Text JONAS EKLÖF
Foto JOHANNA GRÖNLUND
Orhan Pamuks är ingen arbetarförfattare. Han har aldrig haft ett vanligt arbete. I fyrtio år har han suttit i samma lägenhet och mejslat fram sin snåriga romanvärld. Men nu utkommer Snö i Sverige. Hans första försök att skriva en politisk roman.
Halvvägs in i intervjun sväljer han mitt i en mening. Hans långa smala gestalt får något krampaktigt över sig i ljuset från skrivbordslampan.
— Så nu vill du prata politik?
Det märks att han är på vakt. Jag har just frågat honom vad andra städer kan lära av Istanbul, staden där han levat och verkat i hela sitt liv.
— Hör här, svarar han bestämt, din fråga är för direkt. Du försöker att dra ut ett generellt påstående ur mig — något som kommer att klinga nationalistiskt. Det är som att fråga: tycker du att magdans är ett turkiskt nöje?
Han slår sig för knäna, ursäktar sig och försvinner ut i köket.
Orhan Pamuk är vid sidan av Yasar Kemal (de är vänner, trots till synes diametralt olika karaktärer) Turkiets kanske mest ansedde författare. Böcker som Mitt namn är röd , Den svarta boken och Den vita borgen har gjort honom till ett litterärt världsnamn. En turkisk förläggare, som i sammanhanget vill förbli anonym, berättade att han, trots att han tyckte att Orhan Pamuk var överskattad, trodde att Pamuk inom tio års tid skulle få Nobelpriset i litteratur.
— Ledsen att jag försvarar mig, säger han. Jag vill inte säga något dumt som jag kommer att ångra senare. Han bereder plats på skrivbordet för sitt ginglas. Han ser nöjd ut.
Snö — Cars på turkiska — utkom i Turkiet för snart fyra år sedan. Nu ges den ut i Sverige. Boken utspelar sig i fattig och åsidosatt stad som ligger i norra Turkiet mellan den Georgiska och Armeniska gränsen, vad som en gång var Sovjetunionen. En kall plats där det snöar mycket.
— Jag åkte dit, presenterade mig och levde där, berättar Orhan Pamuk. Sedan skrev jag en bok om en författare som gör detsamma: åker dit, lever där. Det är inte en traditionell representativ roman utan en politisk roman som också behandlar problemen med representation. Politiska och moraliska konsekvenser av att representera den andre, som ändå inte är representerad.
Jag kommer att tänka på en passage i hans roman Den svarta boken , om ”de tysta de som inte kan berätta, de som inte får gehör, de som inte verkar viktiga, de stumma, de som alltid kommer på det lämpliga svaret när de kommit hem, dessa vilkas historier ingen intresserar sig för”.
Berättaren frågar sig om inte dessa ”tysta” människor har mer meningsfulla, mer laddade ansikten än de andra. ”Det är som om dessa ansikten kokar över av bokstäverna i de historier de inte lyckas berätta”, fortsätter han, ”och som om de bär på tystnadens, det betrycktas, ja, nederlagets tecken.”
— Snö var mitt första, och förhoppningsvis enda försök att skriva en öppet och avsiktligt politisk bok, säger han. Vilket betyder att jag inte vill göra det igen. Den politiska romanen är det mest omoderna du kan skriva. Om du berättar att du skriver på en politisk roman kommer de att misstänka att du skriver för att försöka marknadsföra något eller göra propaganda.
— Försökte du med Snö säga att det här är min politiska bok, och därmed inte de tidigare böckerna?
— Nej. Men jämfört med turkiska läsare finner européer och amerikaner en massa politik i mina böcker. I början ansågs jag inte som en politisk utan som en metafysisk författare. Nu när den politiska världens centrum ändrats verkar dessa böcker också politiska. För mig var de mer metafysiska, såtillvida att det var en konflikt av världsbilder och inte journalistiska kommentarer till vardagslivet.
— Jag är lite nyfiken på hur dina dagar ser ut. Jag får känslan av att du är en nio-till-fem-författare?
— Ja, det stämmer. Och i Turkiet ser man ner på det. Många säger att jag skriver som en tjänsteman. Det här är mitt tjugonionde år framför ett skrivbord. I det avseendet är jag en hårt arbetande och disciplinerad person. Inte heller har jag något annat jobb, och har aldrig haft.
— Och för det har du kritiserats?
— Ja. Här i Turkiet handlar det mer om inspiration än disciplin och hantverk. Den främsta litterära traditionen i Turkiet är poesi. Poeterna bär auran. Gud talar till dem, inte till romanförfattaren.
— Men vad jag menade med min fråga var snarare om du har kritiserats för att sakna erfarenhet från det vanliga livet, som arbetslivserfarenhet.
— Ja, framför allt när jag var ung, då jag inte gjort något annat. Människor bar på den här fördomen: ”du är så ung, bara en bourgouise. Vad vet du om det här landet?” Kanske var det sant. Vad visste jag egentligen? Men så skrev jag hur som helst inte om ”det här landet” utan om tre generationer av min familj.
Orhan Pamuks, i mitt tycke, bästa bok har ännu inte utkommit på svenska. Den finns dock att läsa på engelska för den som är intresserad. Den heter kort Istanbul, är dels en barndomsskildring — ”om en pojke som växer upp, om hans intryck av staden och hans försök att förlika sig med den” — dels en essä om Istanbul. Vid mitt andra besök i Istanbul, vintern 2004, prydde omslaget (en bild på Orhan som pojke; välklädd med stolt uppsyn) flera fasader längs huvudgatan Istiklal Cadessi.
— Boken är ett försök att resonera och dra fram den främsta känslan som Istanbul ger upphov till. Vad är själva kärnan av den känslan? Hur kommer det sig att vissa människor — både besökare och de som lever här — delar en viss gemensam känsla av staden. Kanske är det centrala i boken mitt försök att analysera och förstå den förhärskande och dominerande känslan av melankoli i staden. Men samtidigt är det inte riktigt melankoli, för i väst har alltid melankolin innefattat en personlig och brännande känsla som gör dig kreativ. Här är den mer av en kollektiv känsla, delad av alla.
— Du återkommer ofta till motsättningen mellan öst och väst.
— När jag tänker på öst och väst tänker jag inte på motsättningar utan på likheter, harmonier. De olika sätt som det så kallade öst och väst smälter samman. Människor här i Istanbul fäster ingen större vikt om det kommer från öst eller väst eller om det är traditionellt eller modernt.
Han ser sig om i rummet och sträcker sig något omständigt efter sina cigaretter. När han tänt sin cigarett lutar han sig tillbaka i fåtöljen.
— Precis som alla andra tror jag att min del av världen är unik samtidigt som det förstås inte finns någon plats som inte är unik. Det är som med erfarenheten med musik; det påminner alltid om någonting annat, och det intressanta är att följa denna påminnelse. Det speciella med Istanbul är att staden har varit navet i flera imperier men däremot aldrig koloniserats av Europa, trots den geografiska närheten.
Sedan är det dags för honom att blicka över rummet igen; askfatet är borta. Till slut finner han det under en bunt papper, han fimpar ytterst noggrant.
— Det finns författare som Naipul, Nabokov och Conrad som byter språk, städer, länder och till och med civilisation, och som har följts av en flod av ”migrationsförfattare”, som skriver om att ”inte höra hemma”. Det är så rätt, så på modet. Jag har alltid tyckt om att läsa dem, ofta är de förnuftiga och faktiskt väldigt förlösande att läsa, men nu råkar det vara så att mitt liv inte är på det sättet. Och min bok Istanbul är också ett svar på hur man ska förhålla sig till allt det.
— Finns det egentligen någon litterär tradition som behandlar detta. Jag menar, att stanna på en och samma plats ett helt liv?
— Nej. Förutom kanske Tjechov då. Faktum är att större delen av mänskligheten blir kvar på en och samma plats livet igenom. Men eftersom det inte är ett särskilt amerikanskt problem, eller europeiskt för den delen heller, fäster man ingen vikt vid det.
