I över 30 år har Per Ahlmark påverkat samtalet om Mellanöstern. Men någonting har hänt. Ahlmarks ton har förändrats. Utan kritisk analys tar han ställning för Israels statsterrorism och blundar för övergreppen på civila. Israel murar in palestinierna, kränker FN och driver en brutal ockupation, skriver Mellanösternexperten Anders Strindberg.
År 1994 utgavs Vänstern och Tyranniet, Per Ahlmarks studie av den svenska vänsterrörelsen. Med rätta och skarpsinne granskade han dem som skönmålat stalinismen, försvarat Pol Potregimen och satt den marxistiska dogmen framför människovärdet och det sunda förnuftet.
När boken gavs ut i nytryck på Timbro förlag under våren kom vissa kretsar att återigen fira Ahlmark som Sveriges store liberale förmåga.
Men sedan mitten av 90-talet har Ahlmarks produktion ändrat innehåll och tonläge och det finns nu skäl att ifrågasätta både hans analyser och liberalism.
Huvudsyftet med Ahlmarks kolumner i DN under de senaste åren tycks ha varit att rentvå Israel från allt ansvar för våldet i Mellanöstern samt att utmåla George W Bushs regering som den enda aktör som begriper regionens problematik. Till dessa ändamål skrider han gång på gång till försvar för brott mot internationell lag, mot mänskliga rättigheter och inte minst mot liberalismens grundvärderingar.
Ahlmark var tidigt en av Sveriges flitigaste förespråkare
av USA:s invasion av Irak. Att kriget var ett brott mot FN-stadgarna var ovidkommande; det handlar, menade han, om 'förmåga att skilja det småttiga från det avgörande'.
I hans kolumner ekade Vita husets policy. Med bestämdhet hävdade han att 'regimen i Bagdad har flera tusen ton av kemiska och biologiska vapen' och att 'redan med de vapen Irak nu har - i egna händer eller överlämnade till terrorister - kan man mörda hundratusentals människor, kanske miljoner'.
Inför vårens diplomatiska kris i FN anklagade Ahlmark krigsmotståndarna i EU och Ryssland för att föra en 'pragmatisk och ofta cynisk' Irakpolitik grundad på krassa kommersiella intressen och ställde dem i bjärt kontrast mot USA, frihetens beskyddare mot 'barbarerna'.
I skrivande stund har inga massförstörelsevapen påträffats och inte heller några bevis - vare sig brittiska eller amerikanska - för att Saddam Hussein skulle ha donerat dem till terrorister.
Det irakiska folket kokar av ilska över ockupationen. Stödet för radikala grupperingar har
ökat drastiskt i hela regionen - t ex i Kuwait, av hävd det mest pro-amerikanska arablandet, där islamisterna gjorde enorma landvinningar i parlamentsvalet strax efter invasionen.
Mellanöstern är nu en långt mer instabil region än den var före invasionen och Bushadministrationen har med eftertryck visat att den varken förstår eller bryr sig om arabernas synpunkter och problem.
Ahlmark svartmålade konsekvent dem som förutsåg denna utveckling, både i Sverige och utomlands, som tyranniets nyttiga idioter eller skamlösa diktaturvänner.
Det är framför allt förståelsen för Israel som gör att Ahlmark attraheras av Bushadministrationen.
Med sionismen som ledstjärna försöker Ahlmark att etablera sig som en svensk dissident och har talat om en påtaglig känsla 'av att leva i en sorts inre exil i Sverige'. Israel utmålas som det evigt oskyldiga offret, omgiven av 'nationer och organisationer' som 'troligen utgör världens mest krigshetsande grannar'.
I Sverige begriper man inte detta, tycker han, och har beskrivit hur 'några dagar i New York är en befrielse från hetsen mot Israel i Sverige och EU till balans, analys och förståelse för den enda demokratin i Mellersta Östern'.
I sina kolumner analyserar Ahlmark aldrig våldets Palestina, dess sociala och historiska sammanhang.
Den israeliska statsbildningen var endast möjlig efter att trekvarts miljoner palestinier fördrivits från hus och hem.
Flyktingskaran räknar i dag runt fyra och en halv miljoner individer, som fortfarande förvägras rätten att återvända på grund av sin etniska tillhörighet.
I deras forna hemland reglerar nu ett nätverk av raslagar var icke-judar får bo, äga mark och idka handel, och runt nittiotvå procent av landytan är förbehållen för judar. Samtidigt lever de palestinska invånarna i Västbanken och Gazaremsan under en brutal ockupation - civilbefolkningen bestraffas kollektivt, bostäder demoleras, olivlundar rycks upp, utegångsförbud införs och familjer splittras med tvång.
De judiska bosättningarna byggs ut på konfiskerad palestinsk mark.
Det israeliska parlamentet Knesset rymmer nu ett antal fundamentalistiska och högerextrema partier som även ingår i Ariel Sharons koalitionsregering. Dessa talar öppet om tvångsförflyttning av den palestinska 'ohyran'.
De beställer lönnmord på palestinska ledare och eftersträvar en rigid rasåtskillnadspolitik, allt för att bekämpa terrorismen och säkerställa staten Israels judiska karaktär.
Detta är verkligheten i vad Ahlmark kallar 'den enda demokratin i Mellanöstern.'
När nu det så kallade säkerhetsstaketet har blivit verklighet väljer den israeliska regeringen att bokstavligen mura in palestinierna hellre än att följa FN:s resolutioner och tillerkänna dem deras självklara mänskliga och politiska rättigheter.
Ahlmark har uttalat sitt stöd för murbygget. Han använder citationstecken när han talar om de palestinska flyktingarnas rätt att 'återvända' - som om deras umbäranden vore illvilliga påhitt. 'Alla vet att den judiska staten i så fall försvinner i en demografisk revolution.'
Visst är det så.
Israel kan omöjligen fortleva som en etniskt definierad stat utan att förbryta sig mot folkrätten. För en liberal analytiker borde detta leda till kritik mot etnokratin snarare än folkrätten, men Ahlmark väljer tvärtom.
Att jämföra Israel med de odemokratiska grannländerna utgör inte ett argument för att Israel är demokratiskt. Snarare understryker ett sådant jämförande regionens tragik.
Om självmordsbombarna skriver Ahlmark att de 'bryr sig ju inte alls om själva ockupationen. Det är Israels existens som en fri, judisk stat som de avser att bomba sönder'.
Fri för vem?
Israels statsrasism har nu pågått i över femtio år och kontinuerligt fött frustration, ilska och motstånd. Utan att rättfärdiga palestinska attacker mot civila israeler borde man kunna se kopplingen till israeliska övergrepp på civila palestinier. Men Ahlmark blundar.
För honom är detta en grovt förenklad kamp mellan 'barbari och civilisation' och han lägger all skuld på vad han kallar 'Arafats blodsvälde' och den muslimska
'galenskapen'.
Förståelse för Israels övergrepp mot det palestinska folket är lika oförenligt med liberalismen som förståelse för apartheidpolitiken i Sydafrika eller för serbernas demografiska bekymmer i Kosovo.
När liberala ungdomsförbundets ordförande Fredrik Malm under sommaren i SvD prisade Ahlmarks förmåga till 'skarp analys och metodiskt granskande' och menade att den fortfarande utgör ett 'vaccin' mot 'diktaturvurmen och det västerländska självhatet' hade han fel.
Ahlmark har drabbats av samma moraliska blindhet som de vänsterkrafter han en gång ställde mot väggen när han väljer att ha överseende med och trivialisera de övergrepp som passar in i hans sionistiska övertygelse.
Detta är inte bara analytiskt absurt utan också ett svek mot liberalismen.
Anders Strindberg
fil dr i statsvetenskap
Mellanösternspecialist och gästforskare
vid Princetonuniversitetets
Transregional Institute i USA
Anders Strindberg är bosatt i USA. Hans doktorsavhandling från St Andrews universitetet i Skottland handlade om den i Syrien baserade militanta palestinska oppositionen och han har nyligen avslutat en bok om syrisk utrikespolitik. Strindberg skriver regelbundet om säkerhetspolitik för internationella tidskrifter och har föreläst bland annat vid Rand Corporation, brittiska försvarsdepartementet, amerikanska Law Enforcement Intelligence Unit, svenska Säpo och Utrikespolitiska institutet.
|
