Jan Karlsson inleder 25/9 med denna text under vinjetten 'Kommentar'
Stockholm på måndag. Lund i går kväll. Idag Göteborg, i montern hos Folket i Bild/Kulturfront. Det glesnar i leden, inte ens Ordfront stöttar henne längre. Diana Johnstone har kommit till Sverige för att lansera sin bok.
Översättaren, Karin Wegestål, är ordförande i Jugoslavienkommittén. Förläggaren, Kalle Hägglund, har tidigare utgivit Mein Kampf. Om man inte visste bättre kunde man tro att titeln, Dårarnas korståg, anspelade på Johnstone och övriga inblandade. Kanske gör den på ett subtilt vis också det. Som drivkraft ska masochismen inte underskattas.
Själv kommer jag att tänka på den enda kvinnan i kören som kunde sjunga och hennes upprördhet när det visade sig att alla de tondöva andra fick vara kvar, medan hon fockades. Körledaren nu: USA, Nato, Tyskland. Eller närmare bestämt Morton Abramovitz och Otto von Habsburg. Det är komplext, hävdar Johnstone med rätta, men drar sig ändå inte för att utpeka Abramovitz och von Habsburg som skyldiga för folkmorden på Balkan. Milosevic framstår däremot som en låt vara ambivalent makthavare, men ändå utrustad med de bästa av ambitioner: demokratiska, pluralistiska. Han är ett lamm bland tigrar. Andra serbiska ledare var avsevärt mera nationalistiska, menar Johnstone, samtidigt som hon brännmärker demoniseringen av Serbien. Det går inte, inskärper hon aggressivt på den enda allvarligt mothårsstrykande publikfrågan i Lund, att jämföra utrensningarna i Bosnien med Holocaust. Däremot går det alldeles utmärkt att likna Tribunalen vid Inkvisitionen och utdefiniera domstolen som politisk, alltså juridiskt och moraliskt ogiltig.
Tidigt i livet lärde jag mig att alltid stå på den svages sida och aldrig slå på den som ligger. Men Diana Johnstone, och hennes anhängare, lär mig att underläget kan vara oförsonligare än övertaget. Här finns ingen dialog, bara trosvisshet.
_________________________________________
Erik Wijk svara i Expressen några dagar senare så här:
Jan Karlsson ansluter sig (Expressen 25/9) modigt till drevet som fördömer Diana Johnstone utan att ha läst hennes bok - Dårarnas korståg. När jag häromdagen träffade Johnstone (jag bjuder på denna mccarthyistiska godbit) var det högst genant att söka förklara för henne hur den svenska kulturjournalistiken till den grad kunde sakna intellektuell och argumentativ halt. Hon misstänkte själv att roten låg i Sveriges omsvängning från folkrätt till 'humanitära interventioner' - från Palme till Persson.
Karlssons yxskaft röjer mest hans egna påfallande icke-liberala ståndpunkter:
1) Det är fel att hålla ett av 1900-talets viktigaste historiska dokument (Mein Kampf)tillgängligt på svenska.
2) Från mainstream avvikande uppfattningar kan förklaras med masochism och fanatism.
3) Att skriva böcker och hålla debatter visar på en motvilja till dialoger.
Skärvorna till referat röjer i bästa fall missförstånd. Johnstone kan inte ha påstått att någon eller några var ensamt ansvariga för folkmorden på Balkan eftersom hon vill reservera termen folkmord till de verkligt storskaliga övergreppen i historien.
Av samma skäl - för att förstå och förhindra våra samtida krig måste vi ha en komplex förståelse av tidigare konflikter - avvisar hon likställandet av bosniska interneringsläger (grymma nog) med nazistiska utrotningsläger.
Dessa till synes självklara nyanseringar har kulturdrevet varit oförmöget att hantera. Hittills är det endast den vänsterextremistiska tidskriften Clarté som i Sverige på allvar vägt Johnstones argument (och funnit somt alltför lätt).
Dårarnas korståg är inget vetenskapligt verk men det är en polemisk essä mer välbelagd än någon annan bok som på svenska publicerats om Balkankrigen. Vågar mainstreammedia anta den intellektuella utmaningen?
Erik Wijk
|
