Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Från intet allt vi vilja bli

Årets första maj tillbringade jag ute på landet. Där var strålande sol, spirande grönska och fullt med arbetsuppgifter i trädgården. En skön och stärkande avkoppling efter en lång och mörk vinter. Men samtidigt en dag som skuggades av en obestämd känsla av olust och saknad. Första maj är ju inte vilken vårdag som helst. Det är det arbetande folkets egen dag, den internationella arbetarrörelsens dag då människor över hela världen samlas under röda fanor för att protestera mot utsugning och förtryck och manifestera sin längtan efter en annan och bättre tingens ordning.
    Själv minns jag min barndoms första maj i det tidiga femtiotalets Heby som en efterlängtad festdag, en dag då den taktfast tutande blåsorkestern och de konstfullt broderade fackföreningsfanorna — åtminstone för några timmar — skingrade det tungsinne och den hopplöshet som annars höll detta uppländska tegelbrukssamhälle i sitt kvävande järngrepp.
    För mig som barn var sångerna och musiken viktigare än talen, själva frihetstonen oändligt mer lockande än den partipolitiska agitationen. När jag en gång, under det efterföljande mötet i Folkets Park, hörde dåvarande jordbruksminister Gunnar Sträng hålla ett långt och mässande tal, fyllt av siffror och andra knastertorra fakta, förstod jag över huvud taget inte vad det hade med själva demonstrationståget att göra.
    Däremot var orden ”från intet allt vi vilja bli” som manna från himlen för min sorgsna barnasjäl. Jag sällade mig därför genast till orkestern i täten, helst i omedelbar närhet av bastrumman, medan mina föräldrar däremot troligen smög sig in längst bak i tåget. Jag säger ”troligen”, för i samma stund de första tonerna från blåsorkestern nådde mina öron där vi stod uppställda, finklädda och förväntansfulla, utanför vår enrummare vid Storgatan i Heby, glömde jag fullständigt mina föräldrar.
    Då existerade bara sången och musiken. Då fylldes hela rymden av den längtan efter upprättelse och människovärde som jag dittills bara hade mött i Frälsningsarmén. I min barnsliga föreställningsvärld var för övrigt första maj-demonstrationen och Frälsningsarmén utslag av samma sak, företeelser som syftade till att upprätta alla nedslagna och modlösa, alla fattiga och föraktade. Orden ”från intet allt vi vilja bli” var för mig bara ett annat sätt att formulera evangeliets löfte om att de sista skola bliva de första och att alla de som hungra och törsta efter rättfärdighet skola bliva mättade.
    Min pappa som varit tvungen att gå direkt från sjätte klass i folkskolan till tegelbruket (en ohälsosam arbetsmiljö där barnarbetarna dessutom utsattes för regelrätt pennalism från den vuxna arbetskraftens sida!) arbetade vid tiden för min födelse på Hebyortens Andelstvätt u.p.a. Han var lågavlönad men hade rätt att kalla sig ”tvättmästare” och att basa över den övriga personalen, tre eller fyra kvinnor som manglade, vek och strök.
    Denna tvättmästartjänst (som även innefattade ansvar för badinrättningen i samma fastighet) innebar att min pappa i praktiken fungerade som arbetsledare men ändå, i ekonomiskt och socialt avseende, tillhörde Hebys stora proletariat. Troligen var det denna hans ”svävande” ställning som gjorde att hans djupa suckar av misströstan aldrig kanaliserades i någon som helst politisk eller facklig aktivitet. När han däremot senare under femtiotalet — då folk började få egna badrum och tvättmaskiner och bad- och tvättinrättningen därför gick omkull — tog anställning som färgare på textilfabriken i Heby blev han snart ordförande i fackklubben.
    Men även om nu min pappa (eller, för den delen, min mamma som hade bastun och karbaden på sin lott) aldrig någonsin talade med mig om klassamhällets uppbyggnad och funktion och heller aldrig vågade gå längst fram i demonstrationståget, i jämbredd med de självsäkra socialdemokratiska kommunalfullmäktigeledamöterna och fackföreningsgubbarna, var det ändå självklart att de på första maj klädde sig vårfina och följde tåget upp till Folkets Park på rullstensåsen. De visste innerst inne var de hörde hemma, röstade alltid på SAP men var — gissar jag — för blyga och kuvade för att våga höja rösten offentligt och säga sin mening.
    När jag på sextiotalet — som släktens första student — började läsa i Uppsala blev det så småningom återigen naturligt för mig att demonstrera första maj. Mot USA:s krig i Vietnam, mot sociala orättvisor och klassförtryck, till försvar för våra demokratiska fri- och rättigheter. Det var demonstrationer med kampglöd och tydlig politisk vänsterprofil, ofta i direkt polemik mot de mer välartade och vattenkammade sossetågen och ibland med inslag som jag ogillade (porträtt av Stalin till exempel!). Men jag kände ändå kontinuiteten, sambandet med min barndoms förstamajfirande i Heby.
    Varför demonstrerar jag då inte längre på första maj? Och när slutade jag egentligen?
    Om jag minns rätt skedde det gradvis och sammanföll med vänsterns allmänna kollaps och den nya ”opolitiska” och nyliberala tidsandan under åttiotalet. I mitt personliga fall tillkom även att jag under dessa år var småbarnsmamma och uppslukad av andra göromål. Men varför har jag då på senare tid inte återupptagit mitt demonstrerande?
    Som världen ser ut i dag finns naturligtvis inga acceptabla motiv att slå sig till ro och nöjdförklara sig med sakernas tillstånd. Speciellt de internationella frågorna (Israel/Palestina-konflikten, Afghanistan, det hotande kriget mot Irak etc.) gör det nu tvärtom extra viktigt för medborgare i stater där det fortfarande finns möjlighet till offentliga opinionsyttringar att manifestera motstånd mot USA:s allt mer ohöljda strävan efter världsherravälde.
    Varför demonstrerade jag då inte i år, trots att jag egentligen inget hellre önskade?
    Svaret är lika enkelt som simpelt. Jag klarade inte av att välja tåg. I min hemstad Uppsala demonstrerade i år inte enbart den socialdemokratiska arbetarrörelsen (med biståndsminister Jan O. Karlsson som talare och knappt 700 deltagare, om man nu får tro Upsala Nya Tidning) utan också vänsterpartiet (med cirka 950 deltagare) och syndikalisterna (med närmare 200 deltagare). Sedan tillkommer troligen även KPML(r), men om det var ett regelrätt demonstrationståg eller bara ett torgmöte och hur många personer som i så fall slöt upp, det vet jag inte eftersom min liberala lokaltidning ogärna rapporterar om så ”extremistiska” aktiviteter.
    Hur som helst. I Uppsala arrangerades denna första maj tre (möjligen fyra) demonstrationer som, om man summerar UNT:s siffror, tillsammans samlade cirka 2.000 människor. Och de som anklagar mig för att vara stugsittare, en i och för sig berättigad anklagelse, får då också vara så goda och meddela i vilket tåg jag borde ha gått. Jag tänker exempelvis på Kerstin Gustafsson som i majnumret av Ordfront Magasin skrev en vältalig plädering för vikten av att demonstrera första maj, ”den rödaste dagen”.
    Enligt LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin behöver man inte hålla med om att allt som står på plakaten eller sägs i talen när man deltar i en demonstration. Det viktiga är de grundläggande värderingarna och de långsiktiga målen. Jo visst, det låter sig sägas. Jag skulle heller inte ha något emot att demonstrera mot klassamhällets orättvisor tillsammans med LO:s olika förbund, om inte mitt deltagande då samtidigt skulle tolkas som ett stöd till den nuvarande socialdemokratiska regeringen och dess politik.
    Och jag har, alltsedan IB-affären, ett stört förhållande till socialdemokratin, det måste jag erkänna. Därtill kommer att SAP under nittiotalet var det parti som möjliggjorde Sveriges anslutning till EU och därmed sammanhängande omläggning av hela vår utrikes- och säkerhetspolitik och som i dag, även om denna politik förvisso inte applåderas av samtliga gräsrötter, stöder USA:s imperialistiska supermaktspolitik och i fråga efter fråga lyhört följer signalerna från Vita Huset (även när denna politik på det mest rättsvidriga sätt drabbar svenska medborgare!).
    För att komma ur den penibla valsituation nuvarande politiska läge försatt mig i skulle jag därför — i ett anfall av utopiskt lättsinne — vilja återlansera den vackra idén från sjuttiotalet om en ”Enad vänster”. Åtminstone till första maj. Då skulle dessutom antalet demonstranter kraftigt öka, eftersom alla som, i likhet med mig, i dag inte kan välja mellan de olika tågen och av det skälet stannar hemma då säkerligen skulle strömma till.
    Jag tror att det i dag finns en stor — men frustrerad och därför osynlig — vänsteropinion som gärna skulle vilja uttrycka sin sorg (och vrede!) över att Sverige inte längre talar med egen röst i utrikespolitiska frågor, över att alliansfriheten och neutralitetspolitiken är kastad över bord och över att vår egen svenska regering agerar transportkompani till Vita Huset och Pentagon. Vore det därför inte dags att redan nu lägga sig i startgroparna inför nästa första maj? Att försöka samla alla splittrade krafter (ungdomar inte minst!) till en stor, partipolitiskt obunden enhetsdemonstration mot klassorättvisor och ojämlikhet och till försvar för demokratin och den nationella suveräniteten? Och att kanske redan nu börja klara struparna så att orden ”från intet allt vi vilja bli” kan ljuda lika inspirerande som i min barndoms Heby där minsta proletärunge kunde höra att det var Friheten och Människovärdet första maj ytterst sett handlade om.

Margareta Zetterström
Tryckt i Folket i Bild/Kulturfront nr 9-2002, Artikeln ingår också i boken På jagets fasta grund , utgiven 2005 av förlaget Tintomara. 



Publicerad på www.fib.se 2007-05-11

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  Uppmarsch till nytt krig?
  Allvarliga rubbningar?
  Allvarlig rubbning
  Revolutionen 1918 och dess myter
  Både Bush och Abbas angriper palestiniernas rättigheter
  Rasistisk rapportering av krisen i Kenya
  Exotisk dans på rosor och törnen
  En kris som väst själv skapat
  Är Täppas islamofob?
  Kul att höra av dig!
  Jugoslavienkrigen är inte slut
  Nästa Kosovokrig
  Välpreparerad julskinka
  Puss och kram då på er!
  Fred på jorden
  Med röda betor och betäckt svans
  EN VARGUNGE OCH HANS MAJBLOMMOR
  Krypande för dekadent överhet
  Med rent uppsåt
  Svar till Rune L om nobelfesten
  Den offentliga lögnen om EU-fördraget
  Viktigt att Sverige förblir alliansfritt
  Alliansen — mot demokrati
  Dygnet som gick - en utställning, en död
  Ekonominyheternas världsbild
  Kärnkraftshökarna vädrar morgonluft
  Peter Bratt överklagade inte IB-domen
  Svenska soldater till Tchad
  Skoldebatt nov 2007
  Som en fågel
  Reflexioner efter Seminarium om Kambodja
  Jan Myrdals tal till Gun Kessle
  Gun Kessle talade själv på sin begravning
  Astrid - Småbrukarnas vän
  Den havererade skolpolitiken
  Till Minne - Rune L
  Stefan Lindgren om Gun Kessle
  Till minnet av Gun Kessle
  ”Så minns vi Gun Kessle”
  Myrdal är själv en del av problemet
  Kommunalrådsmonument i varje kommun
  Minnesord över Gun Kessle
  Om tre gånger utesluten Guillou
  RONDELLHUND PÅ ITALIENSKA
  Ett PS till diskussionen om IB
  FRED, JORD, BRÖD OCH POLITISK ALLMAKT
  Stor uppslutning av Jan Myrdals många vänner
  Jan Myrdaltal
  Enander 2007-08-31
  Kassjöbornas fritidsområde kalhugget trots år av protester
  Byarådet mot staten
  Fältbiologerna lämnar svenska FSC
  En solid tegelsten
  Sjukskriv Reinfeldt!
  Behåll Tryckfrihetsförordningen
  Chomskys svar till Moynihan
  Handlingsförlamning eller solidaritet
  Varför hatar vi dem?
  Det har aldrig funnits någon riktig vänster i Israel
  Krönika om ett förebådat kaos
  Halleluja i dårarnas paradis
  De flerdubbla lojaliteternas skede
  Blair har närmare till Gud än till Marx
  Strängnäs 1 maj 75
  Vi har just upplevt folkets kultur i teve. Eller ?
  Ett viktigt statsbesök för lilla landet Sverige
  Utan både apbett och apvett
  Sålde Perrson sin heder?
  Från intet allt vi vilja bli
  Yttrandefrihet version 2.0?
  Vietnam var nära
  Engelska flottan ska siktas vid Vinga - O boy!
  LRF-företag sprider allergi och antibiotika genom GMO
  Sadisterna vill ut
  Föredrag av JM nov 2004
  Med "antisemitismen" som politiskt vapen
  Resan till Pol Pot
  SvD i Pol Pots läger
  Israels regim styr svenska medier
  Åtalet mot Åke Gren
  För en folkets kultur
  Var finns folkrättsexperterna i debatten?
  Hotet från antisemitismen
  FiB:s organisation PDF-dokument
  Kravet är detsamma idag – förbjud atomvapen!
  Skriftställning 4 sid 221-153
  För en folkets kultur
  För nationen och kulturen
  En historia - ordfront 2/91
  Sveket mot Folket i Bild
  Rörande en kommunsitisk kultuersyn
  Ta tjuren vid hornen
  Israel och sionismen
  Slutsatser av Iraktribunalen
  Frågan om neutraliteten
  Kampen mot imperialismen
  Om språk och språkpolitik
  Enhetsfronten
  Frågan om neutraliteten
Nyheter
För en folkets kultur
Försvar för yttrande- och tryckfriheten
Antiimperialism




  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se