Tiden som inte finns

  Veckans krönika          
HEDVIG EKERWALD

Människor är stressade. Antingen har folk för lite att göra. Det kan vara pensionärer som har svårt att gå och som sitter en och en i sina lägenheter och väntar. Eller så har folk för mycket att göra. På vårt jobb skyndar vi oss hela tiden. Vi springer runt och vi skriver e-post till varandra fast vi sitter vägg i vägg. Man blir sjuk av bägge situationerna.

Kafferasterna är andningshål på jobbet. Den svenska kafferasten håller jag högt! Sammanträden är också lugna, ingen telefon ringer, ingen knackar på, högarna på skrivbordet syns inte i sammanträdesrummet. Men tiden på arbetsrummet är inte lugn. Man öppnar datorn, drygt 40 e-brev om dagen, många direkt till mig, andra runtbrev som jag varken behöver läsa eller svara på men det syns inte innan jag öppnat dem. Reklamen har min arbetsgivare genom hård kamp lyckats få bort.

Jag jobbar som lärare och är i vår även studierektor på universitetet. Hur fattar man 40 beslut på en halvtimma skriftligen? Ta ställning till det och ta ställning till det! Det är som ett snabbt löpande band som kommer rakt emot mig med uppgifter och jag ska på någon timma sköta lika mycket brevväxling som en statlig tjänsteman förr i tiden skötte på en vecka.

Det beror väl på att man nu kan skicka ett brev till mig bara genom att trycka på knappen ”sänd”. Förr skulle den som ville mig något skriva det, lägga det i ett kuvert, adressera det, frankera det och sedan gå och posta det.

När människor är stressade sänks tröskeln avsevärt för att bli arg. En arbetsplats med stressade människor är som en skokartong full av råttor. Om en råtta blir rädd fortplantas ångesten genom alla råttorna ilsnabbt på grund av trängseln och stressen som trängseln ger. Vi människor har det inte så rumsligt trångt men väl har vi en trängsel i tiden. Uppgifterna skulle behöva många timmar på sig att lösas och man har bara fått några få. Alltid ligger det ogjorda uppgifter och gnager i en. Vilken yrkesmänniska det än är som arbetar med människor i dagens datoriserade samhälle så lever den med stor sannolikhet med en sådan trängsel i tiden.

Det är märkligt med ilskna brev skickade över internet. E-postskickad vrede, kränkthet och upprördhet skiner rakt ut genom de fåordiga raderna på skärmen. Någon lärare har sårat någon student, någon kollega har sårat någon annan kollega. Och det ilskna brevet besvaras snabbt med ett lika argt brev tillbaka. Ett tryck bara! Konflikter kan eskalera hastigt i jämförelse med hur det var före internet och e-post. Förr i tiden, innan datorerna var sammankopplade så fanns det åtminstone någon minut av manuell hantering av kuvert och frimärke under vilken den arga personen kunde lugna sig lite innan han eller hon beslöt sig för att skicka iväg brevet.

Arbetet består ju inte bara av att besvara e-post. De viktigaste och mest meningsfulla uppgifterna ska man göra vid sidan om brevskötseln. De avbryts ständigt. Avbrotten kan vara sådant som krav på utvärderingar, rapporteringar, enkäter och halvårsredovisningar. Skulle man haft tid till uppgifterna hade man kanske ändrat på saker och ting så att systemet blev mer mänskligt, mer lättskött, mer öppet för humor och samvaro. Ta bara en sådan sak som ett opåskyndat samtal. Under ett sådant verkligt samtalande mellan två människor flyter saker och ting upp. Problem man inte talat om, perspektiv på saker som man inte vetat om, kreativa lösningar, allt kommer helt av sig självt när det finns plats för samtalet.

Detta moderna kontorsarbete är ofta fullt av relationer och känslor, fullt av krav på att man använder hela sig. Hur går det då med föreningslivet i ett sådant samhälle? Skönt att få träffa människor som inte är ens arbetskamrater. Viktigt att få planera aktiviteter som verkligen betyder något. Samhället skulle tvina bort till diktatur om inte medborgarnas rörelser utanför de stora företagen och statliga organisationerna kunde leva.

Men dagens datoriserade arbetsplatser för socialarbetare och lärare och andra som arbetar med människor kan upplevas som en motsvarighet till den engelska arbetarklassens fabriker och gruvor så som Engels skrev om dem. Dagens tjänstemannaarbetsplatser är inte kroppsligt ansträngande men de är en sorts själens kolgruvor. Yrkesskadorna finns där. Tänkandet fragmentariseras, relationerna mellan människorna förytligas och risken är stor att stressen leder till en känsla av meningslöshet som övergår i sömnlöshet och utbränning.

Arbetets organisering är därför ett hot mot föreningslivet utanför arbetet. Hur ändrar vi föreningarna i det civila samhället så att både de som passiviserats av sysslolöshet och ensamhet och de som är på gränsen till utbrändhet i översociala miljöer kan få ge sina bidrag till föreningslivet och hur gör vi tillsammans ett effektivt motstånd mot stressen?