Till startsidan
 
 
Skriv ditt skord i fltet nedan.
  
  Hem     Fr en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

”Jag har alltid vetat att jag har haft rätt.”

Av CRISTER ENANDER
enander@kajen.com

Stig Larsson
“Artiklar 1975 – 2004”
(Albert Bonniers)

Foto förlagetUnder det stora förfallets decennium, alltså åttiotalet, var Stig Larsson och det han stod för som en kulturell klamydia. Hans status och förhållningssätt spred sig explosionsartat i vissa intimare kretsar, främst då i Stockholms innerstad. Stig Larsson proklamerade stolt att han var den sista ”alkisförfattaren”. Han hängde på restaurang Prinsen i närheten av Norrmalmstorg. Han älskade att bli fotograferad i krogmiljö med cigarettröken ringlande mot taket, hängande över ett slitet bord och med en kall pilsner framför sig.
    Sådan var bilden. Sådan var attityden han ville förmedla. Släpig, oberörd, lite kall, lite cynisk – men först och främst ville han framstå som just oberörd.
    Det som spred sig i Stockholms intellektuella innekretsar – ja, det fanns faktiskt sådana på den tiden – var den släpiga och cyniska attityden men också ett tonfall, ett visst sätt att bemöta invändningar och kritik. Det handlade om ett speciellt sätt att betrakta omvärlden. Den slappa och oengagerade axelryckningen blev ett universaluttryck; ett svar på alla svåra frågor. Tomma och nollställda ögon blev ett eftersträvansvärt ideal. Och Stig Larssons ögon var alltid allra tommast; de var alltid de mest nollställda.
    Att ingen läste hans böcker var en helt annan sak. Stig Larsson hade, nästan över en natt, blivit ett namn. Han var uppe på parnassen. Jag minns en intervju jag gjorde med Stig Larsson, det måste ha varit 1989. Han tog emot hemma i sin etta på Lilla Essingen. Han gav sedan intervjun liggande i sängen likt en modern Madame de Pompadour. Det var så uppenbart att han spelade en roll. Rollen som nonchalant, världsvan, blasé och mycket, mycket avspänd författare i ropet. Hade han varit mer avspänd hade han nog slutat andas, minns jag att jag tänkte.
    Stig Larsson har nu, då han enligt egen utsago inte längre ska skriva fler böcker, samlat sina artiklar och låtit utge en volym försedd med titeln ”Artiklar 1975 – 2004”. Anledning till att Larsson inte ska skriva fler böcker är att han redan skrivit den perfekta boken – ”Avklädda på ett fält”. Han kan inte skriva bättre, säger han nu. Om Stig Larsson mot förmodan hade frågat mig skulle jag ha gett honom det rådet redan när debuten med ”Autisterna” var överstånden. Det är en bok med otvivelaktiga litterära kvaliteter. Sedan dess har hans böcker bara blivit sämre.
    Samma utveckling, ett pågående intellektuellt förfall där yta och effektsökerier ersätter innehåll och tankeverksamhet, är ytterst tydlig i den nya tegelstensvolymen med artiklar. De tidiga essäerna äger både skarpsinne och pregnans i uttrycket, en vilja att dela med sig av kunskaper. Sedan händer något. Det är en successiv förvandling. Allvaret är förvisso lika stort, lika pretentiöst och oinskränkt omnipotent, men innehållet lever inte längre upp till anspråken. Ett tomrum uppstår, ett tyst vakuum där mediepersonligheten ”Stig Larsson” tar allt större utrymme och snart ersätter den tidigare, mer genuine Stig Larsson. Han blir sin rolls fånge.
    Betraktad på det sättet är ”Artiklar 1975 – 2004” en ganska skrämmande studie i det som Karl Marx benämnde karaktärsmask; en process där en person tenderar att bli identisk med den roll eller snarare den funktion i produktionen hon intar. I en tid då massmedia blivit allt viktigare har det blivit avsevärt tydligare hur människor förlorar sin identitet och blir den de tidigare enbart varit i media. De gröps helt enkelt ur, dräneras på innehåll. De förlorar sin autenticitet.
    Samtidigt är Stig Larssons intellektuella haveri ett resultat av inre motsättningar hans tänkande präglats av från början. Han är helt och hållet en produkt av den inom litteraturen och filosofin djupt reaktionära postmodernismen. Enklaste sättet att demonstrera förhållningssättet är att citera Larsson själv. När han i artikeln ”För den goda smakens skull” skriver om att alla värderingar inom kulturvärlden kommer uppifrån konstaterar han: ”Det bygger på en hierarki. Man måste acceptera den.” Måste acceptera? Varför? Säger vem?
    Eller för att ta det från en annan infallsvinkel. ”Det finns ingenting som gör Muhammed eller Napoleon mer fysiska än Kung Oidipus eller Hamlet”, slår Larsson fast i essän ”Närvarons rygg”. Hur många slagfält har Hamlet marscherat över? Hur många tusentals döda, kuvade och belägrade länder, har prinsen av Danmark på sitt samvete? Napoleons offer skulle nog inte hålla med Stig Larsson. De såg säkert Napoleon som mer ”fysisk” än Hamlet. 
    Men det i särklass största problemet med Stig Larsson och hans reaktionära världsbild är hans elitism. Varje form av elitism förutsätter med nödvändighet att några få vet bättre än det stora flertalet – alltså alla vi andra miljontals människor som inte är en del av den lilla utvalda klicken. Stig Larsson går dock ett steg längre. Det är han, och ingen annan, som vet bäst. Han är en kung bland kungar. Även här uttrycker Larsson det bäst själv. ”Jag har alltid vetat att jag har haft rätt.” Detta exemplifierar han sedan med en diskussion från sin skoltid. Då gällde det Jan Troells filmatiseringar av Mobergs ut- och invandrarromaner. De är skit, sade Larsson utan att ens ha sett dem. ”Dessutom sa jag: Även om alla i klassen tycker en sak, om jag tycker annorlunda vet ni intuitivt att jag är mycket intelligentare än ni, att jag har mycket bättre omdöme.” 
    Avståndet mellan pretentiös och patetisk är kort, mycket kort. Stig Larsson lyckas på sitt oefterhärmliga sätt att förena de två egenskaperna till en motbjudande helhet.



Publicerad p www.fib.se 2006-05-16

Prenumerera p tidningen.

Fr allt material inom FiB/K:s ntutgva gller upphovsrttslagen.

« Tillbaka
  En riktig lrare frn Skiljebo - Parner
  Hundra r av spelsamhet
  Pltsligt stod Jos Guadalope Posada dr
  Han var ett krk till karl
  Rummet under golvet
  Det r ven inbrnt i kttet med ett gldgat jrn
  Ett bluesliv. Berttelsen om Cornelis Vreeswijk
  Fallet Virtanen
  Simon Singh och den stora smllen
  Det bsta p lnge om arbetarlitteratur
  Stig Larsson
  Sonja kesson Vara Vit Mans Slav
  Mikael Wiehe gestaltar livets komplexitet
  Blodsarv
  Sven Lindqvist
  Bjrnssons tv senaste
  Emot det nya envldet
  Daniel Boyacioglu
  Balaclava RECENSION
  Papuanernas kamp
  Tv bcker fr grafiker och medieintresserade
  Fyfaen vad den suger
  Folket r (ocks) ett pack!
  Om nazistiska lger redan 1934 p svenska
  EU-ett krigsprojekt
Kultur allts!
Bildkonst och
Sett, lst, hrt
Krnikor och Bloggar

Denna avdlening rymmer den breda fran i vrt kulturmaterial
Bl a:
Poesi
Litteratur
Bokrecensioner
epost

  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se