Av GUNNAR OLOFSSON
Det går bra för Sverige. Storföretagens halvårsrapporter visar över lag glädjande siffror på lönsamheten. Ericsson redovisar för andra kvartalet 2005 ett kanonresultat på 8,5 miljarder i vinst, mer än 2 miljarder över "marknadens förväntningar" (DN 21/7). Sandvik redovisar en nettovinst på 2,2 miljarder. Telia-Sonera minskar visserligen sin vinst för andra kvartalet till 3,0 miljarder (mot 5,5 miljarder för motsvarande period 2004), men omsättningen har ökat. Även bankerna går bra - SE-Banken med 1,97 miljarder i vinst andra kvartalet.
För företagsledarna är det skördetid. Ericssons vd, Carl-Henric Svanberg, kan utöver sin årslön på 22,3 miljoner kronor räkna med ytterligare några tiotals miljoner i bonus. Svanberg, som äger drygt 15 miljoner b-aktier i företaget, har fått se sitt aktiekapital öka till 420 miljoner kronor. Svanbergs leenden på bilderna i media är - definitivt - äkta.
Samtidigt består arbetslösheten. Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) var i maj 234.000 personer, eller 5,2% av arbetskraften, öppet arbetslösa - en minskning med 23.000 personer mot ett år tidigare. I slutet av juni var siffran 262.000. Allt fler deltager dock i s.k. "arbetsmarknadspolitiska åtgärder" - omskolning, kurser, utvecklingsprogram. Den faktiska arbetslösheten ligger troligen (juni 2005) kring 7,1%. Den tidigare LO-utredaren Jan Edling talar om att 1 miljon svenskar, ungefär 20% av den arbetsföra befolkningen, inte går till ett arbete. Bland vuxna invandrare saknar omkring var tredje ett jobb.
"Jobless growth", tillväxt utan jobb, har blivit ett begrepp. Mitt i Ericssons vinst-eufori avskedas drygt 400 anställda i Nynäshamn. Sedan millennieskiftet har Ericsson i stort sett halverat sin arbetsstyrka - till nu 53.600 anställda runt om i världen. I Sverige återstår 21.300 anställda. För Telias del förlorar omkring 3.000 anställda inom kort sina arbeten. Besparingar skall sänka kostnaderna med 5-6 miljarder kronor varav merparten, 4-5 miljarder, i Sverige.
Företagens logik är inte ny. I mainstreammedias softade sofflandskap informerar oss gång på gång inlevelsefyllda företagsrepresentanter om hur "vår allt mer globaliserade värld" gör det "nödvändigt" för våra företag att flytta produktion till länder med "lägre kostnadsläge". Trots att de aktuella företagen av allt att döma går bra. Utflyttningen görs för att bevara de svenska företagens styrka och konkurrenskraft. Och öka den omhuldade "tillväxten". Bra för Sverige med andra ord. Men inte nödvändigtvis för svenskarna, således.
Eftersom vår jord grovt sett är ett slutet system - bortsett då från ev. överskottsenergi alstrad av solljuset - är begreppet tillväxt i grunden fiktivt. All tillväxt kommer i slutändan att grundas på hårdare utnyttjande av befintliga resurser. Inte minst arbetskraften. På direkt förfrågan brukar representanter för Svenskt Näringsliv peka på "problem" i Sverige som "dubbelbeskattning" av företagen, för högt löneläge och oflexibla fackföreningar. Saker som skapar ett "dåligt företagarklimat". Hur vill man då ha det?
Vad gäller "dubbelbeskattningen" är den verkligen en dubbelbeskattning. Fast ändå inte. Först beskattas hela vinsten med 28% i bolagsskatt och sedan resterande belopp med 30% i kapitalskatt. Totalt knappt 50%, eller ungefär som en hyggligt betald löntagare. Oskäligt? Hur mycket vill man då bidra med? Om kapitalet självt får bestämma.
Kanske finns svaren i de s.k. "ekonomiska frizonerna" som nu växer upp som svampar i fr.a. Sydostasien. Enligt Sekretariatet för Framtidsstudier fanns år 1978 118 ekonomiska frizoner i 36 länder. Den Internationella fackföreningsrörelsen (ILO) beräknar antalet i dag till över 2.000. I frizonerna finns ingen företagsbeskattning och inga besvärande fackföreningar. I skumma bakgatsföretag, inhägnade av stängsel med beväpnade vakter, tillverkar unga arbetare - 80% av dem kvinnor - klädesplagg för märkeskläder, och komponenter till elektroniska produkter. Villkoren är ofta minimilön, upp till 16 timmars arbetsdag 7 dagar per vecka, och avsked vid sjukdom och graviditet. Svenska företag flyttar till Tjeckien, skaffar sig underleverantörer i flera led och försvinner in i detta obestämbara produktionsträsk. Småningom återkommer de tillverkade delarna till moderföretaget, sätts ihop och förses med logo - och är redo att säljas på den svenska marknaden. Allt till stor glädje för börserna. Och "Sverige". Som det definieras av företagsaristokratin.
Men vem behöver - egentligen - dessa lönsamma företag? Kanske internationella finansklippare som Svanberg. Men knappast de Ericsson-anställda som nu får gå i Nynäshamn. Eller de som dumpas i Västervik när Electrolux flyttar till Ungern. Eller de som övergavs när Volvo lämnade Arboga. Knappast ens de lågavlönade i Sydostasien. För oss vanliga medborgare, vi som ser oss som något mer än produktionsfaktorer för det internationella kapitalet, räcker det om företagsamheten går jämnt upp, eller med en liten "lagom" vinst att bekosta vård, skola och omsorg. Det vi behöver är rätt till arbete på den ort där vi bor, rimliga arbetstider med rimlig lön och rimlig arbetstakt. Kan eller vill inte storföretagen ta ansvaret att garantera detta får vi ta ifrån dem rätten att ekonomiskt bestämma över våra liv.
Veckans krönika 
