Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Sophie Scholls sista dagar

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Jag minns när jag, i de tidiga tonåren, första gången läste Anne Franks dagbok och kan på näthinnan ännu i dag framkalla bilden av dörren upp till familjen Franks gömställe i Amsterdam, ett foto som fick mitt hjärta att bulta av skräck. Jag identifierade mig under läsningen så till den grad med Anne att hon tycktes mig som en nära vän.
    När jag sedan pluggade tyska i gymnasiet fick jag en gång i present Inge Scholls bok Die weisse Rose, en skildring av den antinazistiska motstånds-gruppen Vita rosen i München. Därigenom fick jag ytterligare en hemlig vänin-na, Sophie Scholl, åtta år äldre än Anne Frank men offer för samma blodbesud-lade regim.
    Inge Scholl, som var äldst av fem syskon, beskriver sin yngre syster Sophie som en sensibel flicka med stark personlig integritet. Familjen var evangelisk-luthersk och liberalt sinnad. Fadern, borgmästare i en sydtysk småstad, var pa-cifist, krigsvägrare i första världskriget och motståndare till nazismen. Alla bar-nen uppfostrades till att lyssna till sitt samvete och stå orätten emot. Det var därför med bestörtning föräldrarna såg de äldre barnen dras med i Hitlerjugend. Men det var en övergående förvillelse. Syskonen Scholl upptäckte snart verk-ligheten bakom propagandan och när Sophie hösten 1942, efter påtvingad Ar-beitsdienst och Kriegshilfsdienst, äntligen kunde börja sina universitetsstudier i München var storebror Hans redan engagerad i Vita rosen.
Hans Scholl    Hans Scholl hade tagit djupa intryck av den katolske biskopen i Münster, Graf von Galen, vars antinazistiska predikningar kopierades och gick ur hand i hand, predikningar som bl.a. fördömde regimens mord på psykiskt sjuka och handikappade. ”Äntligen är det någon som har mod att tala”, hörde Inge Scholl en gång sin bror mumla för sig själv när han läst en av dessa predikningar. Och han tillade: ”Man borde bestämt ha en kopieringsapparat.”
    Hans Scholl hade valt att studera medicin bl.a. för att slippa skickas till fron-ten. Ändå kommenderades han och hans vänner, som också var medicinstu-denter, 1942 till tjänstgöring i Sovjet. Efter att ha sett krigets verklighet på nära håll insåg de att det bara var en sak som gällde: att få slut på kriget så snart som möjligt, även om det innebar att önska sitt eget lands militära nederlag (vil-ket var liktydigt med högförräderi).
    Vita rosens medlemmar skrev antinazistiska texter fyllda med litterära citat och filosofiska referenser, texter som de mångfaldigade och spred, antingen med post eller direkt i Münchenbornas brevlådor. De tog också tåget till andra tyska städer för att där dela ut sina flygblad.
Sophie Scholl    Sophie trivdes med broderns vänner, deltog i deras diskussioner, diktupp-läsningar och sångstunder. Hon delade deras uppfattningar om nazismen och kriget men blev ändå bestört när hon fick ett av Vita rosens flygblad i sin hand och där kände igen broderns, och sina egna, tankar och formuleringar. Hon visste att det var förenat med livsfara att kritisera regimen. Tidningarna innehöll dagligen nyheter om människor som dömts till döden och avrättats för regimkri-tisk aktivitet. Deras egen far hade nyligen suttit i fängelse för att han i samtal kallat Hitler ”ett mänsklighetens gissel”. Sophies bror hade av det skälet avstått från att inviga systern i verksamheten. Men så snart hon fick klart för sig hur det hängde ihop krävde även hon att få vara med.
    Samtidigt visste hon att nätet drogs åt. Rikskansliet i Berlin var underrättat om Münchenstudenternas aktiviteter och polisen bedrev spaning. Särskilt spänt var läget sedan de kvinnliga studenterna under en sammankomst uppmanats att sluta studera och i stället gå in för att ”skänka Führern ett barn”. Detta för-slag, framfört av en grov nazipolitruk, väckte högljudda protester och universi-tetsledningen och polisen hade efter denna incident skärpt övervakningen.
    Allt detta visste både Hans och Sophie när de morgonen den 18 februari 1943 gick till universitetet med en väska full med flygblad. Ändå tvekade de inte. Några måste bryta tystnaden och visa att tyska folket inte var ”en ytlig, viljelös hjord av medlöpare”, som det hette i ett av flygbladen. Det gällde att bjuda mot-stånd mot den absoluta staten och dess krav på slavisk lydnad. Det var ju män-niskoliv som stod på spel, därav den stolta tonen i gruppens deklaration: ”Vi tiger inte, vi är ert dåliga samvete; Vita rosen lämnar er ingen ro!”
    När Hans och Sophie spritt alla flygblad och stod i begrepp att gå därifrån greps de. Någon hade sett dem, troligen portvakten. Strax därefter greps även deras vän Christl Probst, den ende i vänkretsen som var gift och hade barn. De förhördes och dömdes några dagar senare av en nazistisk folkdomstol. Hitlers ”blodsdomare”, Roland Freisler, åkte själv ner från Berlin för att leda förhand-lingarna, så viktig ansågs denna process.
De tre åtalade, 24-åriga Christoph Probst, 25-åriga Hans Scholl och 22-åriga Sophie Scholl dömdes till döden och avrättades den 22 februari genom halshuggning. De dömdes för att ”i flygblad ha manat till rustningssabotage och störtande av vårt folks nationalsocialistiska levnadsform, spritt defaitistiska tan-kar och å det gemenaste skymfat Führern och därigenom gynnat rikets fiender och undergrävt vår försvarskraft”.
    Kort därefter greps deras vänner Willi Graf och Alexander Schmorell samt den betydligt äldre professor Kurt Huber, Sophies lärare i filosofi, vilken haft stor betydelse för gruppens intellektuella utveckling. Även de dömdes till döden och avrättades. Andra medlemmar fick tukthus- eller fängelsestraff. Och detta bara för att de spritt flygblad och skrivit ”Ner med Hitler!” eller ”Frihet!” på några hus-väggar!

Att jag plockat fram mitt gamla gulnade exemplar av Die weisse Rose ur hyllan beror naturligtvis på att Sophie Scholl i fjol ägnades en film (nyligen utgi-ven på dvd). Jag var, måste jag erkänna, orolig för att filmen skulle vara ett sockrat hjälteporträtt à la Hollywood. Men oron var obefogad. Filmen framställ-de Sophie som en ”normal” levnadsglad ung kvinna och frossade heller inte blod. När bilan föll blev det bara svart på filmduken, ett logiskt sätt att skildra avrättningen med tanke på att historien berättas ur huvudpersonens perspektiv. 
    När jag därefter reste till Berlin tyckte jag mig överallt stöta på Sophie. På vägen från tunnelbanan till Pergamonmuseet passerade jag Geschwister Scholl Strasse, syskonen Scholls gata. På Gedenkstätte Deutscher Widerstand (Min-nesplats över det tyska motståndet) blickade Sophie och hennes vänner ner på mig från väggarna i det rum som helt var ägnat Vita rosen. Och när jag klev in i bokhandeln Hugendubel upptäckte jag, bland övrig nyutgiven litteratur ”boken om filmen”, Fred Breinersdorfers Sophie Scholl – Die letzten Tage, utgiven av Fischer Taschenbuch Verlag och med bidrag även av Ulrich Chaussy, Gerd R. Ueberschär och Marc Rothemund.
    Fred Breinersdorfer, som skrivit filmens manus, är jurist och advokat i Ber-lin. Den främsta ambitionen bakom filmen var, skriver han i bokens förord, att göra Sophie mänskligt begriplig. Vem var hon? Vad drev henne att i förhören och under rättegången förklara sig skyldig och hävda sin del av ansvaret, trots att förhörsledaren, troligen påverkad av hennes ungdom och intagande väsen, gav henne möjlighet att skylla allt på brodern? Och hur kom det sig att hon, en-ligt alla vittnesmål, mötte döden med så stor fattning?
    I de biografiska notiserna framgår att många av gruppens medlemmar var troende kristna. De kom oftast från borgerliga, bildade hem där klassisk musik och litteratur tillhörde själva livsluften. De var dock inte mer borgerliga än att de, när de i flygbladen skissade det samhälle som måste byggas efter kriget, förut-om ”yttrandefrihet, trosfrihet och skydd för varje enskild medborgare gentemot brottsliga våldsregimers godtycke” också talade om nödvändigheten av ”en för-nuftig socialism” som befriar arbetarklassen från dess ”tillstånd av djupaste sla-veri” och ger alla människor, och alla folk, tillgång till världens goda.
    Även förhörsledaren, Gestapomannen Robert Mohr, presenteras liksom folkdomstolens president Roland Freisler som åren 1942–45 hann avkunna totalt 2 295 dödsdomar men som dog i ett bombanfall i krigets slutskede och därför aldrig själv hann möta rättvisan.
    Manuset till filmen upptar en stor del av boken, liksom förhörsprotokollen som här publiceras för första gången. Dessa Gestapoprotokoll som efter kriget hamnade i Stasis arkiv har först efter murens fall blivit allmänt tillgängliga. Och en av bokens författare spekulerar över varför DDR-ledningen var så ovillig att offentliggöra dem. Ville man värna bilden av det tyska motståndet som i huvud-sak kommunistiskt och därför undvika att mer borgerligt sinnade motstånds-grupper hamnade i rampljuset?
    Hur som helst är det möjligheten att utifrån dessa protokoll kunna rekon-struera själva förhören och rättegången som format filmens dramaturgi och av-gränsat handlingen till att omfatta de fem sista dagarna i Sophies liv. Bokens författare antyder också vilken publik de i första hand haft i åtanke: ”Vi lever i en tid då fascistiska partier i Europa åter gör sig påminda och då högerradikala partier i Tyskland väljs in i parlamentet – framför allt av unga väljare. Överallt klagas det på att ungdomen inte har några förebilder. Men samtidigt uteblir skolelever från undervisningen för att demonstrera mot kriget i Irak, och färggranna flaggor med påskriften ’Peace’ fladdrar från fönster och balkonger. En film om Sophie Scholl, om denna levnadsglada unga kvinnas sista steg i livet, om hennes växande styrka när trycket hårdnar och om konse-kvenserna av hennes hållning, en sådan film är nödvändig i en tid som vår.”
    Avsikten var att skildra Sophies väg mot döden utan att för den skull hamna i svartaste tragik, att – ämnet till trots – skapa en hoppfull grundton. När jag under min Berlin-vistelse för andra gången såg Oliver Hirschbiegels film Der Untergang (Undergången), denna gång i en betydligt längre tv-version, insåg jag att häri ligger också förklaringen till varför Hitlerfilmen är nästan outhärdlig att se medan däremot filmen om Sophie Scholl paradoxalt nog inte alls gör be-traktaren nedslagen.
    I filmen Undergången, byggd på Traudl Junges självbiografiska bok I Hitlers tjänst, är det Führern själv som står i centrum, betraktad genom den unga kvinnliga sekreterarens ögon. Skådeplatsen är bunkern i Berlin och filmen så utformad att man inte kan undgå att känna – ja, kanske inte direkt ”medlidan-de” men ändå något slags ”förståelse” av hur pressande tillvaron måste ha tett sig där under jord med självmordet som enda nödutgång.
    Det är just detta faktum att Hitler själv är huvudperson – och koncentra-tionslägren och förintelselägren frånvarande – som gör denna film, trots obe-stridliga skådespelarmässiga kvaliteter, så motbjudande och på många sätt tvi-velaktig.
    Filmen om Sophie Scholl är däremot ett mästerverk, ett kammarspel om unga människor som i en mörk och hopplös tid väljer att följa sina egna samve-ten. Läser man därtill boken om filmen får man sig en hel del nyttig kunskap till livs samt – inte minst viktigt – motivation att kämpa mot dagens krig, över-grepp och kränkningar av människovärdet.



Publicerad på www.fib.se 2006-05-28

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  GUSTAFSSONS ALFABET M
  GUSTAFSSONS ALFABET L
  GUSTAFSSONS ALFABET K
  GUSTAFSSONS ALFABET J
  GUSTAFSSONS ALFABET I
  GUSTAFSSONS ALFABET H
  GUSTAFSSONS ALFABET G
  GUSTAFSSONS ALFABET F
  GUSTAFSSONS ALFABET E
  Ett tillfälle förlorat? RAMZY BAROUD
  GUSTAFSSONS ALFABET D
  Fobier, depressioner och annat mentalt elände
  Moralvänsterns moraliska kollaps
  GUSTAFSSONS ALFABET C
  FREDSMAMMANS AVSKED
  Ring BRIS! De finns just för dig!
  Har Sverige godtagit USA som världspolis?
  Chomsky i UNT
  Chomsky Holmberg
  Belgisk blå på krogen
  Mikael Nyberg och vänsterns haveri
  Marit har mest meriter
  Mot NFR i Göteborg
  Härbärget vid Pont Sully
  Bör majoren bli general?
  GUSTAFSSONS ALFABET A
  GUSTAFSSONS ALFABET B
  Håkan Gustafsson
  Varför har Sveriges stämma i världen tystnat?
  Köttkonsumtionen, miljön och imperialismen
  Maten, imperialismen och Irefalks idealism
  Vad kan vi lära av Virginia Tech?
  Det islamistiska hotet mot Europa – i siffror
  En mallig och dryg mediaskälm
  Nu ska pigan dammas av
  Thage tiger inte
  Vems är ansvaret att formulera en rättvis fred?
  Falska folkpartister inför rätta
  Sionister använder lögner i sin kamp
  Till frågan om ockupantideologi
  Hunden har i alla fall fått mat
  Matdebatt
  På tal om identiteter
  Människnas naturliga föda
  Speciesism och kvasivetenskap
  Kost och folksjukdomar.
  Ovetenskapliga argument från en Atkins-lobbyist
  Tal av Dr Sheikh Muhammed Bashar Al-Faydi
  Ät kotletten...
  Fyra tv-timmar med Göran Persson
  Stefan Lindgrens seminarietal
  En annan värld är möjlig! låt oss bygga den tillsammans!
  Slutresolution från den internationella konferensen i Chianciano Terme, Italien, 24-25 mars 2007
  ABF svarar om Atzmon
  Atzmons svar på SDS
  Gilad Atzmon – Från skuld till ansvar
  Eva Myrdal svarar Jesper Svartvik
  Skippa kotletten!
  Konferensen i Stockholm som väckt sånt uppseende
  När ska vi vakna i Sverige?
  Svenskar polisanmäls för krigsförbrytelser
  Nyskapande humanist?
  Allvarligt talat
  LKAB styr Kirunaflytten
  Skakande läsning om ondskans innersta natur
  Nicolaus Lundius – en samisk 1600-talsintellektuell
  Parner om Speer
  Är Mikael Nyberg en antisemitisk marxist?
  Att läsa Shamir som fan läser Bibeln
  November - Januari
  Hälsningar från Småländska höglandet
  Kim Salomon badade aldrig i Verkeån
  En utväg - för USA, inte för Irak
  Montagu mot Balfour
  Nu skall FiB/K synas
  Om Blommor i Galiléen
  1700-talets mest hatade kvinna
  Ett ideal som inte går att förverkliga
  Om vilda västern och Mellanöstern
  Debattinlägg till tidningen Palestina nu
  Två ojämlika eller en jämlik stat
  Till massakern i Deir Yassin
  Att vinna ett land men förlora sin själ
  Israels invasion av Libanon sommaren 1982
  Parner Stevenson
  Elinder
  Krigsmotstånd eller krigskritik?
  Lärare nöts ner till förtidspension
  Kommentar Stålhammer
  Presstödet - ett bedrägeri med statliga medel
  En kommentar till fibbare
  Annonsprislista
  Om gängse felläsning
  Konfrontation till varje pris
  Var finns folkrättsexperterna i debatten?
  Ett folk försvarar sitt land
  Glimtar från Venezuela
  Irakmöte
  Bomb IRAQ!
  Skriftställning maj 2006
  Sophie Scholls sista dagar
  modersmjölksersättning
  Fattigdomen avgörande för kvinnors ohälsa
  Myrdal svarar Fröberg Idling
  Pol Pot kommentar med svar
  Idioti eller fobi?
  Mohammedbilderna
  Ni är de sista att tala om
  Appell för Iraks akademiker
  Uppropet för undertecknande
  J. A. Selander vågade när andra förblev tysta
  Israellobbyn och sanningen
  KP-tal
  Om kriget kommer
  Afghanistantal Erik Wijk
  Helén Östberg
  Svensk trupp bidrar inte till fred i Afghanistan!
  Krigsmakten
  Prenumerantkampanj hösten 05
  Hur länge ska svensk media
  Namnbricka
  1 maj
  Omar om Runar
  Total rättslöshet
  Irakierna trakasseras av USA-soldater, till och med de nyvalda parlamentsledamöterna
  Svastikor
  Zimbabwe på väg mot...
  Försvara den svenska militära neutraliteten
  Journalister berättar om USA:s dödande i Falluja
  Kärlek & Somalia
  Det är bara vänstern som kan rädda liberalerna
  Demonstrationsrapporter 19 mars 2005
  Censur och imperiet
  Om preventiv rättvisa
  Får man behandla artiklar hur man vill när man översätter?
  2CV
  Extraordinärt överlämnande
  Strindberg
  Nordkorea har tillverkat kärnvapen
  Varför angrips familjen?
  Religiösa ledare ogiltigförklarar val
  Visst hymlar Bush, men ... svar till JM
  För hus och härd, svar till O Kleberg
  Motverka USA:s anspråk på ensamdominans
  Det andra valfiaskot och den pinsamma tystnaden
  Protestera mot pensionärsmaten
  Utan välfärd ingen demokrati
  Stora män lever länge
  Igår, idag, imorgon ...
  Julhälsnings från HJ
  Kalkonriket
  Att debattera med en nykonservativ
  Chockerande nonchalans av statsministern
  Norrland ska bli övningsområde för NATO



  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se