Till startsidan
 
 
Skriv ditt skord i fltet nedan.
  
  Hem     Fr en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Hundra år av spelsamhet

Av GUNNAR OLOFSSON

Buskspel av Peo Österholm

 Peo Österholm:
Buskspel. En bok
 om spelmansstämmor

Gidlunds, 2006

 


Hösten 1905 upptäckte konstnären Anders Zorn att den svenska folkmusiken höll på att dö ut. Närmare bestämt var det kohornet, fäbodarnas instrument, som inte längre trakterades av de unga kullorna. Likaså hade fiolen börjat konkurreras ut av nya och mer ljudstarka instrument, som dragspel.
    Zorn var en handlingens man. Tillsammans med låtupptecknaren Nils Andersson kallade han året därpå till en "musikalisk pristäflan" i Gesunda, vid Sollerön, den 1 september 1906 - ett evenemang som samlade 13 hornspelare och lika många fiolspelmän, samt något 1000-tal åhörare, och som i praktiken
blev Sveriges första spelmansstämma.
    När Peo Österholm ville studera spelmansstämmornas historia fanns, visade det sig, ingen riktig bok i ämnet. Så han bestämde sig för att skriva den själv. Ett något pretentiöst företag kan tyckas. Men ingen vore väl mer lämpad för uppgiften än en journalistiskt skolad person som författaren, skicklig traktör av nyckelharpa och dessutom riksspelman på, just, kohorn!
    Det här är en storartad liten bok som ligger bra i handen, lättläst, omväxlande och spännande också för den med aldrig så litet intresse i den svenska folkmusiken. Initierade skildringar av de legendariska spelmännens liv, som måste ha krävt en del förarbete, varvas med miljöskildringar från stämmorna, välbekanta stämningsbilder för den som varit där, och korta intervjuer med de som i dag för traditionen vidare - en brokig samling människor med olika bakgrund, olika yrken och olika - inte minst yngre! -
åldrar.
    De första spelmansstämmorna hölls som tävlingar, i Delsbo, Lund, Lindesberg och på många andra orter. Publikunderhållningen kom i andra hand, och något "buskspel", dvs. improviserat samspelande mellan olika spelmän, som numera utgör att stort inslag på de flesta stämmor, var det knappast tal om - bl.a. för att man inte kände till varandras låtar. Däremot artade sig den stora sammankomsten på Skansen i Stockholm 1910, med representativa och genom tävling utkorade spelmän från samtliga landskap, närmast till "en sammankomst för idkandet av folkmusik till spelmännens nytta och förkovran samt till allmänhetens upplysning och nöje." (Nils Andersson) - kanske så nära en definition av en modern spelmansstämma som man kan komma. 
    Efter, som författaren uttrycker det, "väckelserörelsen under de första årens spelmanstävlingar 1906-1912, nationalkonservatismens, folkdräkternas och jazzbekämpningens era fram till 60-talet", och en ny nedgång för rörelsen, kom så den våg av bredd och framåtanda, och buskspel mellan gamla spelmän och nya, i olika grad självlärda, amatörer, som vi fortfarande ser effekterna av. Här ligger också en av folkmusikens dilemman: amatörism kontra professionalism, bredd mot djup. Duktiga spelmän kan förvisso "dra fram" mindre duktiga till allt bättre prestationer. Men resultatet kan också bli det motsatta. Att alla låtar slätas ut, de fina nyanserna försvinner och små tekniska finesser faller bort.
    De flesta större stämmor har löst detta genom en kombination av uppspel från en scen, där de duktiga, ofta ganska unga, spelmännen får visa sin skicklighet och samtidigt pågående buskspel i olika, större eller mindre, grupper, och på olika nivåer.
    Ett annat dilemma rör kommersialisering. Att ta betalt av en publik må vara hänt. Men skall spelmännen, de som uppträder, betala entré? Olika stämmor har hanterat detta olika. I anrika Delsbo t.ex, där spelmännen marscherar från kyrkan till spelplatsen, skulle entréavgift för spelmän kännas som en styggelse. På andra håll sätter arrangörerna helt enkelt upp vägspärrar kring spelorterna och tar betalt av alla som passerar. Och hur mycket inslag av icke-folkmusik - försäljning av mat och dryck, lokalt hantverk, knallar med krims-krams, och scenuppträdanden av kändisar - "tål" en stämma innan den blir något annat: en festival, en musikfest eller rätt och slätt en trivselsammankomst för människor med helt normala behov av samvaro och mindre intresse för folkmusik?
    Och vilka instrument skall "tillåtas"? Fiol och nyckelharpa är självskrivna, liksom flöjt, spilåpipa och, kanske, klarinett. Gitarr, luta, mandolin och ståbas kan fungera bra. Men knappast saxofon. Och inte trummor, som ger en alltför taktfast och tydlig rytm. Elektriska instrument faller av sig själva bort eftersom de är oanvändbara i normalt buskspel - åtminstone utomhus. Dragspelet, en gång folkmusikens hotande bödel, har delvis tagits till nåder igen, och accepteras i dag med vissa restriktioner.
    Allt detta behandlas kunnigt och mångsidigt i "Buskspel". Men vad med dansen - också den ett stort och viktigt inslag på de flesta spelmansstämmmor? Att sätta definitionen folk(musikalisk)dans kring 3-takten, i praktiken polskor - till skillnad från de USA- och latininspirerade 4-taktsdanserna - är nog att göra det litet lätt för sig. Både schottis och snoa, som nog måste räknas till den svenska folkliga repertoaren, går i jämna taktsteg. Vad är för övrigt skillnaden mellan folkdans, eller den folkmusikaliska "äkta" dansen, och s.k. "gammaldans"? Vilken är mest "folklig": den ganska gamla valsen eller rätt unga hambon? Här saknas definitioner, men kanske kräver det en annan bok? Varför dansas det så litet mazurka på stämmorna numera? Och vilken utveckling indikerar de nu allt mer populära snabba pols-danserna, som den i åtminstone innekretsar florerande finnskogspolsen?
    Folkkulturens egna kulturkrockar med folket kunde också kanske förtjäna mer uppmärksamhet. En del fr.a. större stämmor kantas av lokala ungdomsgäng, som framåt kvällen infinner sig med rejäla mängder öl i burk och innanför väst, efter hand blandar sig med stämmodeltagarna och ibland försöker sig på ett och annat danssteg - vilket alla som försökt dansa folkdans onyktra vet inte fungerar bra. Vad är detta uttryck för? Alienation? Revirtänkande? Eller helt enkelt en gammal fin folklig tradition att ta sig ett järn och fira när det kommer upp en anledning? Är folkmusik och -dans helt enkelt för tråkig och polerad utan alkohol? Inte samma möjlighet till tafsande och småhångel som på Baldakinen? Författaren verkar nästan tro det. "Raggfaktor noll" konstateras, kanske aningen dystert, som räven om rönnbären, i ett avslutande kapitel. Om detta kan man dock - definitivt - ha en annan uppfattning.



Publicerad p www.fib.se 2006-11-21

Prenumerera p tidningen.

Fr allt material inom FiB/K:s ntutgva gller upphovsrttslagen.

« Tillbaka
  En riktig lrare frn Skiljebo - Parner
  Hundra r av spelsamhet
  Pltsligt stod Jos Guadalope Posada dr
  Han var ett krk till karl
  Rummet under golvet
  Det r ven inbrnt i kttet med ett gldgat jrn
  Ett bluesliv. Berttelsen om Cornelis Vreeswijk
  Fallet Virtanen
  Simon Singh och den stora smllen
  Det bsta p lnge om arbetarlitteratur
  Stig Larsson
  Sonja kesson Vara Vit Mans Slav
  Mikael Wiehe gestaltar livets komplexitet
  Blodsarv
  Sven Lindqvist
  Bjrnssons tv senaste
  Emot det nya envldet
  Daniel Boyacioglu
  Balaclava RECENSION
  Papuanernas kamp
  Tv bcker fr grafiker och medieintresserade
  Fyfaen vad den suger
  Folket r (ocks) ett pack!
  Om nazistiska lger redan 1934 p svenska
  EU-ett krigsprojekt
Kultur allts!
Bildkonst och
Sett, lst, hrt
Krnikor och Bloggar

Denna avdlening rymmer den breda fran i vrt kulturmaterial
Bl a:
Poesi
Litteratur
Bokrecensioner
epost

  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se