Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Det är bara vänstern som kan rädda liberalerna

Av Åsa Linderborg  

Aftonbladet 2005-03-21
"Det ter sig ingalunda givet att ett demokratiskt system av västerländskt snitt i alla samhällen är den bästa lösningen. Enpartistater kan i vissa fall vara lika väl skickade att genomföra ytterst krävande uppgifter, samtidigt som medborgarna kan utöva ett betydande inflytande."
De flesta skulle nog gissa att det är Fidel Castro eller en ung Lars Ohly som har fällt uttalandet. Eller kanske en clartéist i maoskjorta som suttit under rispapperslampan och knåpat ihop något för stencilmaskinen. Någon hoppas säkert att orden kan tillskrivas Olof Palme. Men citatet är hämtat ur det kollektiva förordet till antologin En liberal utrikessyn från 1969 och är skrivet bland andra av Dagens Nyheters förre politiske chefredaktör och numera ledarkrönikör Hans Bergström - mannen som i åratal har anklagat alla till vänster om honom själv för att vara diktaturvänner.

Citatet är ingalunda ensamt i sitt slag; det finns hur många exempel som helst på liberalt medlöperi. I samma bok skriver Bergström tjugosju sidor om Mao Zedongs Kina. Kina, menar han, är visserligen en kommunistisk enpartistat, men medborgarna lider inte alls av någon ideologisk indoktrinering. Där har bönderna ett viktigt, för att inte säga avgörande, inflytande över politiken och den starka ekonomiska utvecklingen möjliggör en väg mot social rättvisa. "Förtrycket" i Tibet är prat av "mytskapare".

Bergström sammanfattar sin uppsats med en uppmaning till västvärlden att acceptera att kineserna har valt en annan väg än vår; lika liten anledning som vi själva har att anamma den kinesiska modellen, har vi att påtvinga Kina västerländsk demokrati.

Idag skulle Hans Bergström årgång 1969 stämplas som extremist och diktaturkramare av samtliga borgerliga skribenter inklusive Bergström själv. Men Bergström var liberal då och han är det fortfarande. Den förstående skulle därför säga att man måste ta hänsyn till tidsandan; han sveptes med av det röda 60-talet. Tidsandan brukar dock inte anses vara en förmildrande omständighet vad gäller vänsterns ställningstaganden i det förflutna. Men visst, det var andra tider då.

Samtidigt som Hans Bergström var aktiv i folkpartiets ungdomsförbund var Gunnar Helén ordförande för folkpartiet. Bergström var till och med ett tag Heléns talskrivare och närmaste medarbetare. I Politik för ett mänskligare samhälle (1970) pläderar Helén för en humanare kriminalvård med ökad frivård, ett skattesystem som gynnar låginkomsttagarna och att arbetsgivarna accepterar de anställdas medbestämmande. Av det skälet ställde han sig förstående till de strejkande gruvarbetarna i Malmfälten.

Näringslivets tillväxt får inte ske på bekostnad av välfärdens tillväxt, säger han vidare, däremot vill han ha "en jämnare fördelning av produktionens resultat". Vid samma tid började folkpartiet utarbeta förslag på ett slags löntagarfondssystem. Alltihop krav som liberalerna idag skulle brännmärka som öststatssocialism.

Liberalerna anses aldrig behöva granskas, eftersom liberalismen a priori är Sann, Rätt och God. Ändå är det som framgår enkelt att nagla fast även borgerligheten vid antidemokratiska uttalanden om man vill vinna billiga poänger. Hans Bergströms uttalanden om Kina är naturligtvis ett gefundenes fressen för de grälsjuka åsiktsarkeologer som även befolkar vänstern. Men låt oss lämna liberalernas debatteknik åt liberalerna. Varför ska vi acceptera en demagogi som säger att politiken handlar om antingen demokrati eller diktatur i enlighet med liberalernas definitioner? Nyläsningen av Gunnar Helén visar att det finns andra saker med liberalerna att diskutera än att de till och från stödjer diktaturer.

Från sent 1800-tal till tidigt 1970-tal gick liberalerna successivt åt vänster, om än kringelkrokigt. Det sena 60-talets och tidiga 70-talets liberalism kan till viss del ses som en reaktion mot den extremt proamerikanska och proisraeliska Tingsten-Ahlmark-epoken. Gunnar Helén talade sig varm för en aktiv neutralitet, humanitet, solidaritet med förtryckta och kamp mot världsfattigdomen. Gång efter annan hävdade han Vietnams rätt till nationell integritet och egen utveckling. För honom var "de omätliga mänskliga lidandena och den materiella förstörelsen" i Vietnam en tragedi. "Hur man än bedömer motiven för det amerikanska engagemanget är resultatet omöjligt att försvara", skriver han och diskvalificerar USA:s påstående att de bombar för demokratins skull, att de vill erbjuda välstånd när de i själva verket åstadkommit en ödeläggelse utan motstycke. Syrligt konstaterar han att USA har anklagat sina motståndare "för terror, men inte kunnat hindra ens de egna trupperna att begå massakrer". Vietnam är inte Irak, men det är omöjligt att läsa Helén utan att tankarna vandrar till dagens vedervärdiga krig. Idag stämplar Heléns liberala arvtagare samma hållning som mordiska uttalanden från "avgrundsvänsterns" djup.

Vem är egentligen mest liberal: Gunnar Helén som förespråkar en humanare kriminalvård, fördjupad arbetsplatsdemokrati, rättvisare fördelning, neutralitet och solidaritet med USA-imperialismens offer, eller dagens liberaler som vill ha hårdare tag mot kriminella och invandrare, som förespråkar en ekonomisk politik som ökar klassklyftorna, som vill att vi ska gå med i Nato, som applåderar USA:s never ending war tour, och som karaktäriserar de väljare som röstade nej till EMU som illitterata bönder som aldrig mer borde få säga sitt i en folkomröstning?

I viss mening är frågan felställd eftersom liberalismen precis som alla andra ideologier måste analyseras konkret historiskt. Dessutom är liberalismen både en ekonomisk doktrin vars ideologiska epicentrum är ett försvar för privategendomen och en uppsättning värderingar med rötter i franska revolutionen såsom tolerans, humanism, mänskliga rättigheter, frihet och demokrati (låt vara i den begränsade betydelsen allmän rösträtt och yttrandefrihet). Både i teorin liksom i praktiken finns det en spänning mellan demokratin och de mänskliga rättigheterna och försvaret för den heliga privategendomen, en konflikt som liberalerna aldrig kan överbrygga - då vore de inte längre liberaler. Se Chile.

1974, året efter den USA-stödda militärkuppen i Chile, flydde vänsteraktivisten Mauricio Rojas undan diktatorn Augusto Pinochet. Några år senare berömmer Rojas - nu folkpartist - Pinochet stort och vackert för att dennes nyliberala reformer skapade en ekonomisk tillväxt på tio procent. I jämförelse med militärjuntan var "de flesta andra alternativ värre", säger Rojas i en intervju i Metro förra året. Att man var tvungen att krossa demokratin och mörda socialister eller driva dem på flykt för att kunna genomföra de ekonomiska "reformerna", det är underordnat. Vänstern gör liberalerna en tjänst när de stämplar högerdiktaturen i Chile som "fascistisk" - räcker det inte med att kalla den liberal?

I kraft av sin ideologiska hegemoni har liberalerna lyckats annektera begreppet demokrati trots att de i själva verket alltid hyst misstro mot den. Som filosofen Sven Ove Hansson påpekar i Idéer om demokrati (1992), varnade liberalerna ända fram till 1800-talets slut för demokratin som ett hot mot friheten. Den sågs som extrem och ansvarslös och något som skulle leda till kaos och barbari. Liberalerna var skräckslagna inför "majoritetens tyranni" eftersom den förutsågs hota privategendomen och, för att citera Herbert Tingsten, "undergräva de högtstående minoriteternas ställning". Kroppsarbetare ansågs inte äga tillräcklig utbildning för att kunna ta ansvar och skulle därför liksom kvinnor utestängas från politiken.

Det var under 1860-talet som en strömning inom liberalismen började propagera för allmän rösträtt. Den blev dominerande runt sekelskiftet 1900 och det var under intryck av den växande arbetarrörelsen.

I själva verket har de liberala värdena inom liberalismen varit som starkast när vänstern har varit stark, eftersom vänstern delar dessa värden, även om liberalerna - nuförtiden - hävdar motsatsen. Det var den unga arbetarrörelsen som tvingade liberalerna att ta ställning för demokratin, det var den offensiva folkhemspolitiken som på 1950-talet fick liberalerna att ansluta sig till den generella välfärden som princip och det var 60-talsradikalerna som fick folkpartiet att skriva program om solidaritet och rättvisa så väl nationellt som internationellt.

"Socialliberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i skyddet av en stark socialdemokrati", sa och skrev Tage Erlander ofta. Det var då det, innan socialdemokraterna själva hunnit bli de nya liberalerna.

Vänsterns försvagning under högerns galna kvartssekel har lett till att det goda liberala arvet förskingrats. Expressens chefredaktör PM Nilsson har på två år gjort den vandring från vänsterliberal till högerliberal som tog folkpartiet trettio år att fullborda. När han plötsligt (Expressen den 6 mars) uttalar sitt stöd för Lars Leijonborgs ansats att göra om sitt parti till Svensk folkeparti, frångår han sina tidigare kompromisslösa protester mot att folkpartiet söker väljarstöd bland de främlingsfientliga. Han gör det med argumentet att vi lever i ett "nytt samhälle där liberala värden utmanas på ett annorlunda sätt än tidigare". Det har han ju helt rätt i.

Men istället för att utpeka islamisterna i Irak som hotet mot de liberala värdena i Sverige, borde han inse att de utmanas just av dem som i dag kallar sig liberaler - det vill säga av bland andra honom själv.

Men den här perspektivförskjutningen är inte entydig, sett ur ett internationellt perspektiv. I England har liberalerna till exempel varit stridbara motståndare till Irakkriget. Flera av Gunnar Heléns ståndpunkter har i dag företrädare bland vänsterliberaler såväl i England som i USA.

Frågan är varför just de svenska liberalerna har svikit.

Svaret måste sökas hos vänstern. Det är när vänstern håller käft som liberalerna kan sluta vara humanister. Det är när arbetarrörelsen försvagas och förborgerligas som liberalerna blir fördomsfulla, auktoritära och aggressiva. Det är när socialdemokraterna själva blir liberaler och lägger sig i mitten som folkpartiet gör höger om. Det är när vänstern överger antiimperialismen som liberalerna blir bombgalna. Och det är när liberalerna aktivt stödjer nykolonialismen och nyfattigdomen, när de ropar på expertstyre och söker stöd bland rasisterna, som man inser att den fördemokratiska tidsåldern är på väg tillbaka.

Liberalerna måste helt enkelt ha en stark vänster som sätter press på dem för att de ska vara "liberala" - de är det aldrig av egen kraft och vilja.

Den väsentliga lärdomen att dra är att om liberalerna återigen ska bli liberaler med mänskligt ansikte måste vänstern radikalisera sig. De goda liberala värderingarna är alldeles för viktiga för att anförtros åt realliberalismens företrädare.

Aftonbladet 2005-03-21



Publicerad på www.fib.se 2005-03-23

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  GUSTAFSSONS ALFABET M
  GUSTAFSSONS ALFABET L
  GUSTAFSSONS ALFABET K
  GUSTAFSSONS ALFABET J
  GUSTAFSSONS ALFABET I
  GUSTAFSSONS ALFABET H
  GUSTAFSSONS ALFABET G
  GUSTAFSSONS ALFABET F
  GUSTAFSSONS ALFABET E
  Ett tillfälle förlorat? RAMZY BAROUD
  GUSTAFSSONS ALFABET D
  Fobier, depressioner och annat mentalt elände
  Moralvänsterns moraliska kollaps
  GUSTAFSSONS ALFABET C
  FREDSMAMMANS AVSKED
  Ring BRIS! De finns just för dig!
  Har Sverige godtagit USA som världspolis?
  Chomsky i UNT
  Chomsky Holmberg
  Belgisk blå på krogen
  Mikael Nyberg och vänsterns haveri
  Marit har mest meriter
  Mot NFR i Göteborg
  Härbärget vid Pont Sully
  Bör majoren bli general?
  GUSTAFSSONS ALFABET A
  GUSTAFSSONS ALFABET B
  Håkan Gustafsson
  Varför har Sveriges stämma i världen tystnat?
  Köttkonsumtionen, miljön och imperialismen
  Maten, imperialismen och Irefalks idealism
  Vad kan vi lära av Virginia Tech?
  Det islamistiska hotet mot Europa – i siffror
  En mallig och dryg mediaskälm
  Nu ska pigan dammas av
  Thage tiger inte
  Vems är ansvaret att formulera en rättvis fred?
  Falska folkpartister inför rätta
  Sionister använder lögner i sin kamp
  Till frågan om ockupantideologi
  Hunden har i alla fall fått mat
  Matdebatt
  På tal om identiteter
  Människnas naturliga föda
  Speciesism och kvasivetenskap
  Kost och folksjukdomar.
  Ovetenskapliga argument från en Atkins-lobbyist
  Tal av Dr Sheikh Muhammed Bashar Al-Faydi
  Ät kotletten...
  Fyra tv-timmar med Göran Persson
  Stefan Lindgrens seminarietal
  En annan värld är möjlig! låt oss bygga den tillsammans!
  Slutresolution från den internationella konferensen i Chianciano Terme, Italien, 24-25 mars 2007
  ABF svarar om Atzmon
  Atzmons svar på SDS
  Gilad Atzmon – Från skuld till ansvar
  Eva Myrdal svarar Jesper Svartvik
  Skippa kotletten!
  Konferensen i Stockholm som väckt sånt uppseende
  När ska vi vakna i Sverige?
  Svenskar polisanmäls för krigsförbrytelser
  Nyskapande humanist?
  Allvarligt talat
  LKAB styr Kirunaflytten
  Skakande läsning om ondskans innersta natur
  Nicolaus Lundius – en samisk 1600-talsintellektuell
  Parner om Speer
  Är Mikael Nyberg en antisemitisk marxist?
  Att läsa Shamir som fan läser Bibeln
  November - Januari
  Hälsningar från Småländska höglandet
  Kim Salomon badade aldrig i Verkeån
  En utväg - för USA, inte för Irak
  Montagu mot Balfour
  Nu skall FiB/K synas
  Om Blommor i Galiléen
  1700-talets mest hatade kvinna
  Ett ideal som inte går att förverkliga
  Om vilda västern och Mellanöstern
  Debattinlägg till tidningen Palestina nu
  Två ojämlika eller en jämlik stat
  Till massakern i Deir Yassin
  Att vinna ett land men förlora sin själ
  Israels invasion av Libanon sommaren 1982
  Parner Stevenson
  Elinder
  Krigsmotstånd eller krigskritik?
  Lärare nöts ner till förtidspension
  Kommentar Stålhammer
  Presstödet - ett bedrägeri med statliga medel
  En kommentar till fibbare
  Annonsprislista
  Om gängse felläsning
  Konfrontation till varje pris
  Var finns folkrättsexperterna i debatten?
  Ett folk försvarar sitt land
  Glimtar från Venezuela
  Irakmöte
  Bomb IRAQ!
  Skriftställning maj 2006
  Sophie Scholls sista dagar
  modersmjölksersättning
  Fattigdomen avgörande för kvinnors ohälsa
  Myrdal svarar Fröberg Idling
  Pol Pot kommentar med svar
  Idioti eller fobi?
  Mohammedbilderna
  Ni är de sista att tala om
  Appell för Iraks akademiker
  Uppropet för undertecknande
  J. A. Selander vågade när andra förblev tysta
  Israellobbyn och sanningen
  KP-tal
  Om kriget kommer
  Afghanistantal Erik Wijk
  Helén Östberg
  Svensk trupp bidrar inte till fred i Afghanistan!
  Krigsmakten
  Prenumerantkampanj hösten 05
  Hur länge ska svensk media
  Namnbricka
  1 maj
  Omar om Runar
  Total rättslöshet
  Irakierna trakasseras av USA-soldater, till och med de nyvalda parlamentsledamöterna
  Svastikor
  Zimbabwe på väg mot...
  Försvara den svenska militära neutraliteten
  Journalister berättar om USA:s dödande i Falluja
  Kärlek & Somalia
  Det är bara vänstern som kan rädda liberalerna
  Demonstrationsrapporter 19 mars 2005
  Censur och imperiet
  Om preventiv rättvisa
  Får man behandla artiklar hur man vill när man översätter?
  2CV
  Extraordinärt överlämnande
  Strindberg
  Nordkorea har tillverkat kärnvapen
  Varför angrips familjen?
  Religiösa ledare ogiltigförklarar val
  Visst hymlar Bush, men ... svar till JM
  För hus och härd, svar till O Kleberg
  Motverka USA:s anspråk på ensamdominans
  Det andra valfiaskot och den pinsamma tystnaden
  Protestera mot pensionärsmaten
  Utan välfärd ingen demokrati
  Stora män lever länge
  Igår, idag, imorgon ...
  Julhälsnings från HJ
  Kalkonriket
  Att debattera med en nykonservativ
  Chockerande nonchalans av statsministern
  Norrland ska bli övningsområde för NATO



  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se