Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

KAMPEN MOT IMPERIALISMEN
(Ur studiematerialet 80-talets kulturfront)

Av Sissela Björnsson

I SVERIGE dricks MER KAFFE per invånare än i något annat land i världen. Kaffet är mycket billigt i vårt land jämfört med många andra länder. I förhållande till löneutvecklingen i landet har kaffet blivit billigare och billigare.

Kaffe produceras inte i Sverige. Det mesta kaffe som vi dricker kommer från länder i Sydamerika, en del kommer från Afrika och Asien. Världens största kaffeleverantör är Brasilien. I Brasilien är kaffet dyrt. För många av Brasiliens fattiga är en god kopp kaffe en okänd lyx.

Kaffebusken är en känslig planta. Den kräver mycken omvårdnad och speciella belysningsförhållanden för att ge goda skördar. Kaffebönorna måste skördas vid rätt tillfälle och med varsamma metoder. Allt detta kräver stora arbetsinsatser som ofta bara kan utföras för hand.

Kaffeplantagerna måste ha många arbetare för att klara alla de uppgifterna. Om det brasilianska kaffet ska kunna säljas på världsmarknaden till de låga priser som råder i dag måste lönerna på plantagerna vara låga, annars skulle vi aldrig ha råd att dricka vårt morgonkaffe varje dag och våra koppar till lunch och middag.

Kaffet odlas på stora plantager i länder med tropiskt klimat. Det odlas av människor som tvingas arbeta för löner som ligger strax ovanför svältgränsen. Plantageekonomin har inte växt fram naturligt i de länder där den finns. Den påtvingades dessa länder utifrån av aggressiva länder och bolag i det som nu är den rika och industrialiserade västvärlden. Planlagerna i den Nya Världen drevs till en början med slavar som hämtades i Afrika av slavjägare från Europa. Även vårt land försökte under 1600-talet vara med om slavhandeln mellan Afrika och Amerika men jagades bort från sina afrikanska och amerikanska besittningar av danskar och holländare.

Till de relativt folkfattiga områdena i Amerika importerades alltså slavar för att upprätta plantager som skulle exportera billiga produkter till Europa som socker, bomull och kaffe. Detta var en stor del av grunden till rikedomen i Europa och till de fortfarande mäktiga handelshusen i t ex Holland, Storbritannien och Danmark.

I Asien fanns det redan gott om folk när de europeiska erövrarna trängde in. Där fanns stora länder med ett växande hantverk och industri och en blomstrande kultur. Jordbruket var välutvecklat och befolkningen i Asiens länder hade relativt goda möjligheter att försörja sig själv på familjejordbruk och hantverk. Dessa strukturer bröts sönder av européerna. Bönderna gjordes beroende av penningutlånarna, de fick gå från sin jord eller stanna kvar på den och bruka den som lantarbetare eller arrendatorer. På det sättet förvandlades områden med självförsörjande jordbruk med varierande grödor och brukningsmetoder till jättelika plantager som producerade en enda gröda, t ex ris eller te för export till Europa.

På det viset rycks också grunden för en självständig ekonomisk utveckling i dessa länder undan. Bönderna tvingades köpa livsmedel som de tidigare hade producerat själva från Europa eller från andra delar av de imperier som européerna byggde upp runt världen. En arbetare på en risplantage i Burma fick köpa polerat ris från fabriker som producerade ris för Europa, en arbetare på en bomullsplantage i Egypten fick köpa en skjorta av tyg som var vävt i Manchester av bomull från hans eget land.

Den tidigare imperialismen hade alltså två syften. Dels ville den genom att använda billig arbetskraft och billiga naturtillgångar skapa leveranser till en växande europeisk industri.

Dels ville den skaffa avsättning för sina produkter i de erövrade länderna. På det sättet förstördes den ekonomiska, politiska och kulturella strukturen i den del av världen som brukar kallas för u-länder. I imperialismens spår följde fattigdom, sjukdomar, alkoholism, narkomani och korruption.

Plantageekonomin är fortfarande ett stort hinder för tredje världens ekonomiska och politiska frigörelse. Vi har kaffe i Brasilien, socker på Kuba och Filippinerna, kakao i Ghana, jute och bomull i Bangla Desh, jordnötter i Senegal och Gambia, sisal och nejlikor i Tanzania osv som mycket betydande delar av ekonomin, känsliga för världsmarknadsprisernas fluktuationer och ett hinder för ett självständigt jordbruk och en industriell utveckling som kan leda till ekonomiskt och nationellt oberoende.

Men imperialismen nöjde sig inte med plantagerna och förslavandet av den tredje världens lantbefolkning. Den västliga imperialismen med sitt hjärta i Storbritannien erövrade snart sagt alla naturtillgångar i Asien, Afrika och Latinamerika. Gruvor och oljefält blev isolerade öar av västerländsk ekonomi och västerländsk teknik, varifrån råvarorna så fort som möjligt fraktades till Europa eller USA för förädling. Ett utmärkt exempel på den sortens utplundring är det svensk-amerikanska företaget LAMCO, som bryter järnmalm i enorma dagbrott vid Nimba i Liberia. Malmen bryts med den allra modernaste gruvutrustning, lastas på automatiska tåg, som kör ner till hamnen i Buchanan på en järnväg som inte står i förbindelse med någon annan järnväg i Afrika och inte heller har samma spårvidd som andra afrikanska järnvägar. I Buchanan tippas vagnarna automatiskt och malmen åker på en sorts rutschbana direkt ner i stora båtar som för den till järnverk i USA och Europa. Den positiva betydelsen för Liberias ekonomi av denna gruva är praktiskt taget lika med noll.

Imperialismen leder till krig
Under årtiondena närmast sekelskiftet pågick en allt häftigare jakt på kolonier i de områden som ännu icke koloniserats, framförallt Afrika. Allt efter som världen delades upp tilltog konkurrensen mellan stormakterna om de få återstående områdena. I Afrika höll kapplöpningen efter kolonier på att leda till att krig utbröt mellan England och Frankrike år 1898, den s k Fashodakrisen. Emellertid drog sig den franska regeringen tillbaka och krisen kunde lösas på fredlig väg. I Asien hade engelsmännen sedan gammalt försökt utsträcka sitt indiska välde mot norr samtidigt som ryssarna försökte tränga in i samma områden från andra hållet. Flera andra europeiska stater deltog i jakten liksom USA och Japan men mot slutet innehade Frankrike och framförallt England de största koloniala områdena.
Mot dessa gamla kolonialmakter framträdde så en ny imperialistisk makt — Tyskland. Den tyska ekonomin utvecklades betydligt snabbare än Englands och den behövde nu billiga råvaror och nya avsättningsmarknader. Tyskland var ett hot mot de gamla imperialistiska staterna — mot England, Ryssland och Italien på Balkan, mot England och i viss mån Frankrike i Afrika och mot England och Ryssland i Främre Orienten. Dessa motsättningar ledde fram till att de gamla stormakterna Frankrike, England och Ryssland såg sig tvingade att bilägga sina gamla tvister och bilda en allians — trippelententen. Redan tidigare fanns en allians mellan Tyskland och Österrike-Ungern. Den hade drivits fram av Tysklands rädsla för att Frankrike skulle återta Elsass-Lothringen och av Österrikes expansionsplaner på Balkan. Till slut blev ett krigsutbrott oundvikligt. De två stormaktsblocken drabbade samman för att på nytt dela upp världen. Den gamla uppdelningen grundades på Englands ledarställning och motsvarade inte det nya styrkeförhållandet mellan de imperialistiska stormakterna.

Över 12 miljoner soldater stupade och lidandena för folken var oerhörda innan Tyskland kapitulerade i november 1918.

Fredsuppgörelsen som slöts i Versailles blev hård för tyskarna. De tyska kolonierna delades upp mellan segrarmakterna. Det blev framförallt Storbritannien som fick fler kolonier i Afrika och stärkte sitt inflytande i Västasien. Tyskland förlorade också det industriellt viktiga Ruhrområdet, som ställdes under allierad förvaltning på 15 år, samt ådömdes ett drygt krigsskadestånd av segrarmakterna. Kriget gav upphov till ett par andra förändringar, som skulle få stor framtida betydelse.

USA, som gick in i kriget i dess slutskede, framträdde nu som en av de mäktigaste stormakterna. USA hade skaffat sig ett ekonomiskt inflytande i Europa genom krigskrediter på 10 miljarder dollar till England, Frankrike och Italien.

Den första socialistiska staten, Sovjetunionen, föddes i oktoberrevolutionen 1917. Därmed hamnade ett jättelikt område utanför de imperialistiska staternas kontroll och möjligheterna till expansion på nya marknader krympte ytterligare.

I början av 20-talet var den tyska ekonomin körd i botten med massarbetslöshet och galopperande inflation. Pengar blev praktiskt taget värdelösa. Men för den som ägde realvärden — mark, maskiner och industrier — var 20-talet en gyllene tid. Krupp, Thyssen och andra kunde investera i ännu större fabriker och egendomar med upplånta pengar. Lånen betalades sedan igen med samma summa pengar som då bara var värdelösa papperslappar. Så repade sig den tyska storindustrin och de stora markägarna snabbt efter kriget.

Redan efter första världskriget började amerikanskt kapital investeras i Tyskland. Detta hjälpte den tyska storindustrin både att snabbt komma på fötter och att hålla sig skadeslöst för de tyska krigsförlusterna och krigsskadestånden. USA trädde fram som den nya stormakten som började tränga undan det brittiska imperiet. Detta skedde först på den nordamerikanska kontinenten där Kanada gled över från att ha varit en brittisk koloni till att bli dominerat av USA både ekonomiskt och kulturellt. Men framförallt var USA mäktigt i Stilla havet.

I Asien och Stilla havet hotades Storbritannien och USA av en annan imperialistmakt. Japan. Japan befann sig på segrarnas sida vid första världskrigets slut och fick överta de tyska intressena vid Stilla havet norr om ekvatorn. Japan hade sedan länge bedrivit en imperialistisk politik i Kina och tillsammans med de europeiska stormakterna deltagit i en uppdelning av detta land. Under mellankrigstiden var Japan tämligen oberört av de ekonomiska kriserna och stärkte sina ställningar i Asien genom erövring av Manchuriet och början till erövring av övriga Kina.

Hitler och Tysklands kamp för världsherravälde
I Tyskland pågick en ständig kamp mellan konservativa industriherrar, lantjunkrar och politiker å ena sidan och en orolig men splittrad arbetarklass å andra sidan. Mellan dem stod en småborgarklass som hotade att utplånas genom den våldsamma inflationen och som kände sig trängd från alla håll. Det var till denna klass de tyska nazisterna först vädjade när de propagerade både mot storkapitalet och socialismen. Men det var den tyska storindustrin som så småningom blev de viktigaste finansiärerna av Hitler och hans parti. Det blev också det ty ska finanskapitalet som kom att dra de stora vinsterna av Hitlers politik. Den våldsamma upprustningen som Hitler satte igång kom rustningsindustriernas ägare till godo. Kapitalet gynnades av att strejker och fackföreningar förbjöds, av att lagar stiftades som tvingade många småföretag att upphöra. Det var de mest inflytelserika industrimännen som drog ekonomisk nytta av judarnas fördrivande. Vanliga ty skar fick i stället betala. Det blev visserligen färre arbetslösa men genom att lönerna hölls mycket låga minskade ändå arbetarklassens andel i nationalinkomsten tom enligt nazisternas egen statistik. Samtidigt utnyttjade tyskarna sin ställning som huvudmarknad för Östeuropa. Därifrån och från Balkan inköpte man stora kvantiteter jordbruksprodukter och andra råvaror. Då detta skulle betalas krävde tyskarna att betalningen skulle ske i form av varor. Men eftersom de hade lagt exportembargon på en hel del produkter inskränktes valmöjligheterna för östeuropéerna och man tvingades ta emot produkter som tyskarna bekvämt kunde avvara, främst rustningar och material för offentliga arbeten. Redan i det program som nazisterna antog 1920 finns deras utrikespolitiska mål angivet: alla folk av tysk ras skulle förenas i ett Stortyskland, Versaillesfördraget skulle upphävas, nya territorier skulle förvärvas. I "Min Kamp" förklarade Hitler att dessa nya markområden skulle förvärvas i öster, i synnerhet i Ryssland. Den slaviska befolkningen skulle fördrivas, utrotas eller göras till trälar och tyska kolonister skulle överta deras egendom.

Hitler började omedelbart sätta dessa planer i verket och det var för deras förverkligande han behövde sina rustningar. Han började med att träda ut ur Nationernas Förbund (NF), den tidens FN. I strid mot Versaillesfördraget började han återupprusta Tyskland. Han lät tyska trupper tåga in i det demilitariserade Rhenlandet. Han införlivade fristaten Danzig med Tyskland, annekterade Österrike och till sist besatte Hitler med Englands medgivande (München-uppgörelsen) delar av Tjeckoslovakien med stor tysktalande befolkning. Inte förrän Tyskland slukade hela Tjeckoslovakien i mars 1939 bröt eftergiftspolitiken samman, och när Hitler också tågade in i Polen förklarade England och Frankrike krig. Japan gick med på Tysklands sida för att utvidga sitt kolonialvälde i Asien. Före angreppet på Polen hade Tyskland och Sovjet slutit en icke-angreppspakt. Den gav Sovjet andrum att bygga upp sitt försvar men den hade också ett hemligt tillägg som delade upp Östeuropa i intressesfärer mellan Tyskland och Sovjet. Den gav Sovjet fria händer i Estland, Lettland, Finland, östligaste Polen och Bessarabien, som då tillhörde Rumänien. Samtidigt gav den Hitler fria händer att anfalla Polen.

Fram till 1939 framkallade Hitlers aktioner förbluffande få och små reaktioner i övriga Europa. Orsakerna härtill var flera. En viktig orsak till Englands och Frankrikes passivitet var att ledande krafter i dessa länder önskade att Tyskland skulle marschera åt öster och göra slut på den sovjetiska staten. Detta hindrade också västmakterna att sluta den pakt med Sovjet som Stalin länge hade krävt. Versaillesfördraget hade varit sådant att tyskarna aldrig hade kunnat acceptera det som ett rättvist slut på kriget. Också i de gamla segermakterna blev det så småningom en alltmer spridd uppfattning att fredsfördraget var för hårt mot tyskarna. Hitlers alla brott mot detta verkade snarast som ett återställande av rättvisan.

Hitler var en skicklig taktiker och propagandist. Han genomförde inte allt på en gång utan bit för bit och alltid under en intensiv fredspropaganda. Folken i Europa hade upplevt ett världskrig och visste vad ett krig innebar. Fredslängtan och pacifismen var stark. Progressiva människor kritiserade alla rustningar och ville använda pengarna till sociala reformer som var mer än välbehövliga. Hitler utnyttjade detta. Redan några månader efter det att han blivit rikskansler höll han sitt första stora fredstal. "Tyskland är fullt berett att avstå från att skaffa angreppsvapen", förklarade han. Det var ett tal som hälsades med glädje och lättnad världen över. Hitler förstod att lugna övriga stater med lämpliga förslag och goodwill-aktioner. Han slöt ett icke angreppsfördrag med Polen och gav britterna ett flottavtal som dessa länge hade eftersträvat. När Italien anföll Etiopien anslöt sig Hitler till NF:s sanktioner genom att införa exportförbud på en del varor, som Tyskland inte exporterade.

Det andra världskriget har ofta beskrivits som en kamp mellan demokrati och diktatur. Det är riktigt men det blev också en kamp mellan imperialistiska makter om världsherraväldet. Den tyska Krupp-koncernen och andra stora företag gjorde fälttågsplaner tillsammans med den tyska generalstaben för att så snabbt som möjligt lägga under sig industrier och naturtillgångar i nyerövrade områden. Slavarbetare främst från Östeuropa men också från Frankrike, Belgien och Holland sändes till Tyskland för att arbeta i tyska industrier och vapensmedjor.

Också detta krig slutade med att Tyskland besegrades och kapitulerade fullständigt. Även Japan tvingades kapitulera och förlorade alla sina kolonier. Kriget innebar också slutet för segrarmakterna England och Frankrike. De hade uttömt alla resurser för att vinna kriget och nu hotades de av ekonomisk ruin. Den tredje segrarmakten, Sovjetunionen, var en av de stater som drabbats värst av kriget. Det var ju där tyskarna i första hand hade försökt bygga upp sitt koloniala välde. Det enda land som gick stärkt ur kriget var USA, som nu kunde överta Englands roll bland de imperalistiska staterna.

Den koloniala frigörelsen
Det som kanske mer än något annat präglat efterkrigstiden är koloniernas frigörelse. I flera av de gamla kolonierna hade det sedan länge förts en kamp mot kolonialmakterna, ibland med viss framgång. England hade t ex tvingats erkänna Afghanistans (1919) och Eires (1922) självständighet och tvingats till en del eftergifter i Indien. Men andra världskriget satte fart på utvecklingen. Japans erövringar hade visat hela världen att det europeiska väldet inte var osårbart. Deras försök att överta de europeiska besittningarna i Ostasien ledde till att befrielserörelser bildades mot dem i en rad länder. När de gamla kolonialmakterna vände tillbaka mötte de motstånd och krav på självständighet. Franska och afrikanska soldater hade kämpat tillsammans för att befria Nordafrika från tyskarna och många afrikaner och asiater hade kämpat tillsammans med britterna i andra delar av världen. Efter kriget hade sålunda de gamla kolonialmakterna förlorat i ekonomisk styrka och politisk prestige. Utvecklingen mot frigörelse kunde inte längre hejdas. Men befrielsen kom inte utan vidare. I flera länder krävdes en lång och svår frihetskamp innan kolonialmakten kunde köras ut. Så var fallet i Indokina, Indonesien, Algeriet och de portugisiska kolonierna Angola och Mozambique. Särskilt besvärlig blev kampen i länder där det fanns en klass av vita kolonialister som såg sig själva och sina privilegier hotade av en frigörelse. Så var det i Algeriet men också i Kenya och framförallti Rhodesia, där själva uppgörelsen inte kom förrän 1980, då man bytte namn till Zimbabwe. I Sydafrika blev de vita kolonisatörerna oberoende gentemot Storbritannien redan före första världskriget och de skapade en alltmer rasistisk stat som bygger på att den svarta majoriteten utnyttjas som billig arbetskraft av den vita minoriteten, en form av inre kolonialism, som där går under beteckningen apartheid.

USA blir den ledande imperialistmakten
Tiden efter andra världskriget präglas också av USA:s dominans som ledande imperialistmakt. USA hade varit kolonialmakt i gammal god traditionell stil sedan slutet av 1800-talet. Alaska, Puerto Rico och Filippinerna är exempel på gamla amerikanska kolonier. Men samtidigt som USA annekterade dessa länder utvecklade man i Latinamerika en kolonialism som inte byggde på direkt annektering. Genom krediter, investeringar i olika företag och genom direkta inköp av egendomar har man kunnat skaffa sig inflytande utan att erövra kolonier. Men för att kunna skaffa sig och behålla detta inflytande tvingades USA till militära interventioner. Detta system kallades av sin främste tillskyndare, president Theodore Roosevelt, för knölpåkspolitiken. När andra världskriget slutade svarade USA för 2/3 av världens industriproduktion. Den oskadade amerikanska industrin fann väldiga marknader och svag konkurrens i det krigshärjade Europa. Dollarn blev världens ledande valuta och amerikanskt kapital investerade i Europa för att bygga upp de förstörda ekonomierna. Västeuropa blev ekonomiskt och politiskt beroende av USA. Många av de nyss frigjorda kolonierna blev nu beroende av den amerikanska imperialismen. Liksom tidigare i Latinamerika skaffade sig USA inflytande utan att göra direkta annekteringar. Genom investeringar, lån och krediter band man upp länderna ekonomiskt och alltså också politiskt. För att göra detta använde sig USA av en antikolonial image: man förklarade att man var för frihet och mot kolonialism och förtryck. Man stödde sådana frihetsrörelser som man hoppades kunna dra nytta av i framtiden. Lånen och krediterna gick under beteckningen u-hjälp. USA är inte ensamt om att genom lån och investeringar skaffa sig goda profiter i u-länderna. Alla utvecklade västländer, alltså även Sverige, använder sig av den sortens metoder. USA måste också skaffa sig militära baser över hela världen för att skydda sitt koloniala välde. Man använde sig ofta av militära interventioner och försökte med olika medel stödja för USA lämpliga regeringar och lämpliga politiska lösningar i olika länder. Vietnam var ett exempel på detta. Det var genom amerikanska manipulationer som landet ej återförenades enligt Genèveavtalet efter ett långt befrielsekrig mot den franska kolonialmakten. I söder tillsattes en amerikansk marionettregering, som väckte ett allt starkare motstånd. USA måste intervenera militärt för att stödja regeringen. Så småningom utvecklades motsättningarna till fullt krig, som bredde ut sig över hela Vietnam, Laos och Kambodja. USA förklarade sitt handlande med att man kämpade för friheten och demokratin i Vietnam mot kommunism och diktatur. Men man sade också att man kämpade för freden och man talade om de amerikanska "fredsstyrkorna" i Vietnam.
Vietnamkriget blev ett enormt bakslag för USA-imperialismen. USA hade använt alla sina ekonomiska resurser för den jättelika militära insatsen i Indokina. Dollarn sjönk i värde och förlorade helt den särställning den haft i förhållande till andra valutor, vilket var ett svårt bakslag för USA. USA har drabbats av upprepade konjunkturnedgångar och underskott i handelsbalans och bytesbalans. Dess andel av världshandeln har sjunkit oerhört samtidigt som utländska investeringar i USA har ökat i snabb takt. Men Vietnamkriget blev också politiskt ett fruktansvärt bakslag för USA. USA:s fiender upptäckte att en seger var möjlig, dess vänner att det inte gick att lita på USA:s militära styrka. Efter Vietnamkriget har allt fler länder börjat frigöra sig från USA-beroendet. Detta har inte minst visat sig i Latinamerika, vilket är katastrofalt för USA eftersom man tidigare har betraktat de amerikanska kontinenterna som ett eget intresseområde. En revolution som den i Nicaragua hade knappast varit möjlig på 60-talet. Då skulle USA ha intervenerat för att hjälpa den sittande regeringen. Men det värsta bakslaget efter Vietnamkriget har varit revolutionen i Iran. I shahen av Iran hade USA en av sina starkaste vänner. Med hjälp av en stark polismakt såg det ut som om shahens regering skulle kunna bli kvar i evigheter. Iran är rikt på olja som USA och andra västmakter behöver. Det är högstrategiskt område och shahen hade med amerikansk hjälp byggt upp en utomordentligt stark militärmakt. Iran var ett sannskyldigt bålverk för USA:s intressen i Mellersta Östern.

Detta är inte riktigt detsamma som att säga att den amerikanska imperialismen har upphört att existera. Den är fortfarande stark, och amerikanska företag gör sitt bästa för att plundra på samma sätt som förut, men USA innehar inte längre samma monopol på världsmakten som tidigare.

En ny världserövrare uppträder på scenen

Det land som mer än andra bidragit till andra världskrigets utgång är Sovjet. Tillsammans med de stater som befriats av den sovjetiska röda armén bildade Sovjet en ekonomisk samarbetsorganisation. SEV eller COMECON, och en militärpakt, Warszawapakten. Så småningom började Sovjet alltmer försöka utnyttja Östeuropa till sin egen fördel. Sovjet lanserade ett samarbetssystem som man kallade "den internationella socialistiska arbetsfördelningen". I detta samarbete skulle vissa av SEV-länderna specialisera sig på råvaror medan andra främst skulle tillverka avancerade industriprodukter. De råvaruproducerande SEV-länderna skulle på så sätt behålla en u-landsstatus i förhållande till övriga. Detta förslag mötte naturligtvis motstånd. I synnerhet de tilltänkta råvaruproducenterna Rumänien och Albanien protesterade. Albanien lämnade SEV och Rumänien har försökt att föra en självständigare politik alltsedan dess. Sovjet har aldrig riktigt lyckats genomföra den arbetsfördelning man tänkt sig, men SEV har knutits hårdare till Sovjet än tidigare. Vissa industriprojekt i Östeuropa har stoppats och produktionen av en del varor har skurits ned till förmån för inköp från Sovjet. Östeuropa är en viktig marknad för Sovjets tunga industri; Maskiner, industriutrustningar och liknande. Dessa produkter kan Sovjet inte sälja i Västeuropa eller USA eftersom kvalitén är för låg. Sovjet haren oerhört ineffektiv ekonomi med låg produktivitet och en enorm förbrukning av resurser. En effektivisering av ekonomin skulle kräva en spridning av makten, d v s en demokratisering, något som skulle hota hela det toppstyrda sovjetiska systemet. Sovjet har därför ett stort importbehov från de utvecklade västländerna: man behöver avancerad teknologi och konsumtionsvaror. På dessa områden släpar Sovjet starkt efter. Men ryssarna kan inte exportera så mycket till dessa länder som man önskar eftersom de ryska industriprodukterna håller för låg kvalité. Man exporterar råvaror, men inte tillräckligt. Ryssarna får underskott i handeln med väst. Det tar man igen genom att skapa ett överskott i handeln med u-länderna. För detta använder man i princip samma imperialistiska metoder som tidigare USA. Skillnader finns dock. USA kunde uppnå stora delar av sitt mål blott och bart genom en överväldigande ekonomisk styrka. Sovjet är mycket svagare än USA ekonomiskt och måste mycket mera sätta sin lit till militär överlägsenhet. Detta är en likhet med nazi-Tyskland. Sovjet vänder sig till länder som står i konflikt med gamla imperialistmakter. Med slagord om antiimperialism, socialism och broderlig hjälp, med lån och inte minst med vapenhjälp skaffar man sig inflytande. Sovjet deltar i utvecklingen av olika industriprojekt och kan på så sätt använda u-länderna som avsättningsmarknader för sina maskiner och industriutrustningar som ju oftast är sämre än sina västerländska motsvarigheter och inte alltid billigare. Som tack för olika tjänster kan Sovjet köpa råvaror billigt i u-länderna som man sedan i vissa fall återförsäljer till ett mycket högre pris till industriländerna. Därmed konkurrerar man också med u-länderna på västländernas marknader med deras egna produkter.
Sovjet är beroende av vapen för att uppnå sina mål. När Tjeckoslovakien försökte föra en mer självständig politik såg sig Sovjet föranlett att invadera landet. Tjeckoslovakien var och är en av Sovjets viktigaste handelspartners inom östblocket och en viktig del av det sovjetiska försvarssystemet. Exempel måste statueras innan andra länder började följa efter. Sovjet underhåller kubanska legoknektar i olika delar av Afrika. Man hjälper Etiopien att erövra Eritrea och Vietnam att erövra Kampuchea. I Afghanistan bytte Sovjet ut den sittande regeringen mot en egen regering. Sovjets krig är varken broderlig hjälp, misstag eller försvarskrig. Sovjets krig är en supermakts nödvändiga krig för att upprätthålla och utvidga ett imperium. För detta måste Sovjet rusta. På de senaste 15 åren har Sovjets militära utgifter nästan fyrdubblats. Sovjet använder en betydligt större del av bruttonationalprodukten till militära utgifter än vad USA gör och är på vissa områden den militärt överlägsna makten. Sovjet har baser och andra militära anläggningar över stora delar av världen, men särskilt stor är den längs Indiska Oceanens kuster, där västvärldens oljetransporter går fram. Men den militära utbyggnaden är koncentrerad till Europa. De har haft stora militära övningar med Västeuropa som mål. Västeuropa är med sin koncentration av industrier, kapital och marknader ett åtråvärt mål för Sovjet. Här kan man finna både de varor man behöver och de marknader man söker. Men Sovjet har också visat ett allt större intresse för Mellersta Östern. Sovjet hinner inte utöka sina egna tillgångar av olja och naturgas i takt med behoven. Man har länge importerat gas från Irak, Iran och Afghanistan. Mellersta Östern är en viktig tillgång för den som vill dominera Europa, man kan skära av Europas oljetillförsel. Men också USA har livsviktiga intressen att bevaka Europa och Mellersta Östern. Här ligger den största faran för en supermakt s konfrontation.

Tredje världens kamp

1955 hölls en konferens i Bandung i Indonesien mellan 29 olika stater i Asien och Afrika. Denna konferens kom att inleda en ny epok. Denna konferens var det första steget till en självständig organisering av den tredje världens länder och blev en oerhörd framgång med en stor genomslagskraft i den tredje världen. Efter Bandungkonferensen har en hel rad olika konferenser hållits med allt fler deltagare och allt större krav på åtgärder som skall leda till verkliga förändringar i förhållandet mellan världens fattiga och rika nationer. Till att börja med ställdes framförallt politiska krav. Man krävde respekt för territoriell integritet och suveränitet, icke-aggression och icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter. Så småningom fick arbetet fastare former och kraven blev mer specifika. 1961 bildades den Alliansfria rörelsen i Belgrad. USA och Sovjetunionen utpekades. Medlemmarna i den alliansfria rörelsen får inte delta i multinationella militärallianser, upprättade utifrån konflikten mellan Sovjet och USA. Man uttalade också stöd för nationella befrielserörelser. Kritiken mot de båda supermakterna har med tiden blivit allt starkare. Konferensen i Colombo 1976 krävde att en fredszon skulle upprättas över hela Indiska oceanen och fördömde supermakternas närvaro i detta område. Så småningom kom också krav på ekonomiska förändringar. (OPEC bildades för att tillvarata oljeländernas intressen mot europeiska och amerikanska bolag.) 1975 höll de alliansfria staterna en konferens i Alger som fick stor betydelse för utformningen av tesen om en ny ekonomisk världsordning. Man krävde en omläggning av världshandeln för att bryta industriländernas ekonomiska dominans. Man skulle agera gemensamt i producentkarteller som OPEC, man krävde rätt att nationalisera utländsk egendom. Algerkonferensens artiklar utvecklades senare i Colombokonferensen där man framlade ett nytt handlingsprogram för ekonomiskt samarbete mellan utvecklingsländerna. Det finns problem och motsättningar i den alliansfria rörelsen och supermakterna gör vad de kan för att gå in och splittra. Särskilt Kuba har arbetat för att rörelsen skall sluta upp bakom Sovjetunionen men hitintills misslyckats. Ändå är den alliansfria rörelsens bildande det viktigaste som hänt i kampen mot imperialismen. Var för sig är medlemmarna svaga men tillsammans kan de betvinga supermakternas planer på världsherravälde. Den alliansfria rörelsen grundar sitt arbete på nationernas självbestämmanderätt och likaberättigande. Det är principer som supermakterna bekänner sig till i högtidstal men som man gör sitt bästa för att förneka i handling. Det är bara dessa principer som kan leda bort från krig och utsugning mellan stater. Det är principer som är särskilt viktiga för små stater som Sverige. Varje gång vi förnekar eller bagatelliserar någon stats rätt till självbestämmande förnekar vi också vår egen rätt till samma sak. Om vi medger att vissa stater, t ex. Kampuchea eller Uganda, är undantag från regeln kommer vi aldrig att kunna hävda att inte vi själva är just ett sådant undantag.
Vi måste kämpa för freden

Under senare år har världens rustningar och risken för ett tredje världskrig diskuterats mycket i våra massmedia. Allt fler oroar sig för att krig skall utbryta och många vill arbeta aktivt för fredens bevarande. Det är en riktig kamp. Risken för krig är stor. Men det räcker inte att gå ut och kräva fred. Det räcker inte heller att kräva allmän nedrustning. Alltsedan första världskriget har fredslängtan i världen varit stor. Efter 1918 har det inte varit möjligt att gå ut och propagera för krig. I ett sådant läge väljer världens krigsmakare att tala om fred och nedrustning. Hitler var en skicklig fredspropagandist. USA:s presidenter försvarade sina krig med att tala om fred och Bresjnev håller långa fredstal. Allmänt hållna petitioner om fred blir bara krigsmakarna till hjälp i den propagandan. Vi måste tala om vem det är som åstadkommer krig; vi måste tala om vilka som i första hand skall nedrusta; vi måste koppla frågan om fred till frågan om rätten till självförsvar. Ingen imperialistisk stormakt har någonsin haft något emot fred som inneburit att andra underkastat sig. Det är inte en sådan fred vi vill ha. En sådan fred kan bara leda till utsugning, förtryck, uppror och krig. En sådan fred var det som amerikanarna försökte skapa i Vietnam. Vi vill inte heller ha en fred som innebär att supermakterna delar upp världen mellan sig fredligt för att sedan plundra var sin bit. När det diskuteras om uppgörelser mellan olika stormakter i Kampuchea eller Afghanistan är det den sortens fred som menas. Det kan bara leda till krig mot folken och korta frister av fred mellan stormakterna. Den supermakt som har initiativet kommer snart att försöka bättra på sin andel lite. Till sist kan den andra supermakten inte ge efter längre och så uppstår krig. Sovjet har på många sätt visat sig ha initiativet allt sedan Vietnamkrigets slut. I flera av de krig som nu pågår är det Sovjet som spelar en aktiv roll. Sovjet rustar för krig. Mellan 1965 och 1979 har USA:s andel av de militära utgifterna i världen sjunkit från 36,1 till 24,7 % medan Sovjets andel har stigit från 22,2 till 23,7 %. Imperialistmakterna för inte krig för att de tycker om det utan för att hela deras ekonomiska struktur vilar på plundring av andra länder. Man kan bara utveckla denna struktur genom att utveckla plundringen. Förr eller senare kommer den punkt då man måste välja mellan att inleda ett krig och att i grunden förändra hela den ekonomiska strukturen. Det senare är betydligt svårare och innebär bl a att den härskande klassen måste riskera sina privilegier. Inför detta dilemma väljer den härskande klassen krig. Ett sådant krig kan aldrig förhindras genom medgörlighet från andra staters sida. Den enda möjligheten att förhindra krig är att se till att risktagningen för den aggressiva parten blir alltför stor, så att man tvingas inrätta sig i en värld där man inte har råd att föra krig. Därför är tredje världens kamp viktig för världsfreden. När en nation försvarar sin frihet och existens mot en supermakt så försvarar den också alla andras frihet och existens. Det var folken i Kina, Korea och Indokina som försvarade världsfreden mot USA-imperialismen. Det är folken i Eritrea, Kampuchea och Afghanistan som nu försvarar världsfreden mot Sovjet-imperialismen. Det viktigaste fredsarbetet idag består i att stödja de folk som kämpar för sin frihet mot den ledande imperialistmakten, Sovjetunionen. Det är utifrån denna syn som vi bedriver vårt Tjeckoslovakienarbete. I Tjeckoslovakien är Sovjet en ockuperande kolonialmakt. Supermakterna visar genom den möda man lägger ned på propaganda att opinioner är viktiga. Därefter är vårt opinionsarbete i Tjeckoslovakienfrågan viktigt. Folket i Bild/Kulturfront är i dag Sveriges ledande Tjeckoslovakienorganisation.
Men vi måste också ta upp frågan om vårt eget försvar. Det enda som kan förhindra ett sovjetiskt anfall mot Europa är ett starkt försvar i de europeiska staterna av vilka Sverige är en. Vår beredskap var inte god inför det förra världskriget. Hur kommer den att vara inför nästa krig?
Sissela Björnsson skrev denna text till vårt studiematerial 80-talets kulturfront
(Studiematerialet 80-talets kulturfront)



Publicerad på www.fib.se 2005-01-20

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  Uppmarsch till nytt krig?
  Allvarliga rubbningar?
  Allvarlig rubbning
  Revolutionen 1918 och dess myter
  Både Bush och Abbas angriper palestiniernas rättigheter
  Rasistisk rapportering av krisen i Kenya
  Exotisk dans på rosor och törnen
  En kris som väst själv skapat
  Är Täppas islamofob?
  Kul att höra av dig!
  Jugoslavienkrigen är inte slut
  Nästa Kosovokrig
  Välpreparerad julskinka
  Puss och kram då på er!
  Fred på jorden
  Med röda betor och betäckt svans
  EN VARGUNGE OCH HANS MAJBLOMMOR
  Krypande för dekadent överhet
  Med rent uppsåt
  Svar till Rune L om nobelfesten
  Den offentliga lögnen om EU-fördraget
  Viktigt att Sverige förblir alliansfritt
  Alliansen — mot demokrati
  Dygnet som gick - en utställning, en död
  Ekonominyheternas världsbild
  Kärnkraftshökarna vädrar morgonluft
  Peter Bratt överklagade inte IB-domen
  Svenska soldater till Tchad
  Skoldebatt nov 2007
  Som en fågel
  Reflexioner efter Seminarium om Kambodja
  Jan Myrdals tal till Gun Kessle
  Gun Kessle talade själv på sin begravning
  Astrid - Småbrukarnas vän
  Den havererade skolpolitiken
  Till Minne - Rune L
  Stefan Lindgren om Gun Kessle
  Till minnet av Gun Kessle
  ”Så minns vi Gun Kessle”
  Myrdal är själv en del av problemet
  Kommunalrådsmonument i varje kommun
  Minnesord över Gun Kessle
  Om tre gånger utesluten Guillou
  RONDELLHUND PÅ ITALIENSKA
  Ett PS till diskussionen om IB
  FRED, JORD, BRÖD OCH POLITISK ALLMAKT
  Stor uppslutning av Jan Myrdals många vänner
  Jan Myrdaltal
  Enander 2007-08-31
  Kassjöbornas fritidsområde kalhugget trots år av protester
  Byarådet mot staten
  Fältbiologerna lämnar svenska FSC
  En solid tegelsten
  Sjukskriv Reinfeldt!
  Behåll Tryckfrihetsförordningen
  Chomskys svar till Moynihan
  Handlingsförlamning eller solidaritet
  Varför hatar vi dem?
  Det har aldrig funnits någon riktig vänster i Israel
  Krönika om ett förebådat kaos
  Halleluja i dårarnas paradis
  De flerdubbla lojaliteternas skede
  Blair har närmare till Gud än till Marx
  Strängnäs 1 maj 75
  Vi har just upplevt folkets kultur i teve. Eller ?
  Ett viktigt statsbesök för lilla landet Sverige
  Utan både apbett och apvett
  Sålde Perrson sin heder?
  Från intet allt vi vilja bli
  Yttrandefrihet version 2.0?
  Vietnam var nära
  Engelska flottan ska siktas vid Vinga - O boy!
  LRF-företag sprider allergi och antibiotika genom GMO
  Sadisterna vill ut
  Föredrag av JM nov 2004
  Med "antisemitismen" som politiskt vapen
  Resan till Pol Pot
  SvD i Pol Pots läger
  Israels regim styr svenska medier
  Åtalet mot Åke Gren
  För en folkets kultur
  Var finns folkrättsexperterna i debatten?
  Hotet från antisemitismen
  FiB:s organisation PDF-dokument
  Kravet är detsamma idag – förbjud atomvapen!
  Skriftställning 4 sid 221-153
  För en folkets kultur
  För nationen och kulturen
  En historia - ordfront 2/91
  Sveket mot Folket i Bild
  Rörande en kommunsitisk kultuersyn
  Ta tjuren vid hornen
  Israel och sionismen
  Slutsatser av Iraktribunalen
  Frågan om neutraliteten
  Kampen mot imperialismen
  Om språk och språkpolitik
  Enhetsfronten
  Frågan om neutraliteten
Nyheter
För en folkets kultur
Försvar för yttrande- och tryckfriheten
Antiimperialism




  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se