DAN KOTKA
Abdúlla Ansari poet säger i en fyrrading:
Af Dig är jag berusad
jag behöver ej vinet och bägaren
Jag är Din fågel
jag behöver ej kornet och nätet
Mitt hjertas önskan i Ka´ba eller afgudatemplet är DU
För öfrigt behöver jag ej dessa båda ställen
(Persiska dikter, s. 99.)
Erik Hermelin den svenska översättaren från persiska i början av 1900-talet säger en del om skrivandets nytta som jag tolkar det:
"Jag har det bra. Jag trif´s. Men, ser Ni, det är något som är hemligheten med det. Man kan inte börja trifvas förrän man har mist all känsla af värdighet, både sin egen och andras."
Det här låter hårt men det är vad jag menar med att skriva av sig. Jag minns när jag var 19 och otroligt osäker. På min första arbetsplats fanns en kille (NN) som jag hade oerhört stor respekt för. Han var röd och ordförande i facket, Svenska Industritjänstemannaförbundet på min arbetsplats. NN var aktad av såväl motståndare som fiender. Jag tillhörde snabbt hans vänner. För att introducera mina tankar skrev jag ned min flosofi och lämnade honom uppsatsen under stor vånda.
- Det var bra det där du skrev om indianerna, sa NN.
Jag blev lättad. Äntligen någon som förstått mig.
Efter den där pamfletten skrev jag inget. Använde min tid att fördjupa mig i marxismens irrgångar, det var svårt att förstå de snåriga texterna. Att göra någon form av sammanfattning skriftligt var inte att tänka på.
Det tog några år. Då jag gjorde lumpen i Umeå fick vi progressiva killar igång en lumpartidning. I den kunde jag skriva av mig mot ordningen och befälen därstädes. Några fantastiska texter lär det inte ha varit men huvudsaken var att skriva av sig frustrationen som jag kände, om ganska meningslös sysselsättning som jag upplevde att militärutbildningen innehöll. Vi maskade så mycket som möjligt och sjukskrev oss så mycket som möjligt. Trots att mitt parti propagerade f ö r militärutbildning som en viktig del av försvaret av Sverige mot fienden. Sovjet som då var en supermakt intill vår gräns längst uppe i norr var också min huvudfiende, även om vi retades av befälens enögda syn på varifrån fienden skulle komma.
Tidningarna som vi producerade med medhjälpare på universitet i Umeå hamnade i logementskåpen på söndagar. De lästes och skrattades åt med jämna mellanrum under mitt år i lumpen.
Överstelöjtnant Hallström läste lusen av tidningsproducenterna på diverse uppställningar men visste inte vilka av oss han skulle nypa åt. En modig sosse, skyttesoldat Löfgren, tyckte att överstelöjtnanten gick för långt och undrade om inte yttrandefriheten gäller även i lumpen. På det blev han inkallad till Hallström för samtal om uppkäftigheten.
Nästa publikation jag medverkade i var vår lokala arbetsplatstidning på ett lager, som jag jobbade på i 5 år. Jag ska inte trötta med någon mer uppräkning.
Jag vill bara påminna om min erfarenhet att det är viktigt för självkänslan att skriva av sig orättvisorna.
Mina bloggar idag tjänar samma syfte. Jag kastar mig ut utan skyddsnät. Kvalitéten är si och så, men ofta får jag höra att det är bra att "du skriver och river i". "Det behövs jobbare som skriver" etc etc.
Visst sa gubbarna ibland att jag hade någon form av klottersyndrom om mitt fackliga skrivandet på 1980-talet, men det bjuder jag på. Skriv själv var mitt svar. Eller fegar du? Då jag ibland höll uppe tyckte andra att jag skulle skriva mer. Gilla läget alltså.
Krönikan
