Inför FN:s säkerhetsrådets beslut om resolution i Irakfrågan skriver Jan Myrdal i Aftonbladet 8 juni 2004 följande:
Nu har Irak fått regering. Med president och statsminister och ministrar. Snart skall ambassadör Negroponte från Förenta staterna i en högtidlig statsakt förklara Irak fritt och självständigt och själv som Förenta staternas presidents representant installera sig i dess ambassad i Bagdad. Det blir en stor dag.
Detta påminner mig om vad Aftonbladets norska presskollega Aftenposten skrev i sin ledare den 2 februari 1942 om en annan stor dag. Söndagen den förste februari år 1942:
'... denne störste dagen i Norges historie. Större en 17. mai 1814,. Större en 7. juni 1905 /.../ nu får vi vor egen regering med Vidkun Quisling som ministerpresident.'
Ty i en högtidlig statsakt på Akershus hade då det fria och självständiga Norges nya regering getts den fulla makten i landet. Ockupationstiden var över. Endast skyddsmaktens av rådande omständigheter tvunget kvarstående militära befogenheter att till den norska befolkningens säkerhet ingripa mot utifrån landsatta diversanter och inhemska terrorister skulle under kortare tid kvarstå.
Det var en laglig regering. Det hade Höisterett i plenum den 30 januari enhälligt fastslagit:
'Höisterett finner under den statsrettlige og politiske situasjon ingen avgjörende statsrettslig betenkelighet ved at Nasjonal Samlings förer, Vidkun Quisling, på ministrernes hemstillning danner en norsk nasjonal riksregjering til overtagelse av regjeringsmakten.
Oslo i Höisterett, den 31. januar 1942.
Andreas Mohr (sign.)
kst. justitiarius
R. Konstad (sign.). A.M Dahl (sign.). Arvid Vassbotten (sign). Christian Selmer (sign.). A. Aslaksen (sign.). Nikolai Helseth (sign.). Wilhelm, Hofgaard (sign.). E. Reichborn-Kjennerud (sign.). Birger Motzfeldt (sign.).'
Det fria Norge intog då sin plats bland andra år 1942 fria och självständiga mindre stater i det enade Europa som Bulgarien, Finland, Frankrike, Kroatien, Rumänien, Slovakien, Ungern.
Det om det nya Iraks självständighet och legitimitet.
Men denna gång är det Förenta Nationernas Säkerhetsråd som för denna nya regering skall rösta fram det slags legitimitetshandling som i Efterkrigstyskland under avnazifieringen kallades 'Persilschein' - 'rentvättsbevis'; intyg om politisk oförvitlighet.
 Säkerhetsrådet har fem permanenta medlemmar: Förenta staterna, Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien. Om en ena bland dem röstar däremot får den nya irakiska regeringen inte sitt godkännande.
Det nuvarande kriget har liksom alla tidigare krig i historien draperats med stora ideal och ädla syften. Men intresset styr nu som förr och intresset i krigen kring Mesopotamien/Irak under det senaste seklet kan sammanfattas i två ord; olja och geopolitik. Det är inga hemligheter. Dokumenten är tillgängliga. Jag kan lägga fram dem om så behövs.
De fem makter vilka som permanenta medlemmar av Förenta Nationernas Säkerhetsråd har att besluta om internationell sanning och rätt och stifta för andra stater bindande folkrätt pryder sig också i denna verksamhet med de skönaste ord. Men styrs också de i sitt handlande av intressen vilka är likartade men inte samma och därför ofta i konflikt. Oljeintresset är för dem alla ett allt överskuggande. Dock inte på samma sätt.
Den permanenta rådsmedlemmen Förenta staterna bygger sin världsmakt på en av dess klientstater accepterad underfinansiering. På andras pengar upprätthålls dess dominerande ekonomi och vetenskapsproduktion samt dess världsbehärskande militärmakt. Så länge Förenta staterna besitter denna dominerande makt kan den trycka sedlar utan egen täckning och med dem bekosta sin politik. Men detta hålls gående på olja den inte själv har inom sina gränser. Utan oljeimport stannar maskineriet, och Förenta staterna störtar i gruset. Då faller inte bara två skyskrapor! Därav nödvändigheten behärska oljekällornas stater. Det styr dess politik; bestämmer vilka militärbaser den upprättar och vilka väpnade konflikter den inleder.
Storbritannien är inte bara beroende av oljeimport; ända sedan Förenta staterna under två världskrig lade beslag på dess tillgångar är det ingen världsmakt längre, blott en subaltern imperialistmakt, ett litet England i speciellt beroendeförhållande till den engelskspråkiga huvudmakten på andra sidan havet. Sista gången det sökte sprattla själv var 1956.
Frankrike kan sägas representera EU. Också den unionens ekonomi är oljeberoende (när det var Tyskland som sökte leda Europas enande styrdes dess politik av strävan efter kontroll över olja - såväl inriktningen på syntetproduktion som militäräventyret till Stalingrad, Grozny mot Batu). EU och Förenta staterna befinner sig därmed på kollisionskurs. Men EU är ekonomiskt och militärt långt svagare än Förenta staterna och trots de stora franska oljeintressena i Irak beter sig det av Frankrike/Tyskland dominerade EU nu inför Förenta staternas aggressiva politik på samma undflyende sätt som Daladier och Chamberlain för snart sjuttio år sedan inför dåtidens aggressiva makt.
Ryssland är oljeberoende på annat sätt. Det lever på oljeexport. Det har därtill stora intressen i Irak. Efter att mot slutet av det kalla kriget i terrorbalans varit militärt jämnbördigt med Förenta staterna och haft en BNP motsvarande 65% av Förenta staternas är den nu nere i 15% av Förenta staternas. Befolkningen har minskat, medellivslängden gått ner, det sociala säkerhetsnätet har upphört, armodet utbrett, armén är försvagad, flottan skrotad, flyget haltar, i rymdforskningen har Ryssland blivit en Förenta staternas tjänande klientmakt men några gamla partifunktionärer har blivit omåttligt rika, en ny prålsjuk övre medelklass dominerar storstäderna, konstnärerna målar som MOMA bestämt och många intellektuella av nytt och ädelt slag hyllar frihet tidigt och sent. Putin vill visserligen inte som oligarkerna göra Ryssland till amerikansk unionsrepublik men de krafter han stöder sig på vågar heller inte söka upprätta en skyddsallians mot Förenta staternas inflytande med Indien, Kina och - Iran. Också han gör som Daladier. Kanske hoppas han att Förenta staterna om han håller sig snäll skall låta bli Ryssland och gå mot Kina. Så som Daladier hoppades att Tyskland skulle slå mot Sovjet och inte Frankrike.
Kina reser sig snabbt ut ur fattigdom. Det återtar - i enlighet med det alla patriotiska kinesiska statsmän särskilt från Sun Yat Sen över Mao Zedong till Deng Xiaoping strävat efter - sin historiskt traditionella roll sedan årtusenden som kulturellt, vetenskapligt, tekniskt och ekonomiskt ledande världsmakt. Dock inte under förhållanden någorlunda likvärdiga för alla. Några blir mycket rika snabbt; andra lever i armod. Dess stridskrafter moderniseras. Dess kärnvapen, dess rymdprogram och därmed dess interkontinentala raketvapen utvecklas snabbt. I konflikten med Förenta staterna kring Taiwan har Kina också påpekat att det finns en röd linje Förenta staterna inte kan passera utan ett nytt Stillahavskrig i vilket Förenta staternas städer dock denna gång inte skulle vara skonade. För femtio år sedan fann Kinas politiker det möjligt på gränsen till troligt att Förenta staterna kunde gå till angrepp mot Kina först. Nu finner de - till skillnad från Chirac och Putin - detta mindre troligt. Den ekonomiska uppbyggnaden har pågått sedan 1949 men nu genomförs detta program inte som Mao Zedong krävde på egen kraft utan med importerad olja. Om oljeimporten stryptes då skulle Deng Xiaopings system gå i konkurs. För tillfället har Kina därför ekonomiskt intresse av att Irak inte får annan självständighet än den Kroatien, Slovakien och Norge hade år 1942. Detta är också skälet till att Kinas ledning inte bestämt sig för en politik - kalla den maoistisk om man vill - av allians med de självständighetssträvande i de s.k. oljestaterna mot den dominerande hegemoniska makten. Inte för närvarande åtminstone. Men kanske när konflikten mellan Förenta staterna och Ryssland/EU skärpts.
Så ser läget ut i Säkerhetsrådet. Folken har där inget annat än ont att vänta.
Skall jag uttrycka det på annat sätt? Krigen pågår. Det väntar nya krig. På vänsterkanten kallades Nationernas förbund för åttio år sedan med rätta Kanonernas förbund. Något skäl att delta i den allmänna hyllningskören till Förenta nationerna och dess säkerhetsråd finns inte heller nu. Man bör se lika kallt på den som på Heliga alliansen. Intresset styr men detta styrande intresse är lika litet nu som förr ett folkens intresse.
|
