HENRIK LINDE
I virrvarret på bokmässan i Göteborg fångades jag av författarnamnet Sebastian Haffner på en bok i en monter. Var det inte mannen som skrev "En tysk mans historia". Påbörjad våren 1939 i London men vid krigsutbrottet lagd åt sidan. Först efter Haffners död 1999 fann hans barn texten och året därpå kom boken ut i Tyskland. På svenska gavs den ut av Norstedts år 2002.
Liksom andra läsare blev jag djupt gripen av Haffners stillsamma beskrivning av sina upplevelser av den politiska utvecklingen i Tyskland. Från krigsutbrottet 1914, när han var en blott sjuårig skolpojke, fram till sommaren 1933 då skildringen tvärt slutar. Några detaljer från tiden fram till flykten från Tyskland sensommaren 1938 får vi förgäves vänta på. Vid krigsutbrottet 1939 fanns viktigare saker att ägna sig åt än att nedskriva personliga minnen.
Men det var inte den boken jag såg i montern på bokmässan. Däremot klingade författarnamnet mycket bekant. Men personen i montern kunde inte svara på
om det var samme Sebastian Haffner som nu skrivit "Den tyska revolutionen 1918/19", utgiven av Nya Doxa 2005. Men visst var det så. Haffner hade 1954 återvänt till Västtyskland och 1969 gav han ut "Die verratene Revolution" (Den förrådda revolutionen) på Schertz Verlag. Det svenska förlaget har valt en neutralare titel på boken än Haffner. Kanske påverkat av vad Haffner skriver i ett efterord till den tyska nyutgåvan januari 1979: "Denna bok skrevs för gott och väl tio år sedan, och i dag skulle jag
skriva den på ett annorlunda vis: lugnare, kyligare och med mer skepsis. Enligt min nuvarande smak rymmer den för mycket av indignation. Då jag läst den på nytt har det flera gånger kliat i fingrarna på mig att skriva om, mildra och stryka. Jag säger dock som Pontius Pilatus: "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit." Det skulle, förefaller det mig, ligga något ohederligt i att bättra på i efterhand."
Kanske är det just det att boken inte är skriven lugnt och kyligt som gör den så medryckande. Visserligen full av faktauppgifter men spännande som en deckare och betydligt intressantare. Och med avslöjande och välformulerade karakteriseringar av de huvudagerandes personligheter: Dessa för Tyskland avgörande och katastrofala händelser inleddes i september 1918 när förste generalkvartermästaren Erich Ludendorff insåg att kriget var förlorat och att delar av västfronten när som helst kunde rullas upp. Oberste Heeresleitung (Högsta krigsledningen) under von Hindenburg och Ludendorff hade sedan hösten 1916 varit Tysklands verkliga regering med Ludendorff som den i praktiken bestämmande, trots lägre militär grad. Men nu, när det var nödvändigt att omedelbart söka vapenstillestånd, ville Ludendorff vältra över ansvaret på de politiska partierna. Lockbetet för att få med sig partierna, med socialdemokratin i spetsen, var att kejsaren skulle abdikera och Tyskland omvandlas till en parlamentarisk demokrati. Men gömt i detta lockande bete låg förslagets baksida som så småningom skulle ge upphov till dolkstötslegenden. Inte armén utan politikerna var de som gav upp kampen skulle det sägas. Även av Ludendorff i hans "Mina minnen från kriget" som kom ut på Bonniers förlag 1919.
Den som tog över det politiska ansvaret var socialdemokraternas ledare Friedrich Ebert, utbildad sadelmakare, som Haffner karakteriserar på följande sätt: "Ebert var urtypen för den tyske hantverksmästaren. Han var gedigen och samvetsgrann: hans synkrets var begränsad, men inom ramen för sin begränsning var han just en mästare; han var anspråkslöst värdig i umgänget med den förnäma kundkretsen och ordkarg och barsk i sin verkstad. SPD-funktionärerna darrade lätt inför honom, på samma sätt som gesäller och lärlingar darrar inför en sträng mästare."
Till revolutioner var Ebert en svuren fiende. Man skulle hålla sig till ordningen och inte gå utanför givna ramar. För att lyckas med det var Ebert beredd att samverka med militärens och de högernationellas mest reaktionära krafter. Haffner ser honom som den huvudansvarige för att revolutionen förråddes. Därav den ursprungliga titeln på hans bok.
Medan stilleståndsförhandlingarna pågick beslöt marinledningen att ännu en gång söka en avgörande strid mellan den tyska och engelska högsjöflottan. I hemlighet och i strid med regeringens direktiv. Men besättningen på flera fartyg på redden utanför Wilhelmshafen, där flottan samlats, vägrade att lyda order. Formellt ett myteri. I praktiken en aktion som avvärjde officerarnas lydnadsbrott mot regeringen. Myteristerna fick ge upp men marinledningen insåg att de inte kunde gå till sjöss med besättningar de inte kunde lita på. En eskader ur flottan gick tillbaka till Kiel med över tusen fängslade soldater ombord som fördes i land till militärfängelset.
Efter tre dagar utbröt revolten som skulle utvecklas till en revolution. Matroserna krävde frigivande av sina fängslade kamrater. Tusentals arbetare anslöt sig till dem och formerade ett stort demonstrationståg. Man bildade soldatråd och arbetarråd. Armésoldater anslöt sig till matroserna, militärfängelset besattes och kamraterna befriades. På kvällen den 4:e november var Kiel i händerna på de upproriska.
Revolutionen spred sig snabbt till Lübeck och Brunsbüttelkrog, sedan Hamburg, Bremen och Wilhelmshafen, därefter Hannover, Oldenburg och Köln, vidare till Leizig och Magdeburg. Under en vecka förvandlades västra Tyskland från en militärdiktatur till en rådsrepublik. Till arbetarråden valdes för det mesta medlemmar i de lokala styrelserna av det i två delar splittrade socialdemokratiska partiet. Revolutionen gjordes av partiernas fotfolk och den stödde regeringen. Målsättningen var att de socialistiska partierna skulle enas och att den gamla feodal-borgerliga staten skulle avskaffas till förmån för en ny arbetarstat. Men partiledaren Ebert valde att inte stödja revolutionen utan strypa den.
Jag tar nu ett stort språng framåt i handlingen till veckan 5:e till 12:e januari 1919. Ebert hade under mellantiden haft regelbundna kontakter med general Groener i Oberste Heeresleitung i Spa via en hemlig direkt telefonledning till rikskansliet. Vänsterns "socialistiska enhet" hade fallit sönder i kiv och split. Men söndagen den 5:e samlades stora arbetarmassor i Berlins centrum för en manifestation. Det har aldrig blivit klarlagt vad som fick det hela att utvecklas till en väpnad aktion. Tidningsförlagen och flera stora järnvägsstationer ockuperades. På måndagen stod stora folkmassor framför rikskansliet och väntade på att någon skulle ge order. Men inget hände och framåt kvällen när nattkylan kom smygande och de medhavda smörgåspaketen var slut drog sig folk hemåt och innerstaden låg tom.
En revolutionskommitté bestående av åttiosex män ägnade sig åt att tvista om vad som borde göras. Men Ebert arbetade under tiden desto effektivare. Hans medarbetare Gustav Noske fick i uppdrag att mobilisera de frikårer som var under uppbyggnad. Bestående av stridsvana officerare och manskap som återkommit från fronten och hade klart högerreaktionära värderingar. Senare skulle många av dem ingå i Hitlers stormtrupper. Men redan mellan torsdagen och söndagen blev revolutionen på Eberts order skjuten i spillror av de reguljära trupperna. Det svåraste slaget rasade på lördagen vid Vorwärts förlagsbyggnad. Byggnaden stormades under ledning av major von Stephanie och 300 försvarare togs till fånga. von Stephanie ringde rikskansliet och frågade vad han skulle göra med fångarna. Enligt hans eget skriftliga intygande erhöll han svaret: "Skjut alla!" Detta vägrade han göra; han var ändock en officer av den gamla skolan. Sju av fångarna blev likväl skjutna och resten misshandlades utan att von Stephanie kunde förhindra det.
Frikårerna hade ännu inte satts in. Först onsdagen i veckan därpå tågade de in i Berlin. Västra Berlin övertogs av den nybildade "Gardes-Kavallerie-Schützen-Division". De inledde sin verksamhet med att misshandla och mörda Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg från Spartacusbund. En ny tid hade randats. Liebknecht och Luxemburg sades ha skjutits under flyktförsök. En förskönande omskrivning för många mord de kommande decennierna i Tyskland.
Denna januarivecka har gått till historien som spartakistupproret och kallats en kommunistrevolt. Men det är segrarens historieskrivnng där det passar bra att hävda att det rörde sig om en revolt av en liten extrem vänsterrörelse. Haffner menar att spartakisterna hade litet eller inget inflytande på händelserna. Det var i stället ett försök av Berlins arbetarmassor att än en gång tillkämpa sig vad man uppnått i november året innan och därefter förlorat genom Eberts intriger. De skulle i stället förlora allt i inbördeskriget från januari till maj 1919 som slutade med det blodiga nedslåendet av rådsrepubliken i München.
___________________________
Veckans krönika 
