Av GUNNAR OLOFSSON
I Amnesty Internationals senaste årsrapport tas 42 länder upp, där personer under år 2004 hölls fängslade utan åtal eller rättegång - bl.a. Kongo, Eritrea, Etiopien, Somalia, Sudan, Zimbabwe, Colombia, Haiti, Mexico, USA, Kina, Indonesien, Nordkorea, Burma, Thailand, Singapore, Storbritannien, Uzbekistan, Irak, Israel, Syrien, Förenade Arabemiraten.
I 28 länder har beväpnade grupper begått våldshandlingar och dödat civila. 59 länder har dödsdömda fångar, och i 26 länder verkställdes år 2004 avrättningar. 104 länder använder tortyr. Allt enligt Amnesty.
Folkpartiet Liberalerna (fp) är kanske det parti i Sverige som mest av alla utmärkt sig som uttalade försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter runt om i världen. Bl.a. anser (fp) att det svenska biståndet i praktiken bör innebära "större satsningar på stöd till uppbyggnad av demokratiska institutioner", "ökat stöd till demokratirörelser i diktaturer" och att det bilaterala biståndet slopas "till regimer som vägrar respektera demokrati och mänskliga rättigheter" (Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot och biståndstalesman för Folkpartiet, Sundsvalls Tidning 051007).
Hur avspeglar sig då detta i (fp):s politik? Av 669 inlämnade riksdagsmotioner från (fp) riksdagsåret 2004/2005 behandlar 16 st. mer landspecifika problem rörande mänskliga rättigheter och demokrati. Kina toppar med 5 motioner - om Tibet, Taiwan, uigurernas
situation och allmänt om mänskliga rättigheter - följt av 4 motioner om assyriernas/syrianernas/kaldéernas situation och en vardera om Kuba, Vitryssland, Mellanöstern, kurderna, Demokratiska Republiken Kongo, Västsahara och Iran. Av 500 motioner året innan behandlar 7 olika länder -
Kina (3 st.), Iran (2 st.), Kuba och Indonesien (Aceh) - medan mänskliga rättigheter (allmänt) och antisemitism får var sin motion. 396 motioner 2002/2003 behandlar i 7 fall olika länder - Kina (4 st.), assyrierna, Kuba och Iran. Av hittills (14/10) inlämnade 14 utrikespolitiska (av ungefär 300) motioner innevarande riksdagsår behandlar 6 olika länder - åter Kina, Vitryssland, Iran, Mellanöstern, kurderna, samt Vietnam.
Det är lätt att förstå i vilka länder (fp) anser att det behöver demokratiseras, och i vilka det kan bero. I riksdagsmotionen "Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik" (motion 2003/04: U17) pekas Kuba,
Zimbabwe, Iran och Kina, tillsammans med Algeriet, ut som länder där man bör "utveckla metoderna för legitim inblandning". I Birgitta Ohlssons artikel ovan nämns likaledes Kuba, Zimbabwe och Vitryssland som "diktaturer" där svenska biståndspengar bör användas för att aktivt stödja oppositionen. Vad gäller Kina tar (fp)-motionerna, utöver protester mot dödsstraff och krav på självbestämmande för Tibet, även upp Taiwan där man - tvärtemot FN:s linje i frågan - föreslår att Sverige bör "utveckla sina politiska förbindelser med Taiwan" och "verka för att Taiwan ges en plats i FN". Kongomotionen handlar
främst om ökad FN-närvaro, motionen om Vietnam om att rikta om biståndet och "lyfta fram antikorruptionsarbetet som en svensk profilfråga" (motion 2005/06: U240). 34 av de 42 länderna på Amnestys lista - de flesta med västerländsk marknadsekonomi - slipper ständigt kritik från (fp).
I motionen "Situationen i Mellanöstern" (motion 2004/05: U231) konstateras att det i området i dag bara finns ett land, Israel, "som kan betraktas som en demokrati enligt gängse kriterier". Övriga länder utmärks bl.a. av att de "hamnat på efterkälken ekonomiskt" och "utövar ett omfattande förtryck mot kvinnor och våld mot de nationella minoriteterna". Här bör "som alltid" icke-humanitärt bistånd kopplas till krav på reformer, "särskilt med avseende på mänskliga rättigheter och demokratiutveckling". Vidare är det, skriver man, "vår åsikt att svenskt bistånd till den palestinska myndigheten och organisationer som kan kopplas till palestinsk terror tills vidare bör upphöra". I en separat motion, undertecknad av Cecilia Wikström, föreslås dessutom att SIDA:s bidrag till Palestinagrupperna i Sverige (PGS) bör omprövas, eftersom stödet till PGS - en organisation som i årtionden arbetat för en tvåstatslösning av palestinafrågan i enlighet med FN:s resolutioner -
"inneburit en generös och ensidig statlig medelstilldelning till ena parten i konflikten som knappast ligger i linje med den tvåstatslösning och Osloliknande fredsprocess som Sverige ställt sig bakom" (motion 2003/04: U219).
Vad gäller Irak konstateras att "det USA-ledda kriget" ... "ledde till att det irakiska folket befriades från Saddam Husseins skräckvälde och satte punkt för 30 år av förtryck och förföljelse". (fp) anser att Sverige "nu aktivt måste delta i återuppbyggnaden av Irak" och att USA:s koalition behöver "uttalat stöd, bistånd och truppbidrag". Sverige borde "medverka i utbildningen av irakiska styrkor" och har "redan gjort en förtjänstfull insats genom att utbilda irakiska poliser i Jordanien".
I rapporten "Frihet i Mellanöstern, drömmen om frihet från Marocko till Iran", skriver Liberala Ungdomsförbundets (Luf) ordförande Fredrik Malm - möjligen inspirerad av Samuel P. Huntingtons uppsats om "Civilisationernas kamp" och USA-presidentens Bushs uttalande om att Gud uppmanade honom att invadera Irak - att "Sverige bör engagera sig starkt för skyddet av de kristna grupperna i regionen och genom vårt bistånd ge stöd till att skydda det kristna kulturarvet från utplåning". Förutom att "skicka militärt stöd" till Irak bör Sverige "finansiera satellitkanaler, radiosändningar, översättningar och tryckning av böcker till regionen". Sverige bör "bekämpa antisemitismen i arabvärlden" och "bojkotter av israeliska varor ska kraftfullt motarbetas". Till de mer spektakulära förslagen hör att "Sverige bör skicka undersökningskommissioner till olika länder i regionen för att följa upp kvinnors och etniska, religiösa och sexuella minoriteters situation".
Samme Fredrik Malm använde, kan nämnas, på Luf:s senaste kongress, det gamla amerikanska skällsordet "vietcong" om motståndsrörelsen mot USA:s krig i Vietnam. En kraftfull smocka mot de minst 3 miljoner människor som den gången fick sätta till livet för USA:s, av liberalerna påhejade, demokratisträvanden.
Liberalernas syn på världen stämmer märkvärdigt väl överens med den nuvarande USA-administrationens. Således bör man "utöva maximala påtryckningar på Iran att avsluta sitt atomprogram" medan Israels innehav av
kärnvapen inte är något problem. I Zimbabwe kallas president Robert Mugabe - som vunnit två val godkända av internationella valobservatörer - konsekvent
för "diktator", medan den självutnämnde presidenten Pervez Musharraf i Pakistan - ett land som nu är kompis med USA och liberalerna - kallas, just det, "självutnämnd", inte diktator. Samma valsystem - personval, inte partival - som i Afghanistan betraktas som ett stort demokratiskt framsteg, ses i fallet Kuba som höjden av odemokrati.
Situationen i Haiti, som tidigare var föremål för (fp):s bekymrade omsorger, upphörde som kampanj i samma stund som den lagligt valde presidenten Aristide ersattes av en till FN-styrka nödtorftigt kamouflerad USA-stödd militärjunta. I gengäld har liberalernas intresse för Venezuela ökat, sedan landet äntligen fått en president som på allvar tagit itu med korruption och misshushållning. Hugo Chavez, som vunnit två val och en folkomröstning med stor majoritet, och dessutom överlevt en USA-stödd militärkupp, kallas fortfarande misslyckad kuppmakare, och en "kontroversiell och omstridd politiker" som "smider gemensamma planer med" Kubas Fidel Castro (ST 050822).
Just i fallet Kuba visar sig denna liberalernas falska demokrati särskilt tydligt. Ingen av de aktuella (fp)-motionerna nämner USA-blockaden, en blockad som mer än något annat skadat Kuba, och hindrat utveckling av både
demokrati och annat - och som regelmässigt fördöms av FN:s Generalförsamling varje år med siffrorna 179-4 (USA, Israel, Marshallöarna, Micronesien) - som
ett problem. Detta till skillnad mot t.ex. en kristdemokratisk (kd) motion under samma tid, där man tydligt kräver att blockaden skall upphöra. Inte heller har man några synpunkter den av USA-administrationen, den 6 maj 2004, framlagda plan för omvandling av Kuba, med upphävande av hela det sociala välfärdssystemet och återprivatisering av egendom, som av källor inom administrationen förutspås bli "USA:s våldsammaste aktion i Latinamerika på 50 år" - och som bl.a. fått eljest hängivna "demokratiförespråkare" som svenske Pierre Schori att få kalla fötter.
Genom SILC (Swedish International Liberal Centre) samarbetar liberalerna med bl.a. CANF (Cuban American National Foundation), en exilkubansk Miamibaserad organisation med kopplingar till internationell terrorism. År 2003 gästades SILC, under bokmässan i Göteborg, av Ramon Colas, initiativtagare till de s.k. "fria biblioteken" på Kuba, och medlem i CANF. Förra årets gäst var Nancy Perez Crespo, trolig CIA-agent och ansvarig för förmedling av medel från USA:s AID och NED i syfte att störta presidenterna på Kuba och i Venezuela. Årets SILC-gäst vid bokmässan var "årets kubanske dissident" Raul Rivera, dömd 2003 för medverkan i USA:s planer för att störta regimen på Kuba, och benådad i december 2004 av hälsoskäl.
Veckans krönika 
