Av CRISTER ENANDER

Det ekar tomt i de stora salarna. Det enda som hörs är mumlande röster från några videoapparater. Ryckiga bilder, amatörliknande hemmafilmer rullar på. Det är konstutställning.
    Platsen är det ståtliga Mücsarnok som ligger vid Hjältarnas torg (Hösök tere) mitt emot Budapests konstmuseum. Det är en enastående utställningslokal uppförd redan år 1896. Ljuset faller in från takfönstren. Det är stora väggar, rena öppna ytor. En dröm för varje konstnär. Här kommer verken verkligen till sin rätt. Numera ägnas nästan alla Mücsarnoks utställningar åt modern, samtida konst från såväl Ungern som resten av världen. Det är ett ovanligt populärt museum. Här brukar vara fullt av besökare, till och med riktigt trångt och svettigt. Men nu ligger salarna öde, de är nästa tomma förutom vakterna som sakta och uttråkade vankar omkring i väntan på nästa rökpaus.
    Den nyöppnade utställningen bär det fantasieggande namnet "Dreamlands Burn" och pågår till den 25 februari. Den ägnas helt åt Skandinavisk konst, och består av verk av över fyrtio konstnärer från Sverige, Danmark, Finland, Norge och Island. Samlade på det här sättet, i ett koncentrat av femton års konstliv, blir utställningen utmattande. Just utmattande. Inte utmanande. Inte provocerande. Inte tankeväckande.
    Det enda utställningen väcker är leda och dystra minnen från alla konstutställningar man lämnat håglös och beklämd
    Det blir påträngande tydligt hur mycket av den svenska samtidskonsten som är erbarmlig.
    Inte bara dålig i vanlig mening, utan utstuderat meningslös. Det är en konst som söker sig bort från verkligheten, som envetet borrar sig allt djupare ner i sin egen navel. Den vill inte förmedla vare sig tankar, iakttagelser eller känslor. Den vill inte heller väcka nya förnimmelser eller reflektioner hos betraktaren.
    Medvetet letar den spekulativt efter det meningslösa. På samma sätt som postmodernismen inom litteraturen försöker den upphäva varje möjlighet till samband eller meningsbärande sammanhang.
    Den vill göra världen obegriplig. Det är en djupt reaktionär konst.
    Hur många flimrande teveskärmar med halvdassiga videofilmer har man inte sett de senaste femton åren? Hur många meningslösa klisterlappar, kartor med pilar och oläsliga anteckningar klottrade i marginalen? Hur många tradiga uppräkningar av namn, av platser, av händelser på enorma plakat har man inte hasat förbi med hängande ögonlock? Och alla dessa sönderklippta mattor, trasiga och smutsiga underkläder, demolerade IKEA-stolar, gamla badkar, högar av tegelstenar, krossade fönsterrutor och tusen och åter tusen fotografier som kunde vara hämtade ur vilket trist och sömnigt familjealbum som helst?
    Den postkonceptuella konsten borde väl snart somna in, dö stilla och osörjd - kvävd av sin egen självupptagna tristess?
    Chefen för Mücsarnok, Zsolt Petrányi, skriver i programbladet: "Jag erkänner att dessa konstverk inte talar för sig själva." Och där ligger egentligen hela den moderna svenska konstens dilemma, fångad i en enda mening. Konst behöver sannerligen inte vara lättsmält. Den behöver inte vara insmickrande eller intagande vacker. Den behöver inte vara uttalat kommenterande eller schablonartat verklighetsspeglande. Men det minsta man kan kräva är att den betyder något. Att den har en avsikt som når utanför det enskilda konstverket.
    Det är nu längesedan konstteoretiker och postkonceptuella konstnärer enades kring den befängda definitionen av vad konst är: Konst är det som kallas för och erkänns som konst av den etablerade konstvärlden - alltså av konstnärer, kritiker, intendenter, kuratorer och konstvetare.
    Den kallas för den "institutionella konstteorin". Det är bara ett patetiskt sätt att bita sig själv i svansen, för att sedan använda detta bett i den egna baken som en ursäkt för att dölja bristande begåvning och bristande behov av att kommunicera och en kvävande fantasilöshet.
    Denna konst saknar egentligen allt intresse för alla utom de redan inavlade. Det är en konst för en liten klick människor som har det enda gemensamt att de tillhör ett litet och alltmer inskränkt etablissemang. Det är en incestuös, självupptagen uttrycksform som lämnar betraktaren likgiltig och håglös, oberörd och ointresserad. Det är en konst som är intellektuellt impotent, känslomässigt stum och mentalt avtrubbande. Den berättar ingenting. Den säger ingenting. Den vill ingenting.