Av OLOF RYSTRÖM
Vad har gått snett? Varför beter sig vuxna människor som barnungar på en skolgård? Varför kan de inte genomskåda designhysterins människosyn? Hur kan intellektuella människor undvika att analysera grunden för sina åsikter?
I teves inrednings- och designprogram mytologiseras formgivarna. En gång i tiden var design något progressivt. Den var till för att hjälpa folkmajoriteten. Den goda designen på 1950- och 1960-talen var en befrielse. Tidigare härskade slarvigt snickrade stilimitationer av högborgerliga möbelideal. På 1970-talet kunde ett progressivt bord bestå av en obehandlad spånskiva på ett par bockar. Obekväma soffor ersattes med kuddar på golvet. Designen blev då lika med materialet. Formgivaren var användaren. Designen hade därmed upphävt sig själv.
Nu har design istället blivit statussymboler och vi har ett myller av stilimitationer, retrotrender, exklusiva material och signerade vardagsföremål. I de glassiga heminredningsmagasinens värld är blå bekväma fåtöljer lika sällsynta som barn. Länge leve bekväma fåtöljer, ärvda föremål, tevespel, lappar på kylskåpet, smutsiga cyklar i hallen eller souvenirvaser från Borås — ja allt som gör ett hem levande — men som inte passar in i designguruernas snobbism!
