HEDVIG EKERWALD
Häromveckan, den 12 december, skrev folkpartisten Mauricio Rojas i DN om den nya rapporten ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet” från Borttsförebyggandet rådet (BRÅ). Han visade att vissa invandrade grupper är mer brottsliga än andra och han menade att det berodde på människornas olika ”sociokulturella arv”. Sålunda är människor med chilensk och nordafrikansk bakgrund mer brottsliga än de som har sydostasiatisk eller centralafrikansk bakgrund. Han använde detta för att vi inte ska dra ”alla invandrare över en kam”.
Jag tror inte på att den kultur man haft med sig ger brottslighet eller hederlighet. Alla världsreligionerna utsäger ju att det är förbjudet att döda, förbjudet att stjäla och förbjudet att våldta. Det finns inga ”sociokulturella arv” som tillåter sådant. Vi ska också komma ihåg att en absolut majoritet av alla invandrade är på allt sätt hederliga. Ska man gissa sig till hur fallet är med mannen på bänken mitt emot en i tunnelbanan så kommer man självklart mest rätt om man gissar att han är en hederlig människa. Vi är omgivna av hederliga människor även om kvällspressen försöker få oss att tro något annat.
Varför olika invandrargrupper är olika brottsliga tror jag beror på varje grupps unika invandringshistoria. Hur traumatiska förhållanden flydde gruppen ifrån, hur länge sedan var det den kom, hur samordnad är den i Sverige, hur stark småföretagsamhet har den och hur hög genomsnittlig utbildning från hemlandet har den?
Brottsligheten varierar alltså, som BRÅ-rapporten visar, med om man har vandrat in till landet eller fötts här. Den som är född i Sverige av föräldrar som också är födda här i landet har lägst brottslighet, de som fötts i Sverige och har en eller två föräldrar som är födda utomlands har högre brottslighet och de som är utrikes födda har högst brottslighet. Av de utrikes födda i sin tur har de som kommit nyss högre brottslighet än de som kom för länge sedan. Det verkar alltså vara en rak skala som kan förklaras med antingen att ju mer svensk man är, desto godare är man eller, som jag skulle vilja förklara det, att ju mer inlemmad man är i ett samhälle, desto mindre brottslig är man i det samhället.
BRÅ-rapporten bygger på registerdata om hur mycket människor anmälts till polisen för brott. Man har alltså inte undersökt om anmälningen verkligen lett till åtal eller fällande dom. BRÅ har inte heller undersökt om folk har en högre benägenhet att anmäla utrikes födda människor för brott men BRÅ menar att mycket pekar på att det är så.
En sådan snedvriden anmälningsbenägenhet innebär en diskriminering och rasism. Vardagsrasism gör livet svårare för många invandrade människor. När man möts av misstroende, när man trakasseras och när man om och om igen behandlas orättvist uppstår det lättare en faktisk brottslighet.
Brottslighet hänger ihop med många saker varav invandring bara är en. Ålder, kön och fattigdom är viktiga faktorer bakom brottslighet helt oavsett invandrarskap. Män är mer brottsliga än kvinnor, unga är mer brottsliga än äldre och de som lever på socialbidrag eller har låga inkomster är mer brottsliga än de som har det bättre. Samtidigt är ju de flesta män, de flesta unga och de flesta fattiga hederliga.
En mindre del av brottsligheten hos invandrade människor beror just på att de är yngre, fattigare och i större utsträckning män än de som fötts i Sverige. En större del av brottsligheten beror emellertid på något annat som BRÅ inte kan förklara men som jag tror är rasismen som man möter och ens inre känsla av att inte ha något gemensamt med samhället. Antirasism och integration är botemedlen. Arbete åt alla, gemensam facklig kamp för goda arbetsvillkor osv.
Vad gäller antirasismen är en metod att inte dra gränsen mellan ”invandrare” och ”svenskar” utan mellan vilka andra grupper som helst. Ta det begabbade teveprogrammet ”Idol” på TV4. I det programmet pekas ingen ut för sitt ’sociokulturella arv’ eller sin utländska bakgrund utan tillsammans tävlar ungdomarna om att bli just idoler. Kanske är det programmet mer effektivt mot rasism och diskriminering än många dussin pedagogiska kampanjer för att ändra folks attityder.
Veckans krönika 
