Veckans krönika         

I Paulii epistlar kan vi förutom att "kvinnan ska tiga i församlingen" också läsa att de ska täcka håret. Få av de som i dag kallar sig kristna följer uppmaingen utom en ringa skara katolska nunnor. Det är i stället nästan uteslutande muslimer som förknippas med seden att beslöja sig.

Många i mainstreamsamhället uppfattar det som att det är männen som med våld beslöjar sina hustrur och döttrar. Men frågar man kvinnorna själva får man lika många olika svar som det finns beslöjade kvinnor. Det handlar om allt från religiös övertygelse, att behaga någon annan, nationell stolthet eller som en feminstisk motståndshandling där man vill vara mer än sitt utseende.

Den 25 maj kom författaren Marjaneh Bakhtiari på besök i Uppsala. Jag var där. Hon är en ung kvinna från Iran. Iranier räknas till de mest sekulariserade invandrargrupperna i Sverige. Många är rent av fientliga till islam. Regimens korruption och förtryck har bidragit till utvecklingen.

Marjaneh är annorlunda. Hon tar muslimer i försvar och då framför allt slöjan. I hennes bok Kalla det va fan du vill bestämmer sig huvudpersonen Bahar för att börja gå beslöjad. Hennes pappa blir förbannad. Han skäms. Han har hela livet kämpat för att inte bli sedd som en muslim. Med hjälp av en idealiserad bild av Irans pre-islamiska historia har en byggt upp nationalistisk "arisk" fantasivärld av kungar och hjältar. Att se sin dotter avfalla till islam är för honom ett nederlag. Men för Bahar är det en motståndshandling. Hon är svartskalle, inte arier.

Pappan Amir, en kälkborgare med rojalistiska sympatier, chockas över hur hans dotter umgås med araber, kurder och negrer "som om det inte vore nån skillnad mellan dom". Det är värderingar som han får äta upp när ingen efterfrågar hans kunskaper i iransk pseudohistoria. Han blir pizzabagare hos en arab som insisterar på att kalla honom "Hajji" fast han aldrig vallfärdat till Mecka.

I och med invandrarskapet bryts de gamla hierarkierna och sociala strukturerna ner och kvar blir "svartskallen", en ny typ av svensk. Den äldre generationen lever kvar i sina gamla föreställningar medan den unga generationen med lätthet intar sina nya roller. För Bahar är slöjan förutom ett trots mot föräldrarnas arrogans och rasism också solidaritet med sina nya "landsmän". Araber, iranier, kurder, somalier och bosnier skapar en en ny kultur som inte har mycket gemensamt med livet i ursprungsländerna. Den är svensk.

Shahen, Irans forna diktator, slet slöjorna av skrikande kvinnor. Den nya regimen tvingade på den igen. Det är inte för eller mot slöjan vi ska kämpa. Det är för friheten att gå sin egen väg, att skapa sin egen identitet efter egna val. För Bahar var inte slöjan en återgång till det gamla hemlandets kultur. Tvärtom var det en del av hennes försvenskning. För henne var slöjan ett sätt att markera en blatteidentitet. Och att vara blatte är att vara svensk. I Iran finns det inga blattar.