Av GUNNAR OLOFSSON
En höstkväll år 1998 tar jag på mig ett vitt band och går ut på promenad. Det är svensk "white ribbon" kampanj. En manifestation mot kvinnovåld. Förre statsministern Ingvar Carlsson har sagt att "våldet i alla industrialiserade samhällen har ökat. Man trodde att det skulle minska när det blev ökad ekonomisk och social trygghet, men så har inte skett", och det existerar, menar Carlsson, våld av två former av som är svårförståeligt, nämligen våld på grund av ras eller kön. För Ingvar Carlsson är det självklart att ställa upp för kampanjen. För mig, som tillhörig gruppen kvinnomisshandlare, känns det än mer angeläget.
En gång för länge sedan slog jag, under ett meningsutbyte, till min dåvarande livspartner. Det brutala och omotiverade i handlingen chockerade henne - och mig. Bearbetat eller ej är brottet preskriberat, och något liknande har aldrig hänt igen. Men händelsen är tänkvärd. Som mogen (?)medelålders man är jag numera medveten om såväl det strukturella som individuella kvinnovåldet, och medlem i Manliga Nätverket - en organisation där medlemmarna skoningslöst granskar sin kvinnosyn och där de flesta som borde vara medlemmar inte är där, utan någon annanstans. Möjligen hemma och misshandlar sina kvinnor.
Denna kväll i Lindesberg är jag ensam med mitt vita band. Under hela den vecka kampanjen pågår ser jag inte en enda man med något vitt band. Det är förvånande. Eller kanske inte. Möjligen har man i Lindesberg inga problem med kvinnomisshandel. Eller också har man inte insett att man har det. Jag skriver om detta i lokalpressen. Ingen reaktion. Frågan är död. När jag tar upp det med en kollega är svaret enkelt: "för hög töntfaktor". Solklart.
Sju år senare kvarstår problemet. Enligt Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) är majoriteten av de våldsbrott som polisanmäls i Sverige misshandelsbrott. År 2003 anmäldes 65.177 sådana brott, motsvarande 726 fall på 100.000 invånare. Av fallen registrerades 34% som kvinnomisshandel, 54% som misshandel mot män och 12% som barnmisshandel. I tillägg till detta finns kategorin Våld mot tjänsteman - 4.349 fall år 2003, varav 19% mot poliser. 48% av brotten skedde utomhus och 52% inomhus. I 66% av misshandelsbrotten mot män var gärningsmannen obekant med offret, medan 75% av kvinnorna var bekanta med förövaren.
Sett över tid har misshandelsbrotten ökat. Mörkertalet är troligen stort. Kvinnomisshandeln har ökat med 20% under de senaste tio åren. År 2003 anmäldes drygt 22.000 fall av kvinnomisshandel. Personuppklarningsprocenten var 22%. Våldet, som således mestadels sker inom nära relationer eller inom familjen, utmärks också av att offren relativt ofta är utsatta för våld vid upprepade tillfällen.
Jag känner fortfarande ett behov att förhålla mig till detta. Men hur? Ordföranden i riksorganisationen Kvinnojourer har sagt att alla män är djur. Gudrun Schyman menar att alla svenska män i själva verket är talibaner. Det förstnämnda är inte snällt mot djuren. Det senare verkar hanterbart. Men var kan vi etablera en verklig och konstruktiv dialog?
I Radions "Kulturfredag" hör jag att vi måste förhålla oss till de homosexuella. Här är jag inte med. Sexuell läggning är definitivt något som tillhör den privata sfären. Jag är inte nyfiken på mina medmänniskors intima preferenser, lika litet som på resultatet i ett lokalderby mellan ÖIS och GAIS. Om någon diskrimineras för sin sexuella läggning är det dock en helt annan sak. Sedan kyrkan skildes från staten har det strukturella våldet mot homosexuella minskat och vi är inte längre genom födsel bundna till Bibelns hemska utsagor om homosexualitet (se t.ex. Tredje Mosebok). Homosexuella kan nu också, likt andra minoriteter, adoptera barn. Diskussionen om kyrkliga homovigslar borde inte vara mer konstig än frågan om föreningars rätt att över huvud taget ha diskriminering inbyggd i sina stadgar.
Vad gäller våld mot homosexuella är BRÅ:s statistik ganska lugnande. Visserligen har antalet anmälningar om hets mot folkgrupp ökat under 90-talet, med en topp år 2000 med 865 brott. Men endast 2% av brotten år 2003 hade homofobiskt motiv. Motsvarande siffra för antisemitiskt motiv var 8% och allmänt främlingsfientligt motiv 55%. Kanske är det sistnämnda vi borde förhålla oss till?
Till snus har jag, som avvand snusare, inget neutralt förhållande. Här är det nolltolerans som gäller. Min relation till alkohol är mer pragmatisk. I vardagen har mitt yrke som kirurg genom åren förhindrat mer allvarliga utsvävningar. Dessutom bör ett strikt professionellt förhållningssätt innefatta en varning för alkoholens följdverkningar. Detta är en moralisk och, inte minst, samhällsekonomisk fråga. Vi vet att de alkoholrelaterade skadorna ökar, speciellt i storstäderna. Allra värst är det i Skåne. En del folkhälsoforskare varnar nu för att vi, med sänkt spritskatt, skall få en "skånsk" situation i hela landet. Till detta måste jag förhålla mig.
I media grillas Lars Ohly. Gång på gång får han svara på samma frågor. Om sin relation till kommunismen. Till regimerna i tidigare Östeuropa. Hans svar är tydliga. Ja till kommunism. Nej till Gulag. Det tycks inte hjälpa.
Det är rimligt att Lars Ohly, som föregiven kommunist, förhåller sig till de brott som begåtts, och begås, i kommunismens namn. Men hur är det med de andra? De som nu fortsätter att pressa och pina Ohly? Liberalerna? De bekännande kristna? Hur förhåller de sig till den israeliska barriären? Bosättningarna? Folkmordet i Rwanda, där kristna eldade upp varandra i kyrkorna? De liberala korstågen mot Vietnam, mot Irak? I samband med 30-årsminnet av Vietnams befrielse ("Saigons fall" som en del oförbätterligt
uttrycker sig) har man på sina håll, i liberala media, värkt fram ett ställningstagande till Vietnamkriget - ett krig som kostade 3 miljoner vietnameser livet - som "ett misstag". Jaha. Var går gränsen mellan ett misstag och ett folkmord? Vid 4 miljoner döda? Eller 5?
Måste vi förhålla oss till Irakkriget? Enligt mina sportsideläsande släktingar, min ständiga referens till det "normala", egentligen inte. Jag frågar hur det kan komma sig att bara jag ägnar kraft och energi åt Irak. Svaret är även här enkelt: "Du är kanske intresserad av det".
Kan man avstå från att förhålla sig till den värld som man lever i? Antagligen. Men vad blir det av en värld där ingen bryr sig om sina medmänniskor, om mänskliga rättigheter som rätt till liv och hälsa, om politiska friheter, fred och någon slags rättvis fördelning av resurserna? Förminskas vi inte som människor för att till slut inte vara mer värda än, för att låna ett uttryck från Lars Hårds pappa, "en flugskit på en vägg"? Till detta borde vi, var och en, förhålla oss.
Veckans krönika 
