Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Erik Göthes anförande vid opinionsmöte 1 mars 2008 på Mynttorget i Stockholm mot den svenska regeringens planer att erkänna Kosovo som oberoende stat

Om erkännande av Kosovo

Det var USA som gick i spetsen. Den 6 december 2007 förklarade Condoleeza Rice för EU och Nato, på USA:s vanliga hotfulla sätt, att Washington tänkte erkänna Kosovo och att de som inte var med på USA:s linje var emot USA och hade allierat sig med Ryssland.

Kosovoproblemet skulle läggas i knäet på EU. En majoritet inom EU kom efter en del grubblerier fram till att man ska erkänna Kosovo trots att det strider mot både FN-stadgan och Helsingforsöverenskommelsen och till och med mot EU:s egna principer från 1991, den tiden då EU blandade sig i konflikterna i Jugoslavien.

En rad andra stater i världen, bland andra Ryssland, men även Spanien, har däremot sagt att de inte kommer att erkänna Kosovos ställning som oberoende stat. Ytterligare europeiska stater har uttalat att de också är bekymrade över konsekvenserna av erkännandet för de egna länderna. Ett antal europeiska regeringar har dessutom, oberoende av ställningstagande i erkännandefrågan, konstaterat att Kosovos ensidigt utropade självständighet strider mot folkrätten.

Uppfattningarna är alltså starkt delade, även bland FN:s permanenta medlemmar i säkerhetsrådet, och Kosovo kommer därför på obestämd tid att vara orepresenterat i FN:s generalförsamling. Ingen riktig stat alltså.

Statsminister Reinfeldt tycks ha uttalat att ett svenskt erkännande av Kosovo inte lär dröja länge och förklarat att det "kommer att handla om en långvarig uppbyggnad av en statsbildning som ännu inte är mogen att stå på egna ben, och som under längre tid kommer att ha ett betydande internationellt inflytande över den processen".

Med det döljer Reinfeldt egentligen bara de stora problemen i frågan om Kosovo.

Det första man kan konstatera är att om Sverige erkänner Kosovo, bidrar Sverige till att undergräva FN:s auktoritet. Erkännandet bryter mot det fredsavtal som avslutade Kosovokriget 1999.

Den serbiska regeringen har sagt att den aldrig kommer att erkänna Kosovo. Det som sker när Kosovo bryts ut ur Serbien, är att en suverän stat och medlem av FN mot sin uttryckliga vilja delas genom stormaktsingripande. Det är en parallell till Münchenkrisen 1938, då Tyskland fick grönt ljus för att annektera delar av Tjeckoslovakien. Skillnaden är bara att Serbien inte gett efter för påtryckningarna.

Vid slutet av andra världskriget formulerades FN-stadgan, som bl a innebär att formellt erkända staters gränser inte utan lov får ändras av andra och mäktigare stater. Hela FN-systemet bygger på detta.

Majoriteten av kosovoalbanerna må vara för sitt statliga oberoende, det verkar så, men det vet vi egentligen inte säkert. Jag vill också gärna tro att kosovoalbanerna egentligen inte vill att deras område ska vara centrum för knarkhandel och prostitution i Europa. Inget folk vill väl det. Men det som bestämmer skeendet är något annat: Det är att USA med Nato genom anfallskrig har styckat av Kosovo till ett protektorat och att USA byggt upp en gigantisk militärbas i Kosovo och vill göra annekteringen av Kosovo permanent. De ledande EU-ländernas ledare vill väl kamouflera sitt brott mot freden 1999.

Sverige säger sig vilja erkänna Kosovo. Det skulle strida mot en lång tradition i svensk utrikespolitik, en tradition där Sverige hållit sig till att verka inom ramen för Förenta Nationerna och med respekt för FN-stadgan. Avvikelser har visserligen skett från denna tradition, men i stort sett har Sverige ännu inte lämnat den.

Nu aviseras en brytning mot detta. Det har sagts att det gäller att så snabbt som möjligt komma ut ur den folkrättsliga gråzon som Kosovos utropande som egen stat har skapat. Så många EU-stater som möjligt bör så snabbt som möjligt erkänna Kosovo för att skapa legitimitet kring det som sker, hävdade folkrättsexperten professor Ove Bring, som gärna anlitas för att vi skall följa nyordningen inom folkrätten. Till Ove Brings roll hör, att han är medvetet oklar om när han är folkrättsexpert och när han är politiker. Och när han säger att Serbiens suveränitet över Kosovo inte längre gäller, då är han politiker och inte folkrättsexpert.

FN:s säkerhetsråds resolution 1244 från 1999 kan inte omtolkas. Sedan Serbien bombats av stormakterna till att acceptera FN-förvaltning av Kosovoprovinsen, antogs denna resolution, som samtidigt var ett fredsavtal och som fullt ut erkände att Kosovo var en del av Serbien. Serbien har alltså enligt FN-resolutionen suveränitet över Kosovo.

Jag skall då också vara politisk: Det förnuftiga politiskt sett för oss här i lilla Sverige är inte att bidra till att skapa en folkrätt som förkastar och förändrar FN-stadgan, inte att bidra till en folkrätt som accepterar att små och svagare stater får finna sig i att bli uppstyckade om starkare stater tvingar dem till det genom att bomba deras städer.

Man bör komma ihåg att folkrätten i första hand gynnar småstater utan stor försvarsförmåga, även om man inte heller skall glömma att småstater kan försvara sig när det gäller om viljan finns.

Efter att Sverige sedan början av 1990-talet alltmer har låtit sig lockas in i att acceptera en farlig förvandling av folkrätten, har Sveriges försvar efterhand förfallit till att bli bara något mer än en vaktparad. Samtidigt deltar Sverige i Natos krig mot Afghanistan och står berett att delta även i andra väpnade interventioner utomlands. Sverige har gjort sig alltmer stormaktsberoende.

Sveriges slirande med folkrätten är farligt för Sverige. Det förnuftiga är att återupprätta den kloka småstatspolitik som Sverige mer eller mindre konsekvent fört under tiden efter andra världskriget, med Östen Undén och Hans Blix som främsta företrädare på utrikesministerposten.

Det kan vi överleva på, men inte på s.k. "kreativa lösningar" av en "folkrättslig gråzon" som innebär att Sverige fortast möjligt erkänner Kosovo som oberoende stat. Det finns ett bra svenskt uttryck som beskriver den sortens "kreativa lösningar": fort och dumt.

Till sist ska jag säga något om vädret. Väderleken inom den offentliga politiken i Sverige är lika usel som här på vårt utomhusmöte. Vi bör då inte glömma att vi är långt ifrån ensamma. Det finns en mycket bred opinion i Sverige som vill ha kvar vår traditionella utrikespolitik. Det återspeglas även nu i tidningsdebatten om Kosovofrågan. Och det visade sig i den mycket stora bredd av personligheter som året efter Kosovokriget skrev under ett upprop som krävde ett slut på sanktionspolitiken mot Jugoslavien.


Publicerad på www.fib.se 2008-03-13

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  Om erkännande av Kosovo
  Om palestinarörelsens utveckling och enhet
  Lasse Wilhelmson om Libanonkriget
  En fibbare ser på Palestina
  Per Forslind från Kampuchea
  Stefan Lindgren från Kampuchea
  Al-Intiqads intervju med Jan Myrdal
  Palestinas historia PDF-dokument
  Med "antisemitismen" som politiskt vapen
  Studiematerial Irak möte 1
  Analys av valet i Irak
  Angrepp på Iran?
  Förklädd Statskupp
  Afghanistan i st f Vietnam
  Notering till Aftonbladsartiklarna
  Kampen mot imperialismen
  Israel och sionismen
  Slutsatser av Iraktribunalen
  Frågan om neutraliteten
  För nationen och kulturen
  Myrdal om Irak nov 2004
Nyheter
För en folkets kultur
Försvar för yttrande- och tryckfriheten
Antiimperialism




  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se