inte
  Vems är ansvaret att formulera en rättvis fred?
  Falska folkpartister inför rätta
  Sionister använder lögner i sin kamp
  Till frågan om ockupantideologi
  Hunden har i alla fall fått mat
  Matdebatt
  På tal om identiteter
  Människnas naturliga föda
  Speciesism och kvasivetenskap
  Kost och folksjukdomar.
  Ovetenskapliga argument från en Atkins-lobbyist
  Tal av Dr Sheikh Muhammed Bashar Al-Faydi
  Ät kotletten...
  Fyra tv-timmar med Göran Persson
  Stefan Lindgrens seminarietal
  En annan värld är möjlig! låt oss bygga den tillsammans!
  Slutresolution från den internationella konferensen i Chianciano Terme, Italien, 24-25 mars 2007
  ABF svarar om Atzmon
  Atzmons svar på SDS
  Gilad Atzmon – Från skuld till ansvar
  Eva Myrdal svarar Jesper Svartvik
  Skippa kotletten!
  Konferensen i Stockholm som väckt sånt uppseende
  När ska vi vakna i Sverige?
  Svenskar polisanmäls för krigsförbrytelser
  Nyskapande humanist?
  Allvarligt talat
  LKAB styr Kirunaflytten
  Skakande läsning om ondskans innersta natur
  Nicolaus Lundius – en samisk 1600-talsintellektuell
  Parner om Speer
  Är Mikael Nyberg en antisemitisk marxist?
  Att läsa Shamir som fan läser Bibeln
  November - Januari
  Hälsningar från Småländska höglandet
  Kim Salomon badade aldrig i Verkeån
  En utväg - för USA, inte för Irak
  Montagu mot Balfour
  Nu skall FiB/K synas
  Om Blommor i Galiléen
  1700-talets mest hatade kvinna
  Ett ideal som inte går att förverkliga
  Om vilda västern och Mellanöstern
  Debattinlägg till tidningen Palestina nu
  Två ojämlika eller en jämlik stat
  Till massakern i Deir Yassin
  Att vinna ett land men förlora sin själ
  Israels invasion av Libanon sommaren 1982
  Parner Stevenson
  Elinder
  Krigsmotstånd eller krigskritik?
  Lärare nöts ner till förtidspension
  Kommentar Stålhammer
  Presstödet - ett bedrägeri med statliga medel
  En kommentar till fibbare
  Annonsprislista
  Om gängse felläsning
  Konfrontation till varje pris
  Var finns folkrättsexperterna i debatten?
  Ett folk försvarar sitt land
  Glimtar från Venezuela
  Irakmöte
  Bomb IRAQ!
  Skriftställning maj 2006
  Sophie Scholls sista dagar
  modersmjölksersättning
  Fattigdomen avgörande för kvinnors ohälsa
  Myrdal svarar Fröberg Idling
  Pol Pot kommentar med svar
  Idioti eller fobi?
  Mohammedbilderna
  Ni är de sista att tala om
  Appell för Iraks akademiker
  Uppropet för undertecknande
  J. A. Selander vågade när andra förblev tysta
  Israellobbyn och sanningen
  KP-tal
  Om kriget kommer
  Afghanistantal Erik Wijk
  Helén Östberg
  Svensk trupp bidrar inte till fred i Afghanistan!
  Krigsmakten
  Prenumerantkampanj hösten 05
  Hur länge ska svensk media
  Namnbricka
  1 maj
  Omar om Runar
  Total rättslöshet
  Irakierna trakasseras av USA-soldater, till och med de nyvalda parlamentsledamöterna
  Svastikor
  Zimbabwe på väg mot...
  Försvara den svenska militära neutraliteten
  Journalister berättar om USA:s dödande i Falluja
  Kärlek & Somalia
  Det är bara vänstern som kan rädda liberalerna
  Demonstrationsrapporter 19 mars 2005
  Censur och imperiet
  Om preventiv rättvisa
  Får man behandla artiklar hur man vill när man översätter?
  2CV
  Extraordinärt överlämnande
  Strindberg
  Nordkorea har tillverkat kärnvapen
  Varför angrips familjen?
  Religiösa ledare ogiltigförklarar val
  Visst hymlar Bush, men ... svar till JM
  För hus och härd, svar till O Kleberg
  Motverka USA:s anspråk på ensamdominans
  Det andra valfiaskot och den pinsamma tystnaden
  Protestera mot pensionärsmaten
  Utan välfärd ingen demokrati
  Stora män lever länge
  Igår, idag, imorgon ...
  Julhälsnings från HJ
  Kalkonriket
  Att debattera med en nykonservativ
  Chockerande nonchalans av statsministern
  Norrland ska bli övningsområde för NATO



  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se