Häromdan, vid det vanliga samtalet om hur utslitna vi var, sa min kollega: Jag måste sluta upp med att bry mig så mycket. Vaddå? sa jag. Jo, jag måste vänja mig med att det ligger dammtussar i hörnen. Sluta med att plocka upp å hålla på å städa hela tiden, sa hon. Varför då? sa jag. För att få tid över för mig själv, sa hon, för att få tid över för familjen, förhållandet, mina vänner. För att ta det lugnt. Jasså, sa jag.
Men om det nu är så att man faktiskt vill ha det rent omkring sig, och att rent betyder att det inte ligger saker överallt och dammtusar i hörnen? Jovisst, man kan ju kräva av alla att de plockar upp efter sig själva, men nån måste ju ta ansvaret för att röja undan all annan skit som bara blir till genom att man förbrukar manufakturerade saker. Om det nu är så att jag är den som har den minsta toleransen mot damm i kollektivet, då får väl jag ta konsekvenserna av det då och städa. Eller hur?
Typiskt kvinnligt, säger politiskt korrekta reformsträvaren, typiskt för kvinnor att bry sig om städning. Har du nånsin varit med om att en karl påpekat att det är ostädat?
Nja, kanske inte, men nu råkar det vara så att jag inte bara tycker om att ha det rent och snyggt omkring mig, städning fyller en hel rad olika symboliska funktioner för mig.
• Fredagsstädningen markerar skillnaden mellan helg och vardag.
• Storhelgstädningen markerar att det faktiskt är storhelg.
• Vårstädningen gör det otroligt påtagligt att det är vår (vårsolen genom rena fönster!).
• Åsså är jag faktiskt kvinna!
Visserligen kan man inleda helgen med rött vin och god mat också, men åtminstone jag föredrar ett glas rött och lite god mat och att samtidigt kunna se mig omkring och se ett RENT hem. Oslagbart!
Dessutom så finns det i mitt inre lite mer dunkla motiv för att städa: Jag städar ut den som bodde i min nya bostad, tar lägenheten i besittning (ja, visserligen, det blev ju lite skitit vid inflyttningen, men under badkaret?). Jag städar ut mina ex, slänger hans tofflor och allt som man köpte ihop, fast man inte egentligen tyckte att det var så snyggt, eller praktiskt, utan mest ville manifestera tvåsamheten (som alltså snöpligen sprack). Jag städar tempoärt bort min frustration över konsumtionssamhället, så att jag med lugn i sinnet kan njuta av ledigheten. Och slipper köpa psykoanalys, frossa i choklad, prozacpraliner eller andra symboliska handlingar. Åsså får jag en livsviktig motion (enligt de senaste rönen är det bättre att röra sig lite jämt än att gå på gym och slita livet ur sig).
Kollegan skulle alltså sluta bry sig. Om att det var ostädat alltså. Hon ville ha mer tid för sig själv. Jag var tvungen att funderade ett tag på det, förstod inte riktigt vad hon menade: Jag menar, ifall det är värdefullt för mig att ha ett rent och snyggt hem, varför ska jag sluta bry mig? Inte är det nån som tycker att jag ska sluta bry mig om mig själv för att få tid över till städning. Förmodligen handlar det om att det är mer värderat att bry sig om sig själv än att städa… I alla fall om man är kvinna. Varför ska någon annan bestämma vad som är värdefullt för mig? Bara för att jag är kvinna?
Fast enligt reklamen så är städning och RENHET något mycket värdefullt. Kommer ihåg hur viktigt det var att lakanen blev vita efter tvätten (optiskt vitmedel?). Det måste se rent ut. Vitt, vita lakan, vita tänder. Kommer ihåg ”bort med gula hinnan”? Senare skulle man putsa tänderna med slipmedel. Idag ska man tydligen bleka dem. Klorin? Vätesuperoxid?
Det allra senaste i reklamen är tydligen att även städa bort den skit som inte syns (sic!). Såg häromkvällen reklam för en dammsugare som även tog bort skiten jag inte ser. Suveränt! Och vem bryr sig? Om jag nu inte ser skiten menar jag…
Men det här med att synas är viktigt! Syns du inte så finns du inte, det har till och med statliga utredningar slagit fast – med hjälp av medieforskare. Det är nämligen i medierna man ska synas för att kunna påverka politiken. Syns man kan man nämligen kräva att bli proportionellt representerad i riksdag och regering! Trodde att vad som skulle representeras i parlamentet, enligt vår version av representativ demokrati, var idéer, inte socio-ekonomiska grupperingar. Eller kön. Eller ålder. Eller etnicitet. Vad är det för trams? Att våra politiska ambitioner skulle bestämmas av kön, ålder, etnicitet (eller kanske skostorlek och hårfärg?). Ren och skär sociobiologisk determinism, skulle jag vilja påstå! (Fast någon vinner nog på det.)
Men städning var det. Hörde på nyheterna att i Finland hade det visst inte gått så bra som väntat med att sänka statens inkomster på städarbete (subventionerade hemtjänster, hört något om det, de senaste 15 åren?).
Fast det kan ju också vara så att man i Finland ligger lite efter med jämlikheten, förlåt jämställdheten. Här i Sverige har vi ju insett att vägen till jämställdhet mellan könen går via skattelättnader för hemtjänster och barnomsorg. Om bara en del kvinnor slipper ta reda på skiten efter sig, så blir de jämställda med männen. Och vilka ska ta reda på skiten då? Aha, de som har det som ett (underbetalt) jobb. Mig förstå. Ett slags kommodifiering.
Fast om alla uppfostras till att ta reda på sin egen skit, då kanske vi slipper alla de där som tycker att ”nånannan” ska plocka in i diskmaskinen, plocka ut ur diskmaskinen, fylla på papper i kopiatorn, byta tuner i laserskrivaren, eller bara hoppa in för att hon inte hinner. Ett samhälle där vissa har städerska, hembiträde, kokerska och ”nanny” fostrar en klass som alltid tror att ”nånannan” tar hand om skiten. Visste vi inte det redan?
Och förresten, vem, jag frågar bara Vem? har rätten att bestämma vad jag gör av min lediga tid? Om jag väljer att hålla mig i trim genom att städa istället för att gå på gym? Att jag använder städning som symbol, istället för rödvin och dyr mat? Att jag inte köper mig tid för att kunna gå och shoppa till mig själv? Att jag uppfostrar några i kommande generation att ta reda på efter sig själva istället för att förvänta sig att ”nånannan”…?
Den som har rätten att bestämma, borde vara jag, vem som gör det, är en annan fråga…
Fortsättning följer!
carin.aberg@home.se
Veckans krönika
