Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
I slutet av juni utfärdade den italienska domaren Chiara Nobili arresteringsorder för tretton amerikanska CIA-agenter, däribland deras chef, den tidigare amerikanske konsuln i Milano, Robert Lady Seldon. Det var denna grupp som i februari 2003 på öppen gata i Milano överföll och kidnappade den egyptiske imamen Abu Omar. Efter inledande tortyr på den amerikanska Avianobasen i norra Italien flögs Abu Omar via den amerikanska basen Ramstein i Tyskland till Egypten för fortsatt tortyr.
Fallet Abu Omar är en direkt parallell till fallet med egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Al-Zery som i december 2001, under brutala former, från Bromma transporterades vidare till egyptiska tortyrfängelser.
När kidnappningen av Abu Omar blev känd inledde domaren Guido Salvini i Milano en undersökning av fallet. Arbetet underlättades av att de amerikanska agenterna uppträtt påfallande lättsinnigt och lämnat spår efter sig i form av mobiltelefonsamtal och hotellnotor.
Att USA skulle släppa ifrån sig någon av dessa tretton agenter, tio män och tre kvinnor, är föga troligt. Men arresteringsordern är ändå en viktig markering, ett försök att hävda Italiens nationella suveränitet och att på juridisk väg stävja USA:s söndersmulande av den demokratiska rättsstatens grundpelare.
Själv råkade jag anlända till Italien just när nyheten om arresteringsordern briserat och jag slogs av den massmediala uppståndelsen. Naturligtvis förnekade regeringen att man i förväg informerats om operationen. Men anständiga tidningar som la Repubblica skrev dag efter dag, sida upp och sida ner, om denna kidnappnings- och tortyrskandal och stämplade det inträffade som en allvarlig kränkning av Italiens suveränitet och ett brott mot både italiensk och internationell lag.
Detta sätt att kidnappa terroristmisstänkta personer och exportera dem till länder där tortyr är vardagsmat kallas ”extraordinary rendition”. Totalt har ett hundratal sådana operationer företagits sedan 11 september. Resorna har i sextio eller sjuttio av fallen gått till Egypten, enligt vad den egyptiske premiärministern Ahmed Nazif uppgett i en intervju med NBC. Nazif erkände även i samma intervju att tortyr har använts.
Abu Omar är det enda kända italienska fallet av ”extraordinary rendition”. I Europa som helhet rör det sig hittills om högst tio sådana fall, egyptierna i Sverige inräknade.
Michael Scheurer, tidigare ledare för Bin Ladin-enheten inom CIA, har i en intervju med la Repubblica förklarat att USA när det gäller allierade och vänskapligt sinnade länder alltid agerar i samförstånd med landet i fråga, ”som i fallet Sverige”. Hemlighetsmakeri förekommer endast när ”hämtningen” sker i fientliga länder.
Berlusconis regering bör därför ha känt till operationen. Italienska polisen, som annars hade Abu Omar under konstant uppsikt, drog också påpassligt in bevakningen den aktuella dagen.
Varför är det då så tyst i Sverige och sådant hallå i Italien när fallen är så likartade? Hur kommer det sig att åklagarämbetet i Milano genomfört en minutiös undersökning av CIA-agenternas agerande och sedan, när man funnit att grava lagbrott uppenbart ägt rum, utfärdat arresteringsorder? Något sådant har vi ju inte hört talas om i Sverige, ens som teoretisk möjlighet.
I maj läste jag en intervju med justitieminister Thomas Bodström i DN. Jag klippte intervjun eftersom jag inte begrep vad Bodström sade – och fortfarande inte begriper. Han påstod där att hans departement inte fick veta något i förväg om hur utvisningen av de båda egyptierna skulle gå till:
”Men om jag eller någon annan skulle ha fått information före avvisningen så skulle det inte ha gjort någon skillnad, vi skulle inte ha stoppat någonting.”
Men tortyren då? Får utländsk polis göra sig skyldig till vad som helst på svenskt territorium? Har den svenska regeringen och det svenska rättsväsendet ingenting att säga i den frågan? Och om nu den svenska regeringen och säkerhetspolisen var informerad i förväg, vilket det mesta tyder på, är det då förenligt med svensk och internationell lag att bistå främmande makt i en hantering som innefattar kidnappning och tortyr?
Att Italien alltsedan andra världskriget i praktiken varit ett slags amerikansk lydstat, det vet vi. Men skulle då den italienska rättsapparaten ändå vara mer oberoende och ha större möjlighet att hävda lag och rätt än dess svenska motsvarighet?
En hisnande tanke, måste jag erkänna.
