Av GUNNAR OLOFSSON
Dessa dagar sköljer de över oss. Minnena av vår tids nationella traumata och katastrofer. Mordet på statsminister Olof Palme för 20 år sedan. Tsunamin, med dess följder i katastrofkommission och KU-förhör. Och däremellan Estonia. Här ligger stora sociologiska studier och väntar. Nästan alla, som uppnått hyggligt vuxen ålder, har en personlig relation till dessa händelser, minns vad de gjorde den 28 februari 1986, den 28 september 1994 och den 26 december 2004. Ring upp ett antal människor efter 10, 15 eller 20 år. Fråga vad de gjorde i går - och den gången. Jämför! Och avhandlingen är klar: "Svenska folkets vanor - en longitudinell studie över sociala preferenser och beteenden i ett 20-årsperspektiv".
Den där dagen, för länge sedan, var jag i Perth, Australien. På hemväg genom lördagstomma och sommarvarma gator mötte kvällstidningarnas rubriker: "Swedish Prime Minister slain" och "Swedish PM murdered". Det var ännu tidig morgon i Sverige, och många sov - ovetande om det vi visste. På hotellet skålade några exilsvenskar för tilldragelsen. I Denpasar, Indonesien, några dagar senare, spände däremot passkontrollanten, vid åsynen av mitt pass, ögonen i mig och skrek, rasande : "But they killed your Prime Minister!". Palme var stor, på många sätt större i världen än hemma. Fler än jag har säkert, med stolthet, besökt "Casa Olof Palme" på olika platser. Smaka på "Casa Göran Persson". Det fungerar inte.
Natten när Estonia sjönk befann jag mig på Östersjön - fast i en annan båt. Hade åkt med 6-årig son till Tyskland för att ta reda på om Gustav II Adolf står staty vid Lützen. Det blåste mycket, och jag gjorde saker jag aldrig gjort tidigare - kontrollerade livbåtar, utgångar, surrning av fordon. Färjan Jan Hewelius hade ju sjunkit på samma sträcka några år tidigare. Man kunde aldrig så noga veta.
Och så tsunamin. Vaken tidigt den morgonen lyssnade jag på de första nyhetssändningarna om en stor jordbävning i Indiska oceanen - och tänkte: "tsunami". Naturligtvis visste väl alla ansvariga om risken? Några timmar senare var det också, i mobiltelefonins tidevarv, möjligt att direkt från Thailand höra en svensk turist berätta om en jättelik flodvåg som sköljt in över stranden, där människor redan börjat morgonbada, och tagit med sig allt. I samma sändning intervjuades representanten för det stora reseföretaget. Jodå, man skulle köra som vanligt - men de som ville, de som var oroliga, kunde få avboka.
För oss utan tillgång till UD-faxar och rundskicknings-sms stod det tidigt klart att tsunamin i Sydostasien var något utöver det vanliga, även från svensk horisont. Men på de folkvaldas kanslier gick livet vidare som vanligt. Visst hade man sina möten och kontakter, men om man diskuterade tsunamin minns man inte så noga. I Linköping stod 10 katastrofteam redo för omedelbar insats. De kom aldrig iväg. I Thailand vårdades lokalbefolkningen på gräsmattorna, eftersom alla sjukhussängar var upptagna av skadade turister. Någon politiskt ansvarig för den uteblivna svenska insatsen har - hittills - inte gått att identifiera.
Detta är egentligen märkvärdigt. Makthavare brukar motivera sina höga löner och privilegier med sitt stora ansvar. Rimligtvis borde i en katastrofsituation flera olika ansvariga tävla om att få ta ledningen i genomförandet av en stark insats. Och - när detta ändå visat sig otillräckligt - ta ansvar för misslyckandet, avgå och lämna plats för någon kanske mer kompetent. Men när sluträkningen görs upp ligger ansvaret plötsligt någon annanstans. Gärna på någon lägre nivå. Där man inte minns så noga.
Demens med minnesstörning är en av vår tids verkliga folkhälsoproblem. Den tidigare vanliga åldersdemensen (typ glömsk mormor) har som diagnos allt mer börjat ersättas av "förtida", presenil, demens, oftast av Alzheimer-typ, som - till glädje för läkemedelsbolag och BNP - kan behandlas med dyra mediciner livet ut. När den nu framlidne USA-presidenten Reagan, vid gott och väl 80 års ålder, fick diagnosen, gick proppen helt ur flaskan. Om ingenting oförutsett inträffar kan vi kanske allihop småningom lotsas in i en förebyggande Alzheimersk antiglömskebehandling, så fort vi börjat tappa bort glasögonen - en utveckling kanske till båtnad för myndighetskanslier och politiker inför framtida katastrofer?
Och Gustav II Adolf då? Står han staty vid Lützen? Nej, faktiskt inte. Där finns en sten med texten "Här föll den svenske kungen". Och ett litet kapell, byggt av ett grosshandlarpar från Sydsverige. Konstigare än så är det inte.
Veckans krönika 
