De här med polis och militär...
Demokrati är svårt, eller hur? Alla ska ha lika värde och samma rättigheter. Men så kan det ju inte vara. I verkligheten, menar jag. Vi måste ju ha nå't som kan skydda (de demokratiska) medborgarna från dem som inte är med på noterna, liksom. Dom som bryter mot de lagar vi i demokratins namn har stiftat. En polismakt. (Som i huvudsak ska hantera ordning och civila ärenden.)
Åsså måste vi ha ett försvar, för alla är ju inte lika demokratiska och fredliga som vi, eller hur. Vi kan ju bli anfallna av lede fi. Alltså måste vi ha ett försvar. Förut hette det Krigsmakten men bytte namn till Försvarsmakten, nån gång på 1970-talet, (även ifall man var inne på frågan redan i mitten av 1940-talet, så skedde namnbytet inte förrän 1974/75. Kanhända kan andra världskriget och Vietnamkriget ha nåt med saken att göra. ”Aldrig mer” och låta bli att bestämma politiken i andra länder...? – låång parentes...). Ett försvar av nationens gränser. Grundat på allmänn värnplikt. För att rekrytera soldater så skulle alla ynglingar (kan diskuteras – varför inte KVINNOR ska ha samma rättighet i detta fall, men iaf. ) ställa upp för att bli placerade på den plats i Försvaret där de passade bäst. ”Jag är inte bara soldat, jag är byggnadsarbetare också” för att allundera på en reklamslogan nära dig – tror att krig är mer än en front och därför behövs soldater som även har en civil karriär. ett krig får konsekvenser för det civila livet oxo – tror jag, därför är det bra med soldater som inte bara är ”(yrkes-)soldater”. Har skrivit om det förut (Rubrik: Hur var det nu...?)
NU är det inte så. ”Kriget” har blivit en fråga för Internet och ”precisionskrigsföring” – krigsföring är en fråga om ”precisonsbombning av relevanta mål” (ifall de prickar, och jag frågar: hur länge har USA varit i Irak? Vaddå precisonsbombning och sedan fred?). Är det vi fått (som ännu inte genomförts helt fullt ut) ett FÖRSVAR eller en KRIGSmakt? You tell me...
Det är klart att nu – i Globaliseringens och Internets namn – när nationen inte har någon betydelse, så spelar nationen, som sådan, ingenting. Det handlar ju om Försvar, inte Krig, eller hur? Försvar av ideer inte territorier? Är det ideen om Europa och den rätta demokratin som ersatt nationen? Hur då? Förklara för mig. Snälla! Ifall Norge skulle bli angripet, har ”vi” något med det att göra? Norge ligger visserligen i Europa men är ju inte ens medlemmar av EU... Men ifall Makedonien, eller Albaninen... Eller Ryssland??
Och Nationen har spelat ut sin roll. Och tanken på Norden. Hur var det nu med nationalitet och geografisk närhet. Kulturell samhörighet. Jag menar, Eddan och Ebbe Skammelsson...
Så, därför. Ska vi utbilda soldater som ska kriga i Afghanistan? Eller är det tillräckligt med FN-styrkor så som de verkade i Kongo, på Cypern, i Libanon, på sin tid? Det vill säga som var FREDSbevarande styrkor under FN:s överinseende? (Fast USA betalade inte). Inte TERRORISTbekämpande styrkor? Ifall vi vill vara utanför ”terroristernas” intresseområde (mindre risk för terrordåd riktade mot Sverige och svenskar!) – ska ”vi” delta i ”fredsbrevarande” styrkor inom Nato, IFOR eller EU, Nordic Battel Group... eller räcker det med bara FN?
Tja, jag vet inte.
Och nu när polisens och militärens uppgifter inte är så speciellt skilda åt. När militär kan sättas in (yrkesmilitär som tränarts för terroristattacker och krigshandlingar) MOT civila aktiviteter som demonstrationer (tack och lov för att jag inte bor i Burma!!), aktioner som kan betraktas som civilrättsliga (tack och lov för att jag inte bor i USA), vars underrättelseverksamhet (läs: spioneri på egna medborgare) kan tas i anspråk för att förekomma aktioner riktade mot den rådande makten (återigen – tack och lov för att jag inte bor i Burma, med den militärdiktatur som råder där! Fast – inte lika tacksam mot dig Bodström. Inga paralleller med någonting, what so ever).
Att övervaka medborgares kommunikation. Att militär ska kunna ”bibehålla ordningen” vid demonstrationer. Att yrkesmilitärer ska försvara oss vid eventuellt ”skuggläge” och åka och kriga på lämpliga platser över hela världen. Att polisens (civil ordning) och militärens (”freds”bevarande) kapacitet och legala agenda bara blandas samman – måste jag acceptera det bara för att Sverige fortfarande kallas en (västerländsk) demokrati? Måste jag acceptera det?
Hur var det nu i Göteborg? Var de som dömdes för ”upplopp”, vilseförda ungdomar, dissedenter, en demokratirörelse eller – ve och fasa – terrorister? Är de politiska fångar? I Sverige – aldrig! Vi lever väl inte i Burma heller?
Nej, vi lever i den bästa av världar där polisen vill rekrytera personer av annat kön (läs: kvinnor) med mångkulturella erfarenheter (läs: svartskalliga musilmer) . Sååå politiskt korrekt, och med sååå många pluss i kanten på den (värsterländska) demokratiska skalan.
Och hur det blir när de ska arbeta med sina (ärligt svenska, med genuint svenska värderingar) kollegor är en annan fråga. Och göra karriär? Neej, det var inte därför de rekryterades. Har de nån chans???
Fast det ser ju snyggt ut i statistiken som vi levererar till EU, eller hur...?
VADDÅ YTA????
Vart är vi på väg??? Har vi en demokrati? Med samma rättigheter för alla medborgare?
Såå många som kan låta sin röst bli hörd (ny demokrati, förlåt den nya demokratin – bloggosfären!!) MEN, åter igen, vem lyssnar? Vem bryr sig?
De som har makten???
Your humble servant ...
